Visst har Sophie Allgårdh i SvD fångat det precis på kornet! Nyestetiken springer fram i sina decemberkollektioner och det är stim på konstmässan i Miami. Men nu då, äntligen börjar det bli möjligt att ge målande beskrivningar av objekten: ”utpräglad berättargläjde. Linjeföringen är sensuell med en färgsprakande kolorit som ibland drar åt det isiga.” Så lyder Meta Isaeus-Berlin. Ingen skall lastas, när marknaden spenderar är det var konstnärs plikt att, om möjligt, se till att roffa åt sig något av kakan. T o m imorgon pågår Art Basel Miami. Redan har Mary Boone prånglat ut en Barbara Kruger för hyggliga 350 000 dollar.
Man anar att konstens framtid inte riktigt finns här. Den är betydligt svårare att fånga. Letandet kan tangera det förtvivlade försöket. Så får man nog se den harang som Sinziana Ravini river av i sin recension av Ester Shalev-Gerz Konstens plats i GP. Hon har låtit lokala konstnärer komma till tals. Och Ravini begrundar resultatet: ”Vi får träda in i dessa människors vardagsrum. En viker till kanterna på sin lerkruka, en annan ser hopplöst på sina uppstoppade fåglar, en tredje pillar upprymd på sin miniatyrmoské.
Det gör verkligen ont i själen när jag tänker på hur långt dessa människor befinner sig från den internationella konstarenan med allt vad konstbiennaler, paneldebatter och kulturstipendier heter. Men sett ur ett större tidsperspektiv, är det kanske just dessa konstnärer som kommer att gå segrande ur konsthistoriens stafettlöpning. Det är kanske just här den fria, autonoma konsten äger rum – i periferin. Problemet med emancipatoriska verk av denna art, är att subjektiva historieberättelser sällan ifrågasätts, utan radas upp utan någon inverkan på de verkliga maktfaktorerna.”
Man kan alltid hoppas om ens det är något att önska sig. Någon gång kan det dyka upp något intressant original i bygderna men inte är det ofta. Vad man faktiskt möter är de som har för gamla referenser, begränsade kunskaper; modernister som inte lyckats alltför väl ens i modernistkonkurrensen. ”Den fria autonoma konsten” är naturligtvis en spökbild alstrad av centrum. Konsten är definierad ifrån centrum och om man exporterar denna definition (med diskurs, biennaler och tonvis med konstprojekt) till periferin och hoppas att denna skall kunna ”överskrida” är man sannerligen förhoppningsfull. Det är som om man skulle ge sig ut och jaga division VII-spelare i fotboll och fundera över om dessa skulle kunna bli morgondagens storspelare. Alla hämtar från centrum, några i fragment och missförstånd, de enda som med nöd klarar sig är de galna och de små barnen. Och dem har vi redan förbrukat.
Ester Shalev-Gerz gör utmärkta projekt och är värd all aktning. Med tiden har det dock blivit lite väl korrekt och i takt med att socialkritiken förlorar sin position börjar patinan bli en smula besvärande. Men Ravini faller pladask i detta dike:
”Men Esther Shalev-Gerz vet precis vad hon gör när hon ger dessa människor möjligheten att visa sig i ett rum som annars skulle exkludera dem. Hon omvänder den traditionella upplysningsdialektiken genom att låta den svagare upplysa den starkare och låta centrumet söka sig till periferin.”
Ja, och till julen kommer jultomten och delar ut julklappar till alla snälla barn.
Nyestetiken: Meta Isaeus-Berlin The Question of Poseidon 2006
Direktören för Art Basel: Samuel Keller, en tung faktor i konstvärlden
Bra text!
Videos på sidan är uppdaterade med intro, kolla gärna:
http://www.tonandgainer.com
Trevlig söndag!
Du är doktor/professor i konstvetenskap eller något sådant och därtill uppmärksammad och erkänd konstnär. Din självkänsla borde alltså vara mer än välgödd. Ändå verkar du ha ett outsinligt behov av att raljera över alla amatörkonstnärers uselhet. Hur kommer det sig? Trista cynismer. Särskilt med tanke på att du uttalar dig från en maktposition.
Jag träffade Meta Isaeus-Berlin på Liljevalchs under hennes utställning i våras. Meta berättade och gav utryck för vissa farhågor angående hennes måleri och dess mottagande. Om jag inte minns fel, trodde Meta att färgskala och motivval skulle kunna nedvärderas och anses kommersiellt. Men nu hade hon till trots – äntligen – bestämt sig för att våga göra det hon ville och försvarade sig
Tänk att det skall behövas sådant mod INOM segmentet att vara konstnär. Inte skall det behövas kurrage för att göra vad man vill med sin konst DÄR?
Tyvärr är det kanske så och hennes fingertoppskänsla blåste dit hennes farhågor drog. En del tycker nog att hon skulle stått kvar under vattenstrilen i evighet. För mig är hon också välkommen ur duschen med nyestetik. Eller kalla det olja på duk.
Trots att ”Jag förlåter ingenting” är magnifikt – fråga ”Paper Preacher”!
le bon
hård men berättigad kommentar.
Ulf
Sånna skräckhistorier är tyvärr alltför vanliga, alla är dock inte starka stå emot.
Tänk vilken katastrof att vanligt folk kan gå rakt in från gatan och bestämma sig för att de ser ett konstverk. Att de ser ett konstverk de gillar, att det kan hala upp skrynkliga smutsiga papperspengar ur fickan för att inhandla ett verk, pengar de tillskansat sig via att sälja sig till kapitalet.
Givetvis måste man stävja detta, gärna via en institution som är satt att bestämma vad som är konst.
Ulf: En får väl som konstnär vänja sig vid att bli ifrågasatt vad den än gör, sådan är realiteten och det gäller väl att kunna tackla det. Konstnären blir ifrågasatt från olika håll och endera kan den lyssna och försvara sig/anpassa sig eller så väljer den att strunta i sånt och bara gå dit den vill gå/gör det den vill göra. Det är inte lätt för nån konstnär att klara sig ut med segern i behåll och för en etablerad konstnär är trycket såklart ännu hårdare att den ska leverera ur samma skål som den alltid gjort – ifall den inte vill bli rejält utsatt. Och motsatt ifall det inte finns tillräcklig förnyelse. A balance act.
Sen kan man såklart pocka på större förståelse för konsten från Folket, att Kritikerna ska bli mer humana och att det ska bli lättare för Konstnärerna att verka. Om den lobbyismen når någonstans/har någon potential är en annan femma.
—
Lars: ska du inte avhandla Borat? Han hade kunnat vara intressant i kontexten Konst, och hade kunnat vara en del i den PK-överskridande konst du efterlyste här tidigare.. En annan sak som hade kunnat vara intressant i kontexten konst är ”Det røde Kapel” på DR (www.dr.dk). I det senaste avsnittet beger de sig till Nordkorea. Kanske inte funkar så bra i det skönjda smalnande konstbegreppet, men rätt intressant ändå.
Helt rätt Rasmus. Ifrågasatta av andra är alla mer eller mindre och inte minst av sig själv. I varje rörelse finns det förmodligen en tvekan.
Jag blir bara så rörd när konstnärer blir rädda för utanförskap i familjen. Ibland verkar det som att prio ett är att bekräftelsen söks i etablissemanget och inte hos publiken. Kanske en överlevnadsreflex. Jag menar egentligen att budskapet i gestaltningen är riktat till de ”egna” och inte till besökarna utifrån. Självklart är det okej att ”tala” till familjen – minst lika självklart som att ”tala” till dom utanför.
Resultatet behöver ju inte bli hötorgskonst för det.
I bland kan det vara en överlevnadsstrategi att ta sig utanför familjen, för att man inte skall bli dömd till att bli en evig statist på konstscenen.
Ulf: jag förstår vad du menar.. Tänkte på, att det å andra sidan för en konstnär är rätt dåligt ifall den inte blir ifrågasatt överhuvud av andra inom konstscenen? Det sämsta tänkbara (efter det illustrerande) måste ju vara slätstrukenhet, så att det inte finns så mycket att skriva om eller inte så mycket att fundera på/fråga om. Det kanske funkar i något sammanhang, men det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt slätstruket infriande konstnärsskap.
Ibland kan jag finna att det ligger lättja bakom omdömet slätstruken.
En lättja att inte titta ordentligt.
För slätstruket finns nästan inte…anpassat ja, men slätstruket njaej. Vad som är anpassat bygger på förväntningar.
Är man en provokatör så förväntas man provocera.
Detta kan ju bli en anpassning men blir det slätstruket?
Om man infriar alla förväntningar kan det hos vissa uppstå en känsla av slätstrukenhet, men det är väl för att de förväntade sig en provokation.
Själv kan jag bli trött på de obligatoriska socialreportagen som finns med på utställningar idag.
Men är de slätstrukna? Kanske för mig. Inte för dem de angår.
Ett bra ord är kanske berör. Tar på mig – eller tvärtom – jag tar på.
Visst bör det beröra annars kanske det är tunt och obetydligt för betraktaren.
Jag tror (jag vet inte mycket) att det finns en viss lättja i betraktelsen som Per avser. Vi är kanske inte alltid pigga nog att ta oss energi.
I fredag var jag på Moderna och då var det 2 besökare som stod framför ett videoverk.
– Det är precis en sådan här storlek som Göran och Siv har på sin plasmaskärm hemma. Sa den ene plötsligt.
Ja alla får inte in samma kanal fast vi ofta ser på samma program.
Då är det skönare när någon ifrågasätter…
le bon, jag har vad jag inte behandlat några amatörkonstnärer, långt mindre raljerat med någon sådan.
”Ja alla får inte in samma kanal fast vi ofta ser på samma program.”
LOL, Priceless!