Vilks.net

Nu har det kommit en ”Handbok för ateister”. Författaren Michel Onfray, ett stort namn i den franska filosofin (Handboken har sålt i 200 000 ex), har upprättat ett universitet i Caen i Normandie. I alla avseenden stormar han de gudomliga befästningarna. Men hur var det nu, är inte Gud redan död? Nietzsche skrev ju det. Och det var ett tag sedan. Onfray har en klar uppfattning: ”Guds död var en ontologisk gimmick, ett taskspelartrick ofrånkomligt i ett 1900-tal som såg döden överallt: konstens död, filosofins död, metafysikens död, romanens död, tonalitetens död, politikens död (Min anmärkning: notera i förbigående att konsten lever och därmed också måleriet). Låt oss idag fastslå att dessa fiktiva dödar är döda!”

Så går startskottet på en holmgång med de tre stora monoteistiska religionerna: Judendomen, Kristendomen och Islam. Man kan lugnt säga att Ofray genomför sin hätska kritik med största omsorg. Ej lämnas sten på sten någonstans i dessa teologiska byggnader. Kanske det behövs, man kan tycka att Sverige är tämligen befriat från påträngande religionsutövare, åtminstone på den kristna sidan, men jag blir fundersam när jag får veta att förlaget Nya Doxa inte fick något kulturstöd för utgivningen. Böcker av denna karaktär brukar alltid få stöd. Nu ansåg nämnden att Ofray var för våldsam (läs: kränkande). Även svensken darrar för Islam, där finns nog pudelns kärna. Och i Norge tar man fortfarande religionen på allvar, i Spanien härjar Opus Dei och i Rom sitter Papa utan att någon protesterar.

I världen råder religionskrig. Förr var det mest politik, vänster mot höger. Den motsättningen tycks utplånad och nu står vi som åskådare för att se det konservativa kristna USA inbegripet i en blodig duell med det konservativa Islams mullor och hantlangare.

Klart att man borde sanera världen på religion, men det är lätt att säga. Onfray åberopar upplysning, filosofi och ateism som världens botemedel. Problemet är att det inte finns något gehör. De filosofiskt upplysta är inte många och skulle denna grupp vara den exemplariska framtiden? Vi får kanske nöja oss med att eventuellt konstatera att de är bättre än religiösa fanatiker och andra odlare av veritabla dumheter.

Boken är läsvärd inte minst för att han inte skonar någon av de tre religionerna. Han visar inkonsekvenserna, galenskaperna och maktlystnaden. Trossystemen har sina lustiga erbjudanden inom sektorn för eskatologi. Sämsta erbjudande kommer från Judendomen som visserligen utlovar uppståndelse men då får man sitta hos den allraheligaste och läsa Tora i resten av oändligheten. Näst bäst är Kristendomen var utbud är att sväva andlig och könlös i Guds rymd, möjligen sjungande lovsånger till Hans ära och troligen iklädd särk. Klart bäst står sig Islam som inviterar alla rättrogna till ett hejdundrande kalas med mat och dryck (och när man väl kommit in här hävs alkoholförbudet samt förbannelsen över fläsksteken) och ändlösa sexorgier med 100-tals jungfrur. En liten nackdel är att tillställningen inte är öppen för kvinnor, om man nu inte ingår det betjänande jungfruståndet.

Som Voltaire skrev: ”Écrasez l’infâme!”

Michel Onfray

Handbok för ateister
Nya Doxa

Skenheligheten mitt i kriget: Påven kysser Koranen.

Som laviner störtar biennalernas kompakta höstutbud över oss. Jag har tidigare nämnt Asiens tre härskaror i Kwangju, Singapore och Shanghai.

Uti Singapore säger de: “It will focus on a multitude of related issues such as: relationships between the local and the global; the North and South as demarcated by the tropical belt; and, technologies vis-à-vis human endeavours.
Through such issues the biennale hopes to consider and reflect upon the differences of ideology, belief and trust in today’s world.”

Ja, här får konstälskaren svårt att kväva en gäspning. Socialkritiken uttunnad till något som inte längre är socialkritik.

Och i Shanghai drar man på med design:

“Design not only creates a product, but also points towards a series of life-styles, social idealism and history as well. Thus, design moves towards “Hyper Design.”
Hyper Design is divided into three sections: design and imagination, ordinary life practice, future and history.”

Design har länge varit hett, Här tar man ett varv till. Men är det något mera på gång, som ännu inte helt uppenbarats?

Om vi hastigt flyttar oss från Asiens kuster och med ett språng landar i den idag öppnade Bonniers konsthall, vad händer där? Ingela Lind skriver i DN om sina intryck:

”…vilar något diskret och liksom återhållet över alltsammans… Beror det på att konsten just nu håller andan? Eller letar jag efter dynamik och samband som inte finns och som det heller aldrig varit tal om att skapa?”

Och Lind tänkte sig ”Att verken skulle bjuda ett större motstånd. Att utställningen skulle ha varit mer dramatisk eller mer vulgär eller mer krävande.”

Nej, inte där heller, men nu kan vi sätta upp det fuktade fingret och måhända få en bekräftelse på en vindfläkts rörelse genom konstvärlden. Skönheten skall vara på ingående, sägs det. Det har legat i luften ett tag. Men hur? Svaret formar sig allt tydligare. Ordet ”Skönhet”, går knappast att använda, det får bli ”estetik”, men självklart med prefix: Neo-estetiken har kommit! Den är här! Vad innebär då detta? Ja, det blir skönhet/estetik transformerat en nivå upp, vilket betyder att den inte kan bli riktigt äkta. Ingen är väl förvånad över det. Vad blir den då? Jo, såklart: den blir design. Konstnärerna designar sina konstnärliga uttryck, installationer, målningar osv. Denna design har inte mycket att göra med ursprungsdesignen, alltså det som konstens avsides belägna designsysslingar pysslar med i lågdiskursens land. Man kunde säga att det rör sig om det dekorativa, men det är ett utgånget begrepp, därför får det bli design. Och då kan man bygga standardfraser som t ex Leif Mattsson undslipper sig när han skriver om Fredrik Wretman i Om Konst:

”Intrycket är bedövande, både smärtsamt vackert och oroväckande på samma gång.”

Om det blir så mycket oro kan man diskutera, men något får man tillsätta designkompotten. Det inser även Ingela Lind när hon skriver från utställningen i Bonniers konsthall: ”Eva Löfdahl, som med sömngångaraktig säkerhet alltid lyckas skapa objekt som provocerar med sin absoluta underlighet.”

Provokationerna ligger nog i fjärran och bidar en annan tid. Men se paketlösningen: Neo-estetik, väl designad och med garanterad neo-oro och neo-provokation.

Agathe de Bailliencourt: Occupation Bleue 2006 (Singapore)

Suwage och Titarubi : Crossroad 2006 (Singapore)

Vid Wotans torn den 21 september 2006

Som en älg i solnedgång står den där. Det borde varit smaklöst. Låt vara att objektet inte företer en omedelbar likhet med en älg, men med lite god vilja är det inte långt borta.

Det går för sig, men solnedgångar är svåra i nuläget. Gamla autentiska solnedgångar får i rättvisans namn betraktas som autentiska, ännu oförstörda i den inflation som skulle komma som en lavin och störta ner i folkdjupen och in i folkhemmen.

Autentisk solnedgång: Bröder i solnedgång, Caspar David Friedrich 1830-35

Dussintillverkade och taffligt gjorda fick vi något som vi med lättnad kunde känna igen som omöjlig konst, ett signum för den dåliga smaken. När vågen med dålig smak som god smak anlände med postmodernismen kom hötorgsgreppet åter till heders. Inte så egendomligt, eftersom det samtidigt blev en konst i readymadens tid kunde vad som helst användas. Och en konst som kunde räddas ur utsatta belägenhet genom att vara något annat. En alltför enkel ironi för att kunna bli till något.

I Sverige är Ernst Billgren den avancerade dåliga smakens företrädare. Men det får omedelbart sägas att det rör sig om högeligen assisterade readymades, ja inte ens readymades, snarare har han lånat in ett litet tonfall, ett motiv som han sedan fyller med inslag som signalerar den högdiskurs som det trots allt måste handla om. Han berättar historier om nutid, han briljerar med målerimåleri och visar prov på sin outsinliga kreativitet genom de mest osannolika kombinationer. Billgrens arbeten kan läsas som socialkritik och som institutionskritik om man så önskar.

Ingen lär ha undgått att han samlat sig till en stor utställning på Lars Bohman ”Tjyvar” som pågår till den 1 oktober. Utställningen har fått bra kritik. Det tycks vara så att det går bra för Billgren på nästan alla plan. En perfekt karriär, en klädsam ödmjukhet, en förmildrande humor, en sympatisk människa. Att han har en del motståndare får räknas på pluskontot, eljest hade det nästan blivit outhärdligt. Det enda han inte gör är intressant samtidskonst. För det har han blivit alltför gammal och alltför specialiserad. Säkert har han av olika orsaker bestämt sig för att genomföra sitt värv i Skandinavien. På artfacts har han aldrig rosat någon marknad och just nu har han dessutom förlorat sin placering.

Ernst Billgren, har han någonsin försökt sig på en älg i solnedgång? Det måste ha varit länge sedan. Hans djur är rävar, rådjur och fåglar. Skall han någonsin möta sin älg? I solnedgång?

Äkta älg

Solnedgång med annat djur än älg
Ernst Billgren: Borg 1985