Som laviner störtar biennalernas kompakta höstutbud över oss. Jag har tidigare nämnt Asiens tre härskaror i Kwangju, Singapore och Shanghai.
Uti Singapore säger de: “It will focus on a multitude of related issues such as: relationships between the local and the global; the North and South as demarcated by the tropical belt; and, technologies vis-à-vis human endeavours.
Through such issues the biennale hopes to consider and reflect upon the differences of ideology, belief and trust in today’s world.”
Ja, här får konstälskaren svårt att kväva en gäspning. Socialkritiken uttunnad till något som inte längre är socialkritik.
Och i Shanghai drar man på med design:
“Design not only creates a product, but also points towards a series of life-styles, social idealism and history as well. Thus, design moves towards “Hyper Design.”
Hyper Design is divided into three sections: design and imagination, ordinary life practice, future and history.”
Design har länge varit hett, Här tar man ett varv till. Men är det något mera på gång, som ännu inte helt uppenbarats?
Om vi hastigt flyttar oss från Asiens kuster och med ett språng landar i den idag öppnade Bonniers konsthall, vad händer där? Ingela Lind skriver i DN om sina intryck:
”…vilar något diskret och liksom återhållet över alltsammans… Beror det på att konsten just nu håller andan? Eller letar jag efter dynamik och samband som inte finns och som det heller aldrig varit tal om att skapa?”
Och Lind tänkte sig ”Att verken skulle bjuda ett större motstånd. Att utställningen skulle ha varit mer dramatisk eller mer vulgär eller mer krävande.”
Nej, inte där heller, men nu kan vi sätta upp det fuktade fingret och måhända få en bekräftelse på en vindfläkts rörelse genom konstvärlden. Skönheten skall vara på ingående, sägs det. Det har legat i luften ett tag. Men hur? Svaret formar sig allt tydligare. Ordet ”Skönhet”, går knappast att använda, det får bli ”estetik”, men självklart med prefix: Neo-estetiken har kommit! Den är här! Vad innebär då detta? Ja, det blir skönhet/estetik transformerat en nivå upp, vilket betyder att den inte kan bli riktigt äkta. Ingen är väl förvånad över det. Vad blir den då? Jo, såklart: den blir design. Konstnärerna designar sina konstnärliga uttryck, installationer, målningar osv. Denna design har inte mycket att göra med ursprungsdesignen, alltså det som konstens avsides belägna designsysslingar pysslar med i lågdiskursens land. Man kunde säga att det rör sig om det dekorativa, men det är ett utgånget begrepp, därför får det bli design. Och då kan man bygga standardfraser som t ex Leif Mattsson undslipper sig när han skriver om Fredrik Wretman i Om Konst:
”Intrycket är bedövande, både smärtsamt vackert och oroväckande på samma gång.”
Om det blir så mycket oro kan man diskutera, men något får man tillsätta designkompotten. Det inser även Ingela Lind när hon skriver från utställningen i Bonniers konsthall: ”Eva Löfdahl, som med sömngångaraktig säkerhet alltid lyckas skapa objekt som provocerar med sin absoluta underlighet.”
Provokationerna ligger nog i fjärran och bidar en annan tid. Men se paketlösningen: Neo-estetik, väl designad och med garanterad neo-oro och neo-provokation.
Agathe de Bailliencourt: Occupation Bleue 2006 (Singapore)
Suwage och Titarubi : Crossroad 2006 (Singapore)