Vilks.net

I Hamburg har utställningen mahjong med konstnärer från Kina från Sammlung Sigg nyss öppnat. Fram till den 18 februari 2007 kan man se hela Museum der Gegenwart fyllt med kinesisk samtidskonst i ett historiskt perspektiv. Kommer Kina att kunna utmana väst? Eller tillsammans med övriga Asien? Biennalerna rullar på borta i öst. Shanghai är bättre än Singapore men sämre än Kwangju sägs det. Den senare biennalen har precis dragit igång och har två delar: 1. Vad som händer i Asien och 2. Vad som händer i resten av världen.
Händer det någon i konsten i Asien. Eller i Kina? Något som rubbar de västerländska cirklarna? Eller är det som vanligt, produkter som skall gå på export till väst för att bli tillräckligt riktig samtidskonst?
Utställningen i Hamburg visar det man önskar (från västs sida): Först den socialrealistiska kitschtiden, sedan alltmer regimkritiskt, sedan anpassningen till väst (nya tekniker osv). Och institutionskritik.
Det är förmodligen så att Kina blivit den främsta producenten av nya konstnärer utanför västregionen. Hur många kommer att finnas bland de 500 främsta framöver? Just nu leder väl Cai Guo-Qiang (han med rökmolnet) på 326, Yang Fudong tvåa på 368 följd av Zhang Huan 472, Zhang Peili 501 och Wang Du 556 (jag kan ha missat någon).
Är det realistiskt att tänka sig Kina som en framtida stornation i konsten, alltså på hemma plan? Eller måste karriärerna förläggas till väst. Ett kinesiskt under i konsten som motsvarighet till dess ekonomi? Nej, det låter inte realtistisk, ännu måste allt kinesiskt skrivas om med västerländsk diskurs. Kina transformerat till Kant och Foucault.

Socialrealism från 1971 av Wu Yunhua

Institutionskritik av Zhou Tiehai från 1996 (Täckfärg på papper)

Fredagen den 15 september blir en smula svensk konsthistoria. Vi kommer då att få tre doktorshattar i forskningskonsten. Malmö Konsthögskola blir den av konsthögskolorna som tar ett mäktigt försprång i produktionen av konstforskningsdoktorer. Jag utgår ifrån att de tre Sopawan Boonnimitra (Thailand), Matts Leiderstam och Miya Yoshida (Japan) kommer att godkännas. Det brukar vara ordnat så, annars har handledarna gjort ett riktigt dåligt arbete.

De tre har skrivit avsevärda textmassor vilka kompletterats med bilder och den utställning som nu pågår på Lunds konsthall. Den viktigaste delen av en avhandling brukar alltid vara litteraturlistan och man kan slå fast att den har inte Boonnimitra och Yoshida missat. Det är mäktiga matsedlar, där inga måste-författare saknas. Leiderstam, som är mest konstnär av de tre (de andra får nog definieras som curatorer), har också den kortaste texten och den blygsammaste litteraturlistan. Leiderstam är ju en konstnär av betydelse, rankad 1.478, medan de båda curatorerna inte har någon hemort på artfacts. Och det finns något intressant i detta. En del har säkert hört Olafur Eliassons visa ord: ”Konsten ställer frågorna, designen ger svaren.” Vi kan tillägga: Designen och Forskningen ger svaren. En erfaren konstnär vet naturligtvis detta, även outtalat. Leiderstam varken kan eller vill ge några svar. Det går inte att få konst och forskning under samma tak. Alltför absurd är tanken att en konstnär i sitt projekt ger en grundlig förklaring till vad allt betyder. ”I am not so much interested in the accumulation of knowledge but in how I can put it to work in general to reproduce the landscapes through various artistic techniques and strategies” , skriver Leiderstam. Illustratör kan han inte bli, vilket det går utmärkt att vara i forskningen, ju tydligare och mera pedagogiskt, desto bättre. Så inte i konsten där texter blir ett konstnärligt material. Och det låter sig sägas om forskningskonsten att den blir bäst om själva konsten sätts på undantag. Den är bara i vägen.

För curatorerna är det annorlunda, de har all anledning i att excellera i likheter med reguljär forskning och att ägna sig åt korrekt namedropping.

Kan forskningskonsten erbjuda något av intresse för den internationella samtidskonsten? Biennalerna som är den självskrivna arenan kan inte ha något större intresse för något som kräver att en avhandling skall läsas innan det blir möjligt att ta ställning till projektet. Leiderstam klarar sig, hans kommentarer kan man både ha och inte. Hans projekt har visats många gånger utan avhandlingstexterna. Svårigheten ligger alltså i att skapa en förbindelse med det som pågår i samtidskonsten. Kan den ge forskningen något? Det verkar inte troligt, forskningen måste omdefinieras (forskningskonstens ständiga försvar är att den representerar en ”ny” uppfattning om vad forskning är) – och vem har någon orsak att sätta tilltro till det som konsthögskolorna med möda får fram? Man kan vara säker på att uppfattningen om vad som är forskning inte kommer att ändras märkbart under överskådlig tid. Om någon till äventyrs tror att forskning kan vara lite av varje, går det bra att uppsöka närmaste bibliotek och gå genom raden av vetenskapsteori och forskningshandledningar. Skrifterna framställer en överväldigande enig uppfattning om vad som skall anses vara god forskning.

Men det finns andra motiv som är väsentligare. Det är högstatus för en skola att genomföra en disputation. Och då är det helt oväsentligt vad som disputeras. Jag har själv varit opponent på en forskningskonstavhandling i Oslo så jag har förstått vad det betyder. Dessutom är en doktorandtjänst ett gott stipendium som kan finansiera en konstnärs verksamhet. Icke minst det är ett gott motiv.

Om man vill läsa avhandlingarna finns de Malmö Konsthögskola

En tänkbar men inte särskilt trolig framtidsversion av den färdigutbildade konstnären

Sinziana Ravini har skrivit en recension om biennalen i Moss. Hon förklarar att den består av tre huvudinriktningar: fiktiv historieskrivning, neo-absurdism och neo-romantik.

Det är lite knepigt att använda suffixet neo-, särskilt om det, som i Ravinis artikel, senare övergår till att bli detsamma som suffixet ny-. Med ett neo- blir det en medveten distans till det som kommer efter, med ett ny- drar det sig mot att bli ”på riktigt”.

Ravini vill mena att Oliver Kochta-Kalleinen och Jussi Kivis Romantic Geographic Society handlar om ” återgången till en uppriktig, autenticitetssökande nyromantik”. Här försvinner neo och blir ett sammanskrivet ny. Tolkningen är rätt märklig eftersom sällskapet ägnar sig åt precis det man kan förvänta sig, ett projekt om romantikens sätt att se på naturen.

Även konstnär Vilks har bedömts som autentisk nyromantiker:”Men Vilks institutionella teori(ut)bildningar lyckas inte skaka av sig den romantiska diskursen, utan har gått i sin egen fälla. Vilks har aldrig framstått som mer ”ny-romantisk”. Antagligen skall man tolka det som om Vilks har försökt att vara icke-romantisk, alltså en neo-romantiker, men blivit romantiker på riktigt: ny-romantiker. Jaja, en kritiker har rätt att säga att det verkar så när man ser på det och det kan nog ligga något i det. Doseringen av ironi är uppenbarligen inte så stark att den avvecklar funderingar i den autentiska fåran.

Å andra sidan är det inte lätt att komma fram till den punkt där konstnärerna skall bedömas sätta ner sin fot (på riktigt). Vad innebär en autentisk romantik? Skall man förstå att Ravini menar att en sådan tar upp Romantikens förlorade innerlighet och lyfter fanan på nytt? ”Vi tror på konstens möte med Det Absoluta?”

En mildare version gör inte saken mycket bättre. Att tro på uppnåendet av Det Absoluta är magstarkt, tron på Konsten som en väg till världens förbättring är något mildare. Men då blir merparten, för att inte säga hela rasket, av samtidskonsten inte bara socialkritisk, fiktivt historiskrivande, neo-absurd och neo-romantisk utan autentisk och romantisk. Och där stå vi enade i tron på konsten, om nu inte någon händelsevis skulle spjärna emot med en radikal version av den institutionella konstteorin. Men en sådan position är så isolerad att den inte kan bli trovärdig för konstvärlden.

Att inte vara romantisk i konsten är inte bara svårt. Det tycks vara omöjligt. Där konsten vandrar, vandrar även romantiken (med glupande autenticitet).

Juozas Laivys vildsvinshuvud skall inte som Ravini skriver bli konst 2128, den skall bli samtidskonst det året. Den är naturligtvis redan samtidskonst, men konstnären skapar projektet att försöka igen om gott och väl 100 år. Den som lever får se.

Man skall dock inte undanhålla möjligheten att ”Der Igel” som en framställning av Schlegels Fragmente i Athenaeum 1:1 från 1798 blev en sådan fullträff att den på alla punkter lyckades med det som den gode Schlegel tänkte sig. Igelkotten/fragmentet kravlar sig förbi det i kvav sjunkande Allkonstverket och tuschar Det Absoluta.
(Foto: Eilin Johnsen)