Det är välkänt att uppmärksamheten vinns med en riktig kombination av våld, sex och djur. Ernst Billgrens tevedrama AK3 är naturligtvis inget undantag. Regissören har, vad man kan förstå utifrån hans bildvärld, ett genuint intresse för djur. Och det blev mycket djur i första avsnittet. Med fina djurvinjetter. Och som de välinformerade vet skall det vara mycket djur i konsten just nu. Men som sagt, djur går hem överallt.
Billgren är alltför smart och kunnig för att misslyckas. AK3 är inte dålig. Den borde ur en folklig synpunkt kunna dra jämt med Redereiet eller någon annan såpa. Men vi har förstås frågan vad den är värd som konstprojekt. Och den svenska konstvärlden är inte ens klar med bokversionen. Inte var det någon större litterär prestation, det är man överens om, men igen detta med konst. Svårigheten ligger i att finna Billgrens projekt. Då han ständigt deklarerar sig som åsiktslös blir det kritikerna och katalogskribenterna som skall göra det jobbet. Men det görs inte och med AK3 får vi tills vidare nöja oss med att säga att det handlar om hur konsten fungerar, hur kvalitet skapas. Så långt har Billgren uttalat sig.
Kvaliteten i konsten är något som styrs av konstvärldens ledande profiler. Ja, några kommittéer kan man knappast tala om, de ledande profilerna är många och förgrenade, ständigt involverade i konkurrens med varandra där vi aldrig får någon eller några få vinnare. På biennalerna skapas trenderna och biennalerna är många liksom de otaliga curatorer som utnämns för att göra sina val och sina statements. De är dessutom lyhörda. Dyker det upp några alternativa scener absorberas de nästan omedelbart i nästa biennal. Och det vet konstnärerna om som numera gärna sätter upp sådana alternativ för att kunna ta sig vidare uppåt. Allt som sker registreras som bekant sakligt i artfacts där rangordningen rullas ut utan att på det minsta sätt vara kontroversiell.
Billgren undrar om det måste vara så, finns det någon annan kvalitet, något som kan utnämna konstvärldens stabila ordningar? Man kan ställa frågan på ett annat sätt: Finns det någon konst utanför konstvärlden? För det är vad Billgren frågar efter. Nej, hittills har ingen funnit någon konst utanför konstvärlden. Konstvärlden har däremot funnit hur mycket som helst utanför konstvärlden som den kan omvandla till konst när de egna leden har en tillfällig produktionssvacka. Svaret på Billgrens fråga – och han tycks mena att det skulle vara nödvändigt att skriva bok och göra drama för att närma sig svaret – är alltså skäligen enkelt. Det finns ingen konst utanför konstvärlden, konstens kvalitet beror på en konstnärs tillgång till ett gott nätverk. Förstås att det får göras mycket med det nätverket, tala för sin vara, synas och höras, outtröttligt ta initiativ. Belöningen för den framgångsrike är given, klättrandet på artfactslistan talar om huruvida man lyckas.
Säga vad man vill, men Billgren har bokstavligen gett den som brinner för konsten ett ansikte. Lite dystert att det skulle bli så bokstavligt. Om inte de konsthögskolelärare som figurerar i dramat varit av den äldre modellen kunde de ha rekommenderat självmordskandidaten min och Martin Schiblis bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Även om det verkligen hade funnits en kommitté kan den enskilde konstnären ta sig fram dit denne önskar. Som det framgår av filmen är själva kommittén nätverkets centrum. Istället för att ödsla dyrbar tid på ett ändlöst målande kunde kandidaten sökt sig fram längs nätverkens kanaler. Inte lika romantiskt och heroiskt men långt effektivare.
Några halvsura kommentarer kan man ta del av i pressen, Natalia Kazmierska ser Billgrens porträtt och Fia-Stina Sandlund ger ifrån sig en lätt fnysning. Jag slås av att det mer eller mindre är nödvändigt med ett ljummigt mottagande från konstvärldens sida.
Den som brinner för konsten blir uppbränd i Billgrens AK3
Tycker själva performancen innan hon brinner upp är rikttigt bra!
Sen att han sätter Mejan på kartan geonom serien e ju bara kul, ha ha. Stod 3 sidor i Svd i söndags om konstboomen som är just nu, att köparna vill ha samtidskonst, verkar byggas upp en hype kring just nu, även fast kvalitén i det som visas är vacklande: Arty, Ak3 i svt…
Klasny
Kollade på programmet igår natt, väldigt schablonartat och rätt förutsägbart. Bidrar ju inte till att häva någon allmän föreställning om konsten, direkt. Intressant användande av ljussättning och grafik. Plockat lite här och var men den allmänna stämningen försöker han skapa delvis med hjälp av stumfilmens dramaturgi. Kanske är det hans konstnärliga förevändning för ett förenklat händelseförlopp, där det som verkligen säger något finns mellan raderna. Hursomhelst finns där inte mycket att läsa. Kalkonartat m.a.o.
All publicitet är bra publicitet, man kan såklart med fördel spela på schablonerna, men det är väl lite tråkigt samtidigt eftersom det knappast på något sätt gagnar konsten i stort att föra ”folket” bakom ljuset? Ur min konstsynpunkt är det inget att hänga i julgranen och som TV-serie känns det mest förvirrat. Jag väljer nog hellre Rederiet eller Öhmans istället, what you see is what you get.
Kan hålla med Klasny att performancen börjar riktigt bra. Lite dumt att tända eld på sig i det läget!
—
Nån som såg DN:s artikel idag om svenskar som går bra utomlands..? Inom konsten hade skribenten tappat bort en del konstnärer och lyft fram en del som inte är så jättestora (i jämförelse) utanför Sverige. Skribenten skulle ha tagit en flukt på artfacts innan publikationen. Vad är nyhetsvärdet på den artikeln förresten?
AK3. ”A for effort”
Serien sätter fingret på det interessanta faktum att det finns ett kotteri som försöker styra konstlivet i Stockholm. Curators, stipendier, skribenter osv.
Alla som satt sin fot på Mejan eller Konstfack kan nog känna igen sig vare sig man vill eller inte.
Minns själv hur jobbigt det var med all name dropping som ”kommiten” sysslade med istället för att undervisa.
För egen del så drog jag slutsatsen att det skulle bli nödvändigt att söka finansiering, uppmärksamhet och publik utanför kotteriet(Kommitén). Vilket jag tackar alla eventuella Gudar för den insikten. Mina kollegor gjorde inte lika bra ifrån sig och försvann in i tystnaden. Andra gör karriär i pop och rock svängen idag.
De, kotteri (kommitté) burna konstnaärerna, gjorde en kort sejour ut i Bienal och konsthalls svängen. När dock ingen kom för att kolla på deras verk tystnade de och försvann.
Andra gick det riktigt bra för, det var redan avgjort i början av utbildningen. De fick mycket support, inte minst av sådanna som Lars O som sprang och svassade i korridorerna på Konstfack.
Jag kan förstå var Billgren fick idén till Boken och TV serien ifrån. För ibland var det som att en kommité kom för att titta på vissa utvalda vernissager. Ett litet antourage som troppade in.
Att Billgren förmedlar detta i sagans, konspirationens och karikatyrens tecken känns lite skoj. Och underhållande. Att vissa verkar ta åt sig och blir sura på tidningsartiklar är jättelajbans.
Måste dock klaga lite på Johan Rabeus svaga insats. Rollen han gör är en nyckelroll som tyvärr slarvas bort.
Det skulle inte förvåna mig om inte Mr Wilks har ett finger med i spelet, i alla fall kanske har inspirerat lite till Billgrens mysteriespel.
Per, det du skriver ä rinte ointressant, men jag tvivlar att du kan sätta namn på allt du påstår. Vilka var t ex med i svängen och försvann? Att det bildas kotterier är lika naturligt som regn och blåst. Det har ingenting att göra med konsten, de finns överallt.
Måhända att kotterier finns överallt. Men det innebär inte att man behöver acceptera ett sådant beteende som ibland gränsar till Social mobbing. Definitivt inte OK om det drabbar andra människor negativt.
Inom socialpsykologin pekar man ibland på att det kan uppstå rent ut sagt odemokratiska inslag när ryggarna vänds utåt inom en grupp. Gruppen som är satt att förmedla tjänster och pengar.
Jag försökte själv visa 2005 med ”HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG” att ex Konstfack utövar etnisk och klassmässig selektering vilket syftar till att skapa en homogen vit, övre medelklassgrupp. Oftast löst baserad på en vision eller upplevelse av/om ett luddigt kvalitetsbegrepp. Tror i de flesta fall att det inte sker medvetet. Men visionen om det egna kvalitetsbegreppets förträfflighet sitter så djupt att en mångfald, som staten någonstans (via Skolverket) kräver, för att de skall agera korrekt enligt uppdraget de fått från skattebetalarna, blir svårt att leva upp till.
Visserligen fanns det initiativ att skapa mångfald, men jag fick mest intryck av att det mest handlade om att visa att man gjorde något än att det kom ut resultat ut den processen. ”Same Fame” hade vissa brister om man uttrycker sig så.
Jag förstår vidare i den positionen du (Lars) befinner dig i, att du antingen starkt betvivlar sanningshalten i det jag skrev i inlägget ovan, eller att du försöker provocera fram namn. Men namn får du inte, i alla fall inte i ett offentligt forum. Detta pga respekt till de som det gäller. Gillar inte att hänga ut folk när det inte bett om det. Sorry, så det är OK om du tvivlar.
Hej, Per! Tack för två intelligenta och sansade inlägg! Om jag förstår Vilks rätt så står han inte bara för en analys av kotteribildningen i konstvärlden, utan också för ett bejakande av denna kotteribildning. Och det är här man blir lite fundersam. Den analys som i ditt fall blir grunden för en kritik blir i Lars Vilks fall grunden för en konservatism, ett försvar för de rådande maktstrukturerna. (Tänk om det dessutom är något fel på analysen!) Professor Vilks tillhör ju själv det kotteri som gjort institiutionsteorin till sin ideologi, och som från sina professorsämbeten och andra maktpositioner i konstvärlden manar: ”Brinn inte för konsten, brinn för kotteriet!”
Petter.
Tack för det snälla orden.
Tror dock inte att Wilks är ute i ondskefulla ärenden. Hans analys och genomgång av nutidskonst är troligtvis bland det bättre som kommit till allmänhetens kännedom.
Men nästan allt diskursbundet akademiskt haltar tyvärr något. Det finns en hel del andra saker som ligger utanför konstdiskursen som skulle behöva vägas in för en fullständig bild av konstsituationen.
För att nå en mer komplett bild skulle behöva väva in det som normalt sett sorterar under dicipliner som ekonomi, sociologi, socialpsykologi och allmän kunskap om karriärsdrift bland unga män och kvinnor, Som givetvis även gäller verksamma inom konsten.
(just nu är jag så trött så det kan låta lite svamligt)
Ville egentligen gratulera Wilks till den folkliga förankringen han fått, som gör att deltagarna i SVT på spåret kunde känna igen Wilks verk….
Ja Per, jag betvivlar inte att det finns en snedfördelning som genererar sig vidare. Som bekant är den påtalad och det har visat sig vara svårt att göra något åt det. Vi får komma ihåg att rekryteringen av konstnärer kommer från den liberala medelklassen. Där är intresset störst och där uppstår så klart värderingar och kontakter.
Petter tycks vara på osedvanligt dåligt humör. Varför skulle jag försvara kotteribildningar? Vad jag ägnar mig åt är att finna sätt att beskriva hur det ser ut. Först när man vet det kan man fundera på vad man bör göra. Det ”kotteri som gjort inst teorin till sin ideologi” är något som nog bara finns i din fantasivärld. Inst teorin må vara ett nödvändigt ont för att kunna motivera att vad som helst kan kallas för konst men älskad är den inte och jag känner inte till något kotteri som skulle odla denna.
Jag kan nog uttrycka mig väl polemiskt ibland, men det är inte så illa menat. Jag lovar att återkomma med friskt humör!
”Vi får komma ihåg att rekryteringen av konstnärer kommer från den liberala medelklassen. Där är intresset störst och där uppstår så klart värderingar och kontakter.”
Detta citat kommer jag att använda i min hittils oavslutade magisteruppsats. Ungefär vad allt skit i konst och designsvängen går ut på. Och om man vill vara petig utgör detta ett glastak för de som pga av etnisk och klass-tillhörighet står utan reell chans att ta sig in på den fina utbildningen, och detta bryter mot Svensk diskrimineringslagstiftning.
Åter till början av tråden.
Utöver den vita medelklass som till ca 90% antas till konst och designhögskolor ( bland de som avviker på den punkter och utgör de resterande procenten så visade sig att man räknade långt bak i generationerna för att finna folk som tillhörde de med invandrarbakgrund ex.) på kvallitetsgrunder som de enligt bland annat skolverket har svårt att redovisa. Så tror jag Billgren vill visa på att inom den kategorin selekteras människor ut på för de oinvigda totalt obegripliga grunder.
Texterna här på Wilks sida har i alla fall för mig lyckats på många sätt lyckats rita upp en ganska klar bild av vad som sker.
Billgren är inget dumhuvud. Han vet, antar jag, att hans ord kommer att bli en norm. Själv har jag och mina kollegor börja använda ordet kommitén om vissa företeelser i stockholms konstliv. Därmed har han planterat ett ord som skadar komittén eller vad lilla kretsen kan kallas..
Att Billgren sedan säljer konst på IKEA är ytterligare en ren provokation som ställer till det för komittén. Hur skall de kunna kontrollera de anstormande massorna?
Per, det är väldigt lätt att bli konspiratorisk. Fullt så enkelt är det inte. Det skapas kvalitetsnormer och nätverk kring dessa. Och kärnan i detta fält är den bildade medelklassen. I den förses de uppväxande med kontext och kunskap på ett annat sätt än t ex i ett arbetarhem där man är mest intresserad av fotboll och bingo. Därmed är balansen felaktig från början.
Sedan kan man diskutera vad som skulle vara fel med de utvecklade kvalitetsnormerna. Vad är det som är fel i konsten? Om du t ex ser på listan över svenska konstnärer, vilka skulle vara bluff och båg? Jag kan tänka mig att namnen skulle kunna vara några andra som om de arbetat på rätt sätt med kontakter och positionering skulle kunna smita emellan. Men det ändrar inte mycket. Normerna är inget som uppstår i Sverige, de är lån från den internationella scenen. Och den är stor.
Om jag förstår dig rätt skulle du bli lycklig om det kom fler invandrare och fler arbetarbarn in i konsten. Det går att ornda om det finns sådana som är tillräckligt intresserade och beredda att lära sig konstens regler. Ty det får alla andra göra.
Det smärtar mig djupt att skriva att du har fel Lars! (ett ställningstagande).
Det är den lilla klicken, må styra ett visst klientels liv. Måhända att den är internationell, måhända att den är inflytelserik på dem som står i det stimmet.
Stor är den inte, för konsten är inte stor om man jämför men andra konstarter, musik, film , scenkonst.
Varken ekonomiskt, medialt eller publikt. Tvivlar på att det är stort intellektuellt heller.
Jag fick inget svar på toplistan, hur och varifrån den baseras.
Alltså Henrik Håkansson, visserligen en hyvens grabb som person, men snälla….berätta för mig vad som får fansen att ticka.
Jag har aldrig påstått att det finns någon bluff ( du Lars lade det ordet i munnen på mig). Alla gör sitt jobb, och det respekterar jag. Det som känns magert är en viss ensidighet i att 1992-2006 konsten ständigt hyllas av en liten klick när publiken väljer något annat..
Jag vill nödvändigtvis inte ha mer invandrar och arbetarkonstnärer för egen del. Men jag vill att de skall ha samma chans som den inhemska medelklassen. Så är min inställning till allas lika värde. Naivt kanske?
Typiska underklasskonstarter som kan hålla hög klass och inte vore förfärligt farligt för KONSTEN att acceptera och inte bara knycka ifrån. Graffitti, Body modification/tattoo, Street art, Quck time Video, Game art, 3D, Street Styling. Sedan vill jag även lägga till medeklassens rollspel och cos-plays.
——————–
Africa remix på Moderna i Sthlm är ju ett bra exempel på en europeisk utställning som anpassats för en europeisk publik.
Utförd av i huvudsak afrikanskt födda konstutövare. Många var vad jag förstod även europeiskt skolade.
Är det en afrikansk utställning? Njaej, knappast. Är den intressant? Absolut, för den meddelar erfarenheter som inte brukar finnas på Mejan eller Valand.
Men är det egentligen ett bra koncept? Vet ej, blir en stor fråga att ta ställning till.
Är det underhållning, definitivt.
Minns mitt åttiotal när Serierna äntligen fick sitt finkulturella genombrott.
Inte som litteratur som önskat utan som konst. Sedan kom det stygga nittiotalet med datorspelen som slog ut mer än halva markanden.
Idag har en habil serietecknare inga svåriheter ta sig in på Konstfacks konstlinje. Men blir de kvar? Hmm..
Vissa av de namn man ser växa fram i Stockholm idag hade serier med i bagaget. Ex Niklas Eneblom = förbannat rolig.
Per, listan finns på artfacts.net och sedan har jag på egen hand letat fram de svenska deltagarna.
Tack, det var som jag trodde.
Ett tag trodde jag att ni akademiker hade en egen lista.
I så fall hade det varit intressant att se hur den skulle skilja sig.