Nu har det kommit en ”Handbok för ateister”. Författaren Michel Onfray, ett stort namn i den franska filosofin (Handboken har sålt i 200 000 ex), har upprättat ett universitet i Caen i Normandie. I alla avseenden stormar han de gudomliga befästningarna. Men hur var det nu, är inte Gud redan död? Nietzsche skrev ju det. Och det var ett tag sedan. Onfray har en klar uppfattning: ”Guds död var en ontologisk gimmick, ett taskspelartrick ofrånkomligt i ett 1900-tal som såg döden överallt: konstens död, filosofins död, metafysikens död, romanens död, tonalitetens död, politikens död (Min anmärkning: notera i förbigående att konsten lever och därmed också måleriet). Låt oss idag fastslå att dessa fiktiva dödar är döda!”
Så går startskottet på en holmgång med de tre stora monoteistiska religionerna: Judendomen, Kristendomen och Islam. Man kan lugnt säga att Ofray genomför sin hätska kritik med största omsorg. Ej lämnas sten på sten någonstans i dessa teologiska byggnader. Kanske det behövs, man kan tycka att Sverige är tämligen befriat från påträngande religionsutövare, åtminstone på den kristna sidan, men jag blir fundersam när jag får veta att förlaget Nya Doxa inte fick något kulturstöd för utgivningen. Böcker av denna karaktär brukar alltid få stöd. Nu ansåg nämnden att Ofray var för våldsam (läs: kränkande). Även svensken darrar för Islam, där finns nog pudelns kärna. Och i Norge tar man fortfarande religionen på allvar, i Spanien härjar Opus Dei och i Rom sitter Papa utan att någon protesterar.
I världen råder religionskrig. Förr var det mest politik, vänster mot höger. Den motsättningen tycks utplånad och nu står vi som åskådare för att se det konservativa kristna USA inbegripet i en blodig duell med det konservativa Islams mullor och hantlangare.
Klart att man borde sanera världen på religion, men det är lätt att säga. Onfray åberopar upplysning, filosofi och ateism som världens botemedel. Problemet är att det inte finns något gehör. De filosofiskt upplysta är inte många och skulle denna grupp vara den exemplariska framtiden? Vi får kanske nöja oss med att eventuellt konstatera att de är bättre än religiösa fanatiker och andra odlare av veritabla dumheter.
Boken är läsvärd inte minst för att han inte skonar någon av de tre religionerna. Han visar inkonsekvenserna, galenskaperna och maktlystnaden. Trossystemen har sina lustiga erbjudanden inom sektorn för eskatologi. Sämsta erbjudande kommer från Judendomen som visserligen utlovar uppståndelse men då får man sitta hos den allraheligaste och läsa Tora i resten av oändligheten. Näst bäst är Kristendomen var utbud är att sväva andlig och könlös i Guds rymd, möjligen sjungande lovsånger till Hans ära och troligen iklädd särk. Klart bäst står sig Islam som inviterar alla rättrogna till ett hejdundrande kalas med mat och dryck (och när man väl kommit in här hävs alkoholförbudet samt förbannelsen över fläsksteken) och ändlösa sexorgier med 100-tals jungfrur. En liten nackdel är att tillställningen inte är öppen för kvinnor, om man nu inte ingår det betjänande jungfruståndet.
Som Voltaire skrev: ”Écrasez l’infâme!”
Michel Onfray
Handbok för ateister
Nya Doxa
Skenheligheten mitt i kriget: Påven kysser Koranen.
Religion är kontakten med sitt innersta och med den som uppenbarar sig i ens liv om man lever ett liv av kärlek – så många människor har transcenderat sig själva på ett sätt de inte trodde var möjligt – genom en anda av ansvar, medlidande, måttfullhet, en meditativ och bedjande anda. Och framför allt kärlek för den nästa. I detta sammanhang utgör katolska kyrkan en mckt positiv faktor i en värld där människor behöver påminnas om sitt religiösa inre ursprung. Och att Johannes Paulus II var skenhelig som du ovan antyder vittnar om lite insikt. Han var främst en fredens man som verkade för dialog, vilket också gav enorm respons och effekt. Många muslimer har öppnat upp sig för diskussion tack vare den mannens liv. Vidare kan man visa respekt för det man tycker är bra och samtidigt ta avstånd från det man inte anser vara bra – t.ex. när det gäller Koranan – vilket Johannes Paulus var mckt tydlig med i allt det han skrivit om Islam.
Michel Onfray har inte förstått kärnan i religionen och skulle filosofiskt, historiskt osv. rättmätigt kunna få en hel del saftig kritik för sin onyans. Analysen går nämligen att nyansera oehört, inte minst om man beakttar att katolska kyrkan består av många olika inriktningar och att kärnan är att söka leva som Jesus levt – inte bilden av vad himmelen är i termer av sinnesintryck osv.
I mina ögon är det kristna livet långt mer vettigt än det Michel erbjuder; njutningsfilosofi med allt oehört ont den renderat i årtusenden.
Ofrånkomligt tror människor benhårt på sina övertygelser. En sak kan dock sägas. ”Njutningsfilosofin”, vad det nu skulle vara för något, har inte prövats. Det har alltid handlat om ideologier och trostvång. Det kristna livet har inte precis framstått som någon förebild eller framtidsmöjlighet, dess historia är en sorglig berättelse.