Del 193: Oavlåtligt strömmar den, konstvärlden

Postat den 2006 25 november av Lars Vilks

Det finns en text som är väl värd att läsa för varje konstintresserad. Nästan nuddar den vid att vara ett litet mästerstycke av en disciplinärt flanerande och reflekterande intendent. Understundom får han ett Hjalmar Söderberg-tonläge i skrivandet (som i En kopp te).I konsten är det mycket nu och mycket duktigt, utsorterat, några saker gäller andra gäller mindre och merparten av denna värld är dömd till undergång. Intendenten ser sig själv som ett ambulerande redskap i ständig friktion med konstvärldens vågskvalp. Niclas Österlind på Liljevalchs konsthall har styrt sin penna väl. Läsen här.

niclas korrsvvKlar.JPG
En skildrare av Zeitgeist, intendent Niclas Östlind

I Östlinds text skymtar Galleri Olsson förbi. Yngve Rådberg öppnade sin utställning där i torsdags. Den pågår till den 17/12. Han har nog en riktigt bra sak pågående. Med rätt styrning kan han utan tvekan få in en fotsula i giltighetens salonger.

yngve key.jpg
Yngve Rådberg The Key, 2006

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst | 6 kommentarer

Del 193: Pedagogikens miserere

Postat den 2006 25 november av Lars Vilks

Det finns några områden i konsten vilka bär på avsevärda möjligheter. Ett är pedagogiken, detta eftersatta och lågt värderade fält. Det är ju bara så att om konsten vill skaffa sig en större publik handlar det först och främst om att utveckla en effektiv pedagogik.

Konstpedagoger får sällan uppmärksamhet. Säkert sammanhänger det med att verksamheten fortfarande inte funnit några vinnande och intressanta strategier. Receptet för framgång torde nog handla om att tänka som marknadsförare och att därför finna sätt att sälja varan. Konsten har ingen särställning den lyder som allt annat under marknadslagarna.

Tills vidare får vi nöja oss med att betrakta konstvärldens sympati för varje folklig gest. Organisationen Mossutställningar har en något dunkel programförklaring men det senaste utspelet med Sophie Calle på servicehemmen får ses som ett pedagogiskt inspel. Det går inte att avgöra om det är ett naivt eller cyniskt experiment. Självfallet kan man inte överbrygga kunskapsklyftan genom att pressa in Sophie Calles avancerade konceptuella produktion bland människor som befinner sig i en helt annan värld. Men när man gör det kan man samla poäng i konstvärlden. Milou Allerholm skriver med precision i DN: ”Jag gillar idén med hemma hos-utställningar.” Och där är hon kongenial med konstvärlden. Den gillar sådant. Konsten ut bland folket, riktigt folkligt, folkligt över alla gränser. Att det inte faller ut så lyckligt som man möjligen föreställt sig spelar ingen roll. Det väcker tankar, säger arrangörerna (se SvD). Ja, som bekant väcker det mesta tankar. Men som man inte är nöjd med det skall de gamla aktiveras och producera egna alster. Jag tror vi har fått ett nytt terminologiskt tillskott: Forcerad relationell estetik.

Allerholms fascination inför fenomenet får henne att kommentera Calle på ett intressant sätt: ”Det roliga är att Sophie Calle i jämförelse framstår som en rätt daterad 80-talskonstnär, med sina hemliga undersökningar. De verkar mest handla om något som har med hennes egen hjärna att göra, som en av de fyra uttrycker det. Panchisarna däremot har ställt upp frågeställningar helt i linje med konsten i dag, som vill säga något om vår tid och vårt samhälle.”

Tungt jag suckar, Allerholm brukar inte låta sig faras iväg, men här hände det. Den liberala medelklassens dröm om den stora konstkontakten med folket har inte nyktrat till. Och Mossutställningarna kunde kamma hem, åtminstone en liten vinst; konstvärlden såg att de utövade pedagogik med avancerad samtidskonst.

kulik o i bite america 97KORR.JPG
Eftersom det går bra med vad som helst när man skall väcka tankar
bland de äldre vore det ingen dålig idé att installera Oleg Kulik som
hund på något servicehem.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 3 kommentarer

Del 192: Konstvärldens vanligaste fördomar

Postat den 2006 24 november av Lars Vilks

Onekligen finns det några intressanta saker att hämta från teveprogrammet Arty. Mest givande är den parad av konstvärldens vanligaste fördomar som persongalleriet på ett övertygande sätt gestaltar. I tisdagsprogrammet intervjuade Emma Stenström Ernst Billgren och uttalade en stor saknad efter ”det personliga tilltalet”. Något sådant, menade hon, hade inte Ernst. ”Om inte det personliga tilltalet finns där, då blir det problematiskt”, underströk Stenström.

Jaha, vad lär vi oss av det? Jo, Emma Stenström är modernist. Alla modernister är förtjusta i personliga tilltal. Annars blev det personliga tilltalet avställt under 1980-talet. Det kan ju fejkas på ett övertygande sätt. Och i det allra minsta kan man bli klar över att man bör ha det, konstvärlden gillar det personliga.

Gjorde då Ernst fel som inte gav Emma ett personligt tilltal? Ja, frågan är förstås om inte Ernst har mycket av det, hans djurmålningar och mosaiker är personliga i sitt tilltal. Men Emma ville ha hela konstnären som ett enda stort personligt tilltal även i projektet Kommittén. Missade Ernst något, borde han inte känt av Emmas behov och låtit sin innerlighet överstråla denna hennes längtan? Nej, han gjorde rätt, bättre lämna frustrerad Emma än fylld av överfört personligt tilltal. Hon utvecklade hans projekt till att bli åtminstone en smula kontroversiellt genom att reagera som ohärdad modernist. Redaktionen skyndade sig att slå på en video med Kimsooja. Där var det personligt, stilla och poetiskt tilltal. Sådant är mums för modernisten. Och för övrigt duger det utmärkt också till icke-modernisterna eftersom dessa överlagrar Kimsooja med en diskurs som för saken i korrekt läge. Kimsooja är dessutom en långt bättre konstnär än Ernst Billgren. Se själva på artfacts, det är inte ens match. Men regionalt är det annorlunda. Billgren är stor i Sverige, riktigt stor.

Om personligt tilltal kan man säga följande. I slutändan skall det alltid finnas ett personligt tilltal, även efter postmodernismens avskaffande av sådan lyx. Konstvärlden har bestämt det. Något måste driva en konstnär, annars skulle han inte idka sin verksamhet med den frenesi som han gör. Billgren blir härigenom också djupt personlig. Men i vad detta personliga består och vart det syftar är inte självklart. Där skall konstkritikern gripa in och förklara.

billgrenslut.jpg
Han har alltid ett mycket personligt tilltal

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst | 31 kommentarer