Den institutionella teorin kommer ofta upp i diskussionerna här. Det kan vara på sin plats att göra några förtydliganden.
George Dickie som lade fram teorin i början av 1970-talet löser en ur flera synpunkter formell uppgift: Finns det någon egenskap som är gemensam för alla konstverk? Alla försök att finna en sådan egenskap hade dittills misslyckats. Om det inte fanns någon inre egenskap i konsten kunde man istället välja en yttre. Alltså förhållandet att konstvärlden utnämner vissa saker till konst. Just det blir då en gemensam egenskap för all konst. Den är utnämnd.
Därmed kan teorimakaren anmäla the good news: Konst kan definieras.
Kritikerna påpekar då the bad news: Teorin är cirkulär och säger inte något om innehållet, ja den tycks inte säga något alls.
Dickie försvarar sig med att säga att cirkeln leder till en ökad förståelse om hur konst fungerar, men han får aldrig fram något som kan förklara varför konstvärlden kallar något för konst. Längre än så avancerade inte teorin. Att den ändå blivit så framgångsrik beror på samma sak som utlöste den på 1970-talet: Det finns ingen bättre. Modernistiska teorier om konst är inte tänkbara att rehabilitera. De lever visserligen ännu, men tas inte på riktigt allvar, alltså sådant som att ”konst är en känsla som uttrycks genom form”, ”det som selektivt återskapas av en konstnär efter dennes fundamentala värderingar” etc.
Framgången för den institutionella teorin hänger samman med den idébaserade konstens övertagande av den symboliska makten i konstvärlden i det tidiga 1990-talet. Och för hela konstvärlden finns det naturligtvis ett behov av att kunna förklara varför allting kan bli konst och varför de mest egendomliga saker faktiskt är det.
Den institutionella teorin väcker inte någon större entusiasm. I själva verket är den inte ensam på scenen utan har ingått en monstruös förbindelse med kvardröjande modernistiska element. Konsthistorien har överlevt den institutionella inmarschen och estetiken (eller rättare sagt den ”särskilda estetiken” som skall finnas i konsten) är inte heller bortkopplad.
Säkert är det möjligt att modernistiska ståndpunkter kan bli förstärkta. Tendensen är t o m observerbar: det börjar se snyggt ut på utställningarna, objekten lyser med sin närvaro. De utgör igen en lockelse. När Roger Buergel som Documentatema kastar fram frågan ”Is modernism our antiquity?” är det trots allt inte bara upplagt till ett retoriskt ja-svar. Konstvärlden önskar sig inget hellre än ett substantiellt innehåll och modernismen kan erbjuda lite av varje. Vänder man och vrider på detta kan man säkert baxa ihop det med ett visst mått av institutionellt tänkande. Därtill har vi konsthistorieskrivningen. Den ligger fast och skrivs enligt modernismens recept. Redan nu är det möjligt att skriva samman 1990-talet på det vanliga sättet.
Det latenta hotet: När som helst kan dessa tre plastmuggar att med obetydlig hjälp få för sig att bli konst. Och det visar sig svårt att förklara varför någon gör det och inte minst varför
konstvärlden tvingas acceptera det.
