Visst har Sophie Allgårdh i SvD fångat det precis på kornet! Nyestetiken springer fram i sina decemberkollektioner och det är stim på konstmässan i Miami. Men nu då, äntligen börjar det bli möjligt att ge målande beskrivningar av objekten: ”utpräglad berättargläjde. Linjeföringen är sensuell med en färgsprakande kolorit som ibland drar åt det isiga.” Så lyder Meta Isaeus-Berlin. Ingen skall lastas, när marknaden spenderar är det var konstnärs plikt att, om möjligt, se till att roffa åt sig något av kakan. T o m imorgon pågår Art Basel Miami. Redan har Mary Boone prånglat ut en Barbara Kruger för hyggliga 350 000 dollar.
Man anar att konstens framtid inte riktigt finns här. Den är betydligt svårare att fånga. Letandet kan tangera det förtvivlade försöket. Så får man nog se den harang som Sinziana Ravini river av i sin recension av Ester Shalev-Gerz Konstens plats i GP. Hon har låtit lokala konstnärer komma till tals. Och Ravini begrundar resultatet: ”Vi får träda in i dessa människors vardagsrum. En viker till kanterna på sin lerkruka, en annan ser hopplöst på sina uppstoppade fåglar, en tredje pillar upprymd på sin miniatyrmoské.
Det gör verkligen ont i själen när jag tänker på hur långt dessa människor befinner sig från den internationella konstarenan med allt vad konstbiennaler, paneldebatter och kulturstipendier heter. Men sett ur ett större tidsperspektiv, är det kanske just dessa konstnärer som kommer att gå segrande ur konsthistoriens stafettlöpning. Det är kanske just här den fria, autonoma konsten äger rum – i periferin. Problemet med emancipatoriska verk av denna art, är att subjektiva historieberättelser sällan ifrågasätts, utan radas upp utan någon inverkan på de verkliga maktfaktorerna.”
Man kan alltid hoppas om ens det är något att önska sig. Någon gång kan det dyka upp något intressant original i bygderna men inte är det ofta. Vad man faktiskt möter är de som har för gamla referenser, begränsade kunskaper; modernister som inte lyckats alltför väl ens i modernistkonkurrensen. ”Den fria autonoma konsten” är naturligtvis en spökbild alstrad av centrum. Konsten är definierad ifrån centrum och om man exporterar denna definition (med diskurs, biennaler och tonvis med konstprojekt) till periferin och hoppas att denna skall kunna ”överskrida” är man sannerligen förhoppningsfull. Det är som om man skulle ge sig ut och jaga division VII-spelare i fotboll och fundera över om dessa skulle kunna bli morgondagens storspelare. Alla hämtar från centrum, några i fragment och missförstånd, de enda som med nöd klarar sig är de galna och de små barnen. Och dem har vi redan förbrukat.
Ester Shalev-Gerz gör utmärkta projekt och är värd all aktning. Med tiden har det dock blivit lite väl korrekt och i takt med att socialkritiken förlorar sin position börjar patinan bli en smula besvärande. Men Ravini faller pladask i detta dike:
”Men Esther Shalev-Gerz vet precis vad hon gör när hon ger dessa människor möjligheten att visa sig i ett rum som annars skulle exkludera dem. Hon omvänder den traditionella upplysningsdialektiken genom att låta den svagare upplysa den starkare och låta centrumet söka sig till periferin.”
Ja, och till julen kommer jultomten och delar ut julklappar till alla snälla barn.
Nyestetiken: Meta Isaeus-Berlin The Question of Poseidon 2006
Direktören för Art Basel: Samuel Keller, en tung faktor i konstvärlden
