Vilks.net

Den kontextuella curateringen, andra debatter och ett släpp

”I takt med att de större offentliga konstinstitutionerna tenderar att likna massmedier med utställningsprogram som förväntas tillfredsställa en bred publik — enkla att uppleva och smälta — har intresset för hur en institution skapar sitt program, tema och konstnärliga metod ökat. Fler och fler utställningsprogram sätts samman i förhållande till lokala omständigheter och historia, där man behandlar sin specifika kontext med särskilt intresse, och ibland t o m med vördnad. Är detta ett tecken på ett nytt paradigm inom institutionell och curatoriell praxis, där regionen / det lokala snarare än de enskilda verken är budskapet?” (från en text som sänts ut av Robert Stasinki; texten finns i sin helhet också på IASPIS hemsida varifrån påbudet utgår)

Debatten om kontextuell curatering är redan förbi. Den ägde rum idag, den 30 november på Konsthall C och utdraget ovan är en del av presentationen av debatten. Dystert nog är det sällan en debatt ger något genljud utöver att de inblandade träffas. Var tar de vägen, alla dessa debatter?

Hur är det då med kontextuell curatering? Att utgå från platsen är välkänt för konstnärer som ägnat sig åt detta sedan 60-talet. Och vad händer när curatorerna sätter slevarna i grytan? Om konstnärerna följer den kontextuella curateringen markeras alltså platsen. Där finns historier att berätta och kommentera, där finns relationella projekt som kan sättas igång. Kan man hamna någon annanstans än i social kritik? Socialt blir det och eftersom det är konst måste det vara kritiskt i något avseende. Lyckas man väl kan man få göra om saken på en biennal. Alternativa vägar är svåra nu. Jag tror att felet är att man inte vill erkänna att det är konstvärlden som bestämmer om något är eller inte. Gillar konstvärlden kontextuell curatering får man poäng för sådana saker på artfacts. Och då blir nästan alla lyckliga. Men det vill man inte erkänna. Jag kan inte se annat än att vad man hoppas på är att det skall finnas en konst utanför konstvärlden. Och som bekant finns det ingen sådan. Men det kommer att ta tid innan konstvärlden (och vi får komma ihåg att debattgänget i Konsthall C är utpräglade exemplar av detta släkte) kan svälja denna beska medicin. Men om den så småningom blir svald kan det möjligen ske något.

Debatten i en debatt är vad maten är i ett relationellt projekt. Inte skall man klaga på detta. I morgon är t ex alla välkomna till Humanisthuset i Umeå kl. 19.15 för att lyssna på debatt därstädes: Samtal om relationen mellan konst och filosofi. Jeanette Emt och Sven-Olov Wallenstein kommer att föra denna diskussion tillsammans med undertecknad. Redan kl. 15.15 kan man lyssna på ett föredrag av Vilks ”Samtidskonsten idag”. Vi får hoppas att deltagarna är djupt oeniga.

Och om någon undrar över hur det är med relationen konst och filosofi? Filosofin är den mest utpräglade formen av högdiskurs. Och konsterna blev Konsten genom att av filosofin i sin födelse nödvändigt krönas med högdiskursens lagrar. Sedan dess lever de som natt och dag. Filosofins ljusbryggor skingrar konstens skuggor men upplöser den samtidigt. Men eftersom dagen och natten alltid spelar jämt sker just ingenting än att rörelsen upprepas. Och det skall vi vara glada för.

Och så har vi slutligen en sak till: Den är nästan ute nu!!! Douglas Gordon (23:a på artfacts) gjorde sin så vittberömda Psycho 24 timmar 1994. Få har sett hela. Nu blir det andra bullar eftersom Gordon snart släpper sin Psycho 60 sekunder. Där går det undan. Den premiärvisas på Detroit MOMA den 16 december.

I väntan på den kan man roa sig med John Hellberg och Klas Eriksson Spooks and Magic, en video som skingrar det tungsinne som understundom sänker sig över konstlägret.

Douglas Gordon Still från Psycho 60 sekunder 2006

Det är välkänt att uppmärksamheten vinns med en riktig kombination av våld, sex och djur. Ernst Billgrens tevedrama AK3 är naturligtvis inget undantag. Regissören har, vad man kan förstå utifrån hans bildvärld, ett genuint intresse för djur. Och det blev mycket djur i första avsnittet. Med fina djurvinjetter. Och som de välinformerade vet skall det vara mycket djur i konsten just nu. Men som sagt, djur går hem överallt.

Billgren är alltför smart och kunnig för att misslyckas. AK3 är inte dålig. Den borde ur en folklig synpunkt kunna dra jämt med Redereiet eller någon annan såpa. Men vi har förstås frågan vad den är värd som konstprojekt. Och den svenska konstvärlden är inte ens klar med bokversionen. Inte var det någon större litterär prestation, det är man överens om, men igen detta med konst. Svårigheten ligger i att finna Billgrens projekt. Då han ständigt deklarerar sig som åsiktslös blir det kritikerna och katalogskribenterna som skall göra det jobbet. Men det görs inte och med AK3 får vi tills vidare nöja oss med att säga att det handlar om hur konsten fungerar, hur kvalitet skapas. Så långt har Billgren uttalat sig.

Kvaliteten i konsten är något som styrs av konstvärldens ledande profiler. Ja, några kommittéer kan man knappast tala om, de ledande profilerna är många och förgrenade, ständigt involverade i konkurrens med varandra där vi aldrig får någon eller några få vinnare. På biennalerna skapas trenderna och biennalerna är många liksom de otaliga curatorer som utnämns för att göra sina val och sina statements. De är dessutom lyhörda. Dyker det upp några alternativa scener absorberas de nästan omedelbart i nästa biennal. Och det vet konstnärerna om som numera gärna sätter upp sådana alternativ för att kunna ta sig vidare uppåt. Allt som sker registreras som bekant sakligt i artfacts där rangordningen rullas ut utan att på det minsta sätt vara kontroversiell.

Billgren undrar om det måste vara så, finns det någon annan kvalitet, något som kan utnämna konstvärldens stabila ordningar? Man kan ställa frågan på ett annat sätt: Finns det någon konst utanför konstvärlden? För det är vad Billgren frågar efter. Nej, hittills har ingen funnit någon konst utanför konstvärlden. Konstvärlden har däremot funnit hur mycket som helst utanför konstvärlden som den kan omvandla till konst när de egna leden har en tillfällig produktionssvacka. Svaret på Billgrens fråga – och han tycks mena att det skulle vara nödvändigt att skriva bok och göra drama för att närma sig svaret – är alltså skäligen enkelt. Det finns ingen konst utanför konstvärlden, konstens kvalitet beror på en konstnärs tillgång till ett gott nätverk. Förstås att det får göras mycket med det nätverket, tala för sin vara, synas och höras, outtröttligt ta initiativ. Belöningen för den framgångsrike är given, klättrandet på artfactslistan talar om huruvida man lyckas.

Säga vad man vill, men Billgren har bokstavligen gett den som brinner för konsten ett ansikte. Lite dystert att det skulle bli så bokstavligt. Om inte de konsthögskolelärare som figurerar i dramat varit av den äldre modellen kunde de ha rekommenderat självmordskandidaten min och Martin Schiblis bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Även om det verkligen hade funnits en kommitté kan den enskilde konstnären ta sig fram dit denne önskar. Som det framgår av filmen är själva kommittén nätverkets centrum. Istället för att ödsla dyrbar tid på ett ändlöst målande kunde kandidaten sökt sig fram längs nätverkens kanaler. Inte lika romantiskt och heroiskt men långt effektivare.

Några halvsura kommentarer kan man ta del av i pressen, Natalia Kazmierska ser Billgrens porträtt och Fia-Stina Sandlund ger ifrån sig en lätt fnysning. Jag slås av att det mer eller mindre är nödvändigt med ett ljummigt mottagande från konstvärldens sida.

Den som brinner för konsten blir uppbränd i Billgrens AK3