I det omnämnda numret (del 157) av Hjärnstorm finns också en artikel av Håkan Lindgren (redaktör för Agamemnon – se också här). Han deklarerar med all tydlighet: ”Provokationernas tid är över.” Bättre var det förr: ”Varje gång man bläddrar genom konsthistorien – i alla fall är det så för mig – känner man en särskild laddning när man passerar 1910- och 20-talen….Jämfört med 1900-talets första årtionden är det lätt att tycka att dagens konst är en aning blek. Enskilda konstnärskap kan fortfarande vara intressanta, men konsten som helhet verkar ha förlorat någonting.”
Lindgrens förklaring till varför det skulle vara så är att ”det förra sekelskiftets samhälleliga konfliktlinjer gick rakt genom konsten.”
Nu är det kört: ”Och det går ju inte att provocera längre. Det är svårt att föreställa sig ett konstverk som skulle få oss att reagera på samma sätt som publiken reagerade på Våroffer.”
Det verkar vara riktigt. Att provocera på samma sätt som på 10- och 20-talen fungerar inte längre. Efter den tiden blev provokationen inlagd i konstverket som den nödvändig beståndsdel vilken skulle visa att verket ägde verklig kvalitet. Publiken och kritikerna hade då ingen anledning att visa något ursinne, eftersom varje tillstymmelse till nedsablande kritik är ett tecken på den efterlängtade provokationen. Vill man verkligen visa att man ogillar något är den effektivaste metoden att iaktta tystnad.
För provokationen finns nog kvar. Postmodernismens uppgörelse med modernismen får kallas för en provokation; många sinnen sattes i brand mot slutet av 1980-talet. Och till provokationernas domän får man också räkna YBA:s utspel runt 1990-talets mitt. Säkert kan man dra fram ännu fler. Men provokationen är inte lättfångad. Vem är det som skall bli provocerad för att det skall bli tal om en ”riktig” provokation? Är Duchamps pissoar en provokation? Fick den någonsin ett verkligt publikmöte, eller är det en långsam provokation som gnagt sig fram genom ett halvsekel?
Onekligen var det bättre förr när konstvärldens dominerande skikt fanns samlat på några få bestämda platser. En provokation som skall slå genom konstvärlden idag skall orka sig genom ett internationellt nätverk, många platser, många deltagare. En ytterligare försvagning är att den redan kommer att vara känd eftersom inget som når fram till en biennal eller någon annan större exposition har kunnat undgått uppmärksamhet.
Men det går ändå att få till en provokation om man så önskar. Alltid finns en oförberedd publik att finna någonstans. Känsliga ämnen, gränser för det som anses vara acceptabelt saknas naturligtvis inte.
Men det är något som är frånvarande – och det är antagligen att konsten inte har någon bestämd inriktning. När konsten handlade om form kunde konsten skjutas framåt längs allén av möjliga omöjliga former under ständiga små utbrott av motstånd, när det rörde sig om vad som fick vara konst ägde rörelsen rum på precis samma sätt. Nu är problemet vad en provokation har med konst att göra. På en biennal växer bara blommor, hur skall man provocera en sådan? Vi har fått något som kan kallas för internationell och angelägen salongskonst, spännande och häftig.
Den största provokation man kan peka ut just nu är artfactslistan. Med den får hela konstvärlden sin närmast exakta kvalitetsbestämning. Eftersom den är uppbyggd på konstnärernas cv är den kongenial med konstnärernas och konstvärldens egen uppfattning om hur man skall värdera konst. Den väcker också protester och föraktfulla uttalanden. Men det är en effektiv fastlåsning av hela konstsystemet. Vill någon göra något åt detta kommer resultatet att bli en klättring uppåt på listan. Skulle någon till äventyrs önska sig något annat får man först tala om vad detta skulle vara för någonting. Och där väntar vi ännu på något hållbart svar.
Provokationen finns nu som eau de toilette – för män
och även i en kvinnlig version
