Välkänt är att universum expanderar alltsedan Big Bang. Frågan är då vad som kommer att hända i framtiden. Ett scenario är att universum drar ihop sig till ”stora krossen” ett annat att det tänjer ut sig i all oändlighet. Det senare alternativet, menar vetenskapsmännen, är det troligaste. Även konstbegreppet expanderar. Alltsedan Kant Big Bang har det gått framåt med fart och precis som universum har farten av någon orsak ökat med tiden. Allra snabbast ryckte konstbegreppet iväg från slutet av 1960-talet och fram till nu. Då tycktes allting bli konst. Men är det så att vi har en rekyl på gång?
I varje fall skriver konstkritikern i New York Times Holland Cotter detta:
“Actually one of the more vexing critical issues at present has to do with how the definition of art — what is art, what isn’t — is steadily narrowing again, after a century of expansion.”
Kanske inte en helt dum idé. För Arthur Danto blev allting möjligt som konst 1965 och med socialkritik och relationell estetik är expansionen till synes förintande. Och vi hör ständigt att konstens hierarkier är raserade eller åtminstone på väg att störta samman: Konsten har förenat sig med populärkulturen! Det stora demokratiska förbrödrandet skall ha drabbat konstscenen. Säkert är detta bara naiva överord, men röran och likvärdigheten mellan allt som görs ger ett starkt intryck av pågående kaos.
Vem vill ha detta? Och vad skall man ha det till? Om konsten blir en del av ett allmänt populärkulturmos till vad skall det tjäna? Jag vill inte mena att faran är överhängande men det är inte för mycket att ana att det finns en tendens till att förstärka konstens High Culture. Jag läste förresten häromdagen i DN att sådan håller på att få innestatus – à la Horace Engdahl.
Kan vi se det i bildkonsten? Att konstnärerna gör ”riktig” konst, aningen kvalitetssäkrad och utan att vara stökig? Vi har något här. Jag drar mig till minnes Roger Buergels upprepade försäkran om den kommande Documenta: ”It will be beautiful, it will be beautiful!”
Alltså, tendens just nu: Försök till krympning av konstbegreppet.
Sergio Vega Paradiso en el nuevo mundo pågående multimediaprojekt, Vega är en utgångspunkt för Cotters resonemang.
Intressant håller på med en C-uppsats om Dickies Institutionella teori om konst som ju tagit lite inspiration från Danto. Tycker själv inte att det är så märkligt om i stort vad som helst kan vara konst, sen är ju frågan om det är bra eller inte vilket Dickies teori dock inte handlar om.
Är terminologin viktig?
Är det konst att betrakta och vända ut och in på termer?
Ja.
Vi kan ju säga att allt är livet. I term betraktat t o m döden.
Frågan är väl för vem och hur?
Samma är det med konsten.
Strunta i etiketten och instruktionsmanualen – prova dig fram själv!
Eller fråga ”Paper Preacher” han vet.
Bäste Ulf Hedetoft, att vara naiv är inget bra sätt att lösa problemen. Konst bygger på terminologi, begrepp och diskurs. Det är den aura som kringgärdar objekt och projekt och förvandlar dem till konst. Endast den naive tror något annat.
Bildkonsten* uppstår i ögonblicket någon önskar att kommunicera något via ett visuellt media. Det förutsätter en publik, en mottagare. Och att någonting i mötet som utser det hela till konst. Det kan ske via en teori eller en känsla beroende på en mängd olika faktorer. Eko, soc, kon, psy ect.
Det kan vara i en högdiuskurs m man så vill. Men med en generösare tolkning så behöver det inte vara så.
Bildkonsten klarar sig utan teorin men teorin klarar sig inte utan konsten för teorin beskriver konsten.
För akademiker är begreepp och teorier viktiga. Men behöver inte så vara för utövaren eller för publiken.
* Kampkonster (Martial Arts), matlagningakonsten (gastronomin) talar vi inte om här.
Det vore enkelt för akademiker att få bestämma platser, personer och tidpunkter när och hur av ven som presenterar konst.
Men så gäckar realliteten det hela. Konstnärer skapar konst, publiken upplever den utan att akademikerna kan påverkja det.
”Det vore enkelt för akademiker att få bestämma platser, personer och tidpunkter när och hur av ven som presenterar konst.
Men så gäckar realliteten det hela. Konstnärer skapar konst, publiken upplever den utan att akademikerna kan påverkja det.”
Hm det här är ett typiskt missförstånd av den institiutionella teorin om konst, i alla fall Dickies version. Det handlar om att konst ska förstås i en kontext. En konstnär kan sitta för sig själv och skapa ett konstverk uten att någonsin visa det för någon. Det är ändå konst om intentionen att skapa et konstverk finns. Dickie menar att man har en konstpublik i åtanke när man skapar även om man aldrig tänker visa det så har man ändå en publik och konstvärld i åtanke.
Konstteorier är väl knappast bara intressanta för en akademiker. Jag tycker att Dantos The Persceptually-Indistinguishable-Objects Argument är ett bra exempel på hur viktigt det är med kontext och teorier. Men i dessa postmoderna tider ska man väl kunna kalla precis vad som helt konst utan några kriterier som helst att stödja sig på? Jag tycker konst i så fall bkir helt tomt och meningslöst.
Per, du borde nog orientera dig en smula hur det går till i verkligheten. I konsten är alla lika goda kålsupare och är helt beroende av varandra. Konstnärerna är inte nögra heliga kor.
Till Tatti vill jag säga att det är inte så svårt att vid varje tidpunkt fånga in de ledande kriterierna för vad som konstvärlden anser vara bra konst. Man kan t ex göra listor (artfacts underlättar) över konstnärer som är väletablerade och som varit med tämligen länge, över de som är på väg upp. Och sedan drar man fram vad som är kännetecknande. Postkoloniala projekt var en stark utgångspunkt ännu för något år sedan. Det tycks vara som vi är på väg in i en nyestetik ivrigt påhejad av marknaden som håller ständiga köpfester. Och det är drags att strama åt gränserna mot andra områden som man tidigare velat bryta ner sina hierarkier gentemot.
Du har alldeles rätt i att det alltid finns en publik för en konstnär. Det finns ingen annan väg än att gå via konstvärlden. Gör man inte det gör man något annat. Men dessutom, och det markerar inte Dickie, är förutsättningen högdiskurs vilket för den enskilde, kanske teoretiskt obevandrade konstnären blir AMBITION, att konst är något viktigt, skall ut till folket och liknande fria fantasier.
Verkligheten mer korrekt benämnd som realiteten känns väldigt långt borta i detta forum.
Att läsa de senate inläggen har varit en surealistisk upplevelse.
Jag lever på min konst det räcker så.
Om det finns en hoper himlahästar lösa i jakt efter gudarna vet vad, så tittar jag storögt på detta surealistiska skådespel. Bieanaler som enda rättesnöre på konstbegreppet blir en allt mer bizarr verklighetsbeskrivning.
”Men i dessa postmoderna tider ska man väl kunna kalla precis vad som helt konst utan några kriterier som helst att stödja sig på?”
Tänk vilken oreda detta skulle skapa. Vem som helst skulle nå till konsten. kanske är det redan så?
”Jag tycker konst i så fall bkir helt tomt och meningslöst.!”
Vad hände med den spontana upplevelsen, att låta verken bara bära iväg dig på en resa, du och verket tillsammans utan några av pappas konstteorier att hålla i handen.
Men Per, detta är ju också en konstteori, kanske den allra vanligaste.
/Yngve
Per: kunskap och nyansering är hyggliga förutsättningar för en diskussion. Rättesnöret för konsten och konstbegreppet finns i dess spetsfunktioner. Förr i världen fann man den i Paris och därifrån hämtade man hem nyheterna, senare blev det New York. Idag, när världen blivit global, är biennalerna en naturlig mobil station för samma sak. Skall det vara så märkligt? Hur skulle det vara med lite uppdatering?
Ja men Per Jag tror verkligen inte att du har någon vidare koll på den institutionella teorin. Den försöker bland annat att förklara att den som skapat ett konstverk bör haft en intention att skapa ett konstverk. Det är skillnad på att beundra en vacker soldnedgång, ett vackert träd osv och något som är tänkt att vara konst. Allt som är estetiskt vackert är inte konst. Jag vet att det finns de som anser att precis allt i vår vardag kan vara konst utan någon som helst kontext, då blir det helt tomt som sagt. Jag säger inte att en konstnär måste ha koll på en massa konsteorier för att göra bra konst dock.
Lars, att du försöker göra härskartekniker till en konstart gernom att medvetet eller omedvetet förringa andras argument eller låtsas missförstå dem gör dig varken till en bättre vetare eller att du kan ha rätt.
Tatti, vem mer här har talat om att det vackra eventuellt är konst? Är inte detta en vulgäruppfattning som tillskrivs debattmotståndare (härskarteknik). Konst kan var ohyggligt fult. Man kan till och med ge det fula mer värde än det vackra. Det fula är också en estetik.
Jag har ingen som helst koll på den institunella teorin, det är inte denna teori jag diskuterar, utan förutsättningarna för bildkonst. De konstnärer jag frågat de senaste dagarna höjer på ögonbrynet och frågar, vad jag pratar om. De jag intervjuat i eln liten fältstudie för två år sedan, svarade samtliga att de inte utgår från en given teori när de skapar sin konst.
Vad jag försökt skumma på webben så verkar den Inst. Teor. vara en filosofi, eller om det är kopplat till Lars Vilks namn, så är det en ifrågasatt teori. Detta sista behöver inte betyda att det är fel, men så ser det ut för tillfället.
Som jag ser på min pragmatiska vardag så stämmer mycket av det Lars skriver men faller i några väsentliga delar, Ifrågasätter man detta så verkar Lars V bli lite sur eller något (kan ha missupfattat detta).
Vid fråga vad Inst. teor. innebar så får man en förklaring inte av Lars som håller tyst (härskarteknik) utan av någon annan, att det är konst om konstvärlen sägar att det är konst. Vilket kan låta lite rimligt. Otrevligheterna kommer först när man vågar fråga vilka som tillhör konstvärlden.
Hur ser en definition ut. Svaret man får är att ca max 200 000 personer utgör konstvärlden globalt.
OK matte var inte mitt ämne, men nog kanske det finns några mer bland fem miljarder. Man behöver väl bara plussa de som examinerats genom åren i de olika länderna så får man väl en annan siffra?
Eller?
”Documenta: ”It will be beautiful, it will be beautiful!”
Alltså, tendens just nu: Försök till krympning av konstbegreppet.”
Som jag uppfattar detta, inom citattecknena, är att om konstnärerna kommer presentera ”vackra” ( vad det nu är? ) verk på Documenta så krymper kosntbegreppet. Är det ingen mer än jag som tycker att det resonemanget är märkligt.
Det är väl en trend i en viss del av konstvärlden. men hela begreppet?
Ja du Per, det ligger till så att inst teorin har vi diskuterat framlänges och baklänges här. Vill du läsa in dig gå till https://www.vilks.net/?p=121 där det finns en genomgång av hela rasket.
Angående min höftning med 200 000 skall det förstås att de aktiva inom området den internationella samtidskonsten inte kan vara alltför stort. I våra dagar är det dock större än någonsin. Tidigare, när konstens spetsfunktion fanns i Paris och även i New York var det ganska beskedliga siffror. Det tillkommer många, men samtidigt försvinner många, dels blir massvis med konstnärer inaktuella i avseendet absolut samtid och dels är det så att de flesta som siktar dit försvinner på vägen.
Det är ytterst få konstnärer som utgår från en given teori när de skapar sin konst. Och det är lätt att förstå eftersom något av det värsta du kan göra är att illustrera en teori. Däremot är de felsta i samtiden införstådda med att den inst teorin gäller. Annars kan vi inte förklara varför allting kan bli konst.
Jag surar inte, men du borde ha såpass mycket självinsikt att du ser att du är dåligt uppdaterad.
En vacker Documenta är inte i sig detsamma som att konstbegreppet krymper. Men det är en indikation. Just nu går marknaden het och konstnären förstår att det finns en hel del cashing att göra. Och det som säljer bäst är sådant som ser ut som riktig konst, gärna med en estetiskt tilltalande knorr. När priserna på konst stiger mot fantasihöjder kan man inte räkna med att det handlar om att experimentera med konstbegreppets expansion. Krympning säljer bättre. Jag säger inte att det är fel, tvärtom kan det vara rimligt att försöka få ut något av goda tider. Det blir snart sämre igen.
Ja du Lars, det ligger lite i vad du säger. Däremot tror jag att det hade varit bra om du kunde lyfta din blick från naveln och se ut mot horisonten. Din klara uppfattning på vad som är rätt respektive fel gör att du med råge skulle platsa och medverka i ”Paper Preacher”. För där är nämligen allt rätt. Där får vi lära oss hur vi skall leva, vem vi skall dyrka och tjäna. Och inte minst vad vi skall tycka (andra). Allt är inte rätt som står i boken.
Jag håller med Per om att det finns en viss tendens till besserwisser-karaktär i dina inflikar, men det gör förmodligen debatten om begreppet konst mer upplyftande. Det är ju därför vi tycker till här och nu.
Ytterligare ett nytt begrepp har presenterats här tidigare. Det sades att konst måste innehålla kontext.
Kan någon berätta för mig var du finner fysiska ting som inte uppfyller det begreppet?
Inledningen på detta inlägg var en pendang till tidigare anslag – och inget annat.
Men du Lars, jag tycker om dig ändå.
Lars i dina ögon kan jag ses som ej uppdaterad. Jag kan tycka att du är snäv och ej uppdaterad på den mer komplexa syn på vär samtid som jag tycker man behöver. Som bland annat inbegriper kön, klass och etnicitet. Som jag ser det på detta forum så går en klasslinje i hela debatten. De som tillhör finrummet och de som inte gör så. De som vill att denna ordning upprätthålls och de som önskar att riva ned den.
Begrepp som konsten i singularis är ett problem då den innehåller så många olika synsätt att det blir som att tala om ex världen eller väder eller liknande. Jag förstår att ett visst segment av konsten är vad du studerar och drar slutsatser från. Jag försöker verka i en annan, ibland möts de. Andra utövare verkar i en annan sektor. Det är dock min bestämda uppfattning att alla dessa kan samsas i ett konstbegrepp eftersom det globalt finns miliontals utövare och säkert näst intill en miljard som upplever konst någon gång under sina liv. Men detta begrepp behöver vara av ett generösare slag än det ex du presenterar.
Se här vad katten släpade in.
från Del 52 Bäst i test: Den institutionella konstteorin
”The artworld is the totality of all artworld systems.”
Systems, ett engelskt ord i pluralis. De olika konstvärldssystemen.
Utesluter alltså inte att det finns mer än ett system som definierar konst.
Vore intressant att se hur han definierade dessa olika system eller vad han lade för kriterie för ett system.
Som jag ser det kan väl detta med priset på konst en del av det experimentella. Kan inte priset vara en del av verket. Priset kan ju vara ett statement. Att objektifiera och kapitalisera kan väl vara en del av uttrycket.
I Sverige hör jag ofta att det där med pris på konst är något fult och smutsigt. Kanske för någon annan har fixat det bakom kulisserna.
Priset på konst som stiger mot fantasihöjder gäller än så länge ett litet antal tavlor och ofta sålda i secondhandbutiker som Bukowskis.
Bland oss andra finns det en ganska likvärdig prisstandard som går genom stan (sthlm). Och den är inte astronomisk direkt. Även om försäljningen kanske har blivit lite enklare på sistonde, fast det är väl förtidigt att jubla över.
Däremot kanske köpekontrakten borde skrivas att konstnären får del av all transfer som sker med verket. Likt fotbollsklubbar och proffs.
Sen vet jag inte om allt var så där lyckat med allt experimenterande. Det hela har blivit lite tröttsamt på senaste tiden. En del var väl inte ens experiment utan verksamhet som liknade experiment till formen.
”Det är dock min bestämda uppfattning att alla dessa kan samsas i ett konstbegrepp eftersom det globalt finns miliontals utövare och säkert näst intill en miljard som upplever konst någon gång under sina liv. Men detta begrepp behöver vara av ett generösare slag än det ex du presenterar.”
Per, kan du inte försöka definiera ett sådant begrepp då?
En annan sak jag är nyfiken över hur du drar linjen när du menar: ”Som jag ser det på detta forum så går en klasslinje i hela debatten. De som tillhör finrummet och de som inte gör så.”
Jag antar då att du menar att det går en linje utifrån det som sagts.
Om någon vill att det är konst så är det konst.
Per: och på vilket sätt skiljer det sig från det institutionella konstbegreppet? Det är ju inte så att man på något sätt skulle missunna någon att kalla något för konst. Det finns inga vakthundar ute och snokar ifall någon väljer att kalla något för konst eller inte och biter ifrån ifall någon, gud nåde, skulle vilja kalla något för konst. Tvärtom har det relativt länge funnits en, om än skenbart demokratisk och öppen, tanke om att vem som helst kan bli konstnär.
Du kanske har en uppfattning om hur man ska kunna bedöma kvalitét också? För det är det, likt Lars många gånger påpekat, spelar någon roll. Vad är bra konst?
Ungefär under 15 % av antagna till Konstfack är barn till arbetare, detta är ett ungefär då olika sätt att mäta, och olika sätt att klassa arbetarklass (dvs barn av icke akademiskutbildade föräldrar.) Siffrorna beror lite på vem som gjort undersökningen och i vilket syfte.
I alla fall, få av de antagna kom från icke akademiskt hem. Via samtal med med studenter och lärare så finns inget som tyder på att situationen vid de andra konsthögskolorna är annorlunda. Utöver att de antagna studenterna redan startar med ett socialt stigma så vittnade flera av dem att det var en ganska otrivsam miljö och att konst och designstudierna blev en besvikelse i sig. Inte för att de presterade dåligt, utan för att de kände att de inte fullt ut accepterades. Bland arbetarinvandrare så var det inga snälla ord som jag mötte i ämnet.
Framförtallt var det en känsla av att vita, svenska akademiker skulle lära arbetarinvandraren hur invandrare var och vad de gillade. En förnedrande situation. Allt för att den vite svenske akademikern hade teorier att luta sig mot. Maktordningen kunde iscensättas via tentor, examinationer och vid underkännanden vid dessa indraget studiestöd.
Teorierna ger teoretikern liksom tolkningsföreträde oavsett om det verkar rimligt eller inte. Teorierna befäster en maktordning. Dagen när teorierna inte kan åberopas så bryts maktordningen.
Jag menar att det finns en ambition att skapa en maktordning via teorier även i detta forum, samt ett motstånd från de som önskar att förändra denna maktordning.
Jag har inte vänt mig speciellt mot INST, det är andra som har gjort. Det är eventuellt din tolkning av mina inlägg.
Jag vänder mig mot en snäv tolkning av den, eller att “The artworld is the totality of all artworld systems.” tolkas som ”konstvärlden” (singularis) och i inläggen underförstått inbegripet ett fåtal konstnärer, stilar, gallerister, curators och annat löst folk.
”Du kanske har en uppfattning om hur man ska kunna bedöma kvalitét också?”
Det har jag.
Det du upplever som kvallitet är kvallitet….för dig.
Om du agerar som smakombud i en antagningskommité eller jury så bör man även vara införstådd med att det finns en uppdragsgivares intentioner i kvallitetsbedömmningen. Och vad syftet är för kvallitetsbedömningen.
”För det är det, likt Lars många gånger påpekat, spelar någon roll. Vad är bra konst?”
Du vet vad som är bra när du upplever det som bra. Är ni flera som delar den uppfattningen är det all lycka för den som utfört verket. Är ni få så kan även det vara lyckosamt för konstnären. Om konstnären tycker illa om er kan ert ogillande vara till lycka för konstnären.
Fråga?
Går det här ut på att bestämma hurvida det finns ett objektivt konstbegrepp eller ej?
Nej, det går snarare ut på att försöka luska fram vad ”det andra” skulle kunna vara. D.v.s. alternativet till inst. teorin, som du verkade vara ute efter (?), och varför du så vitt och brett generaliserar och talar om illvilliga människor i maktpositioner som gör det ena än det andra utan att definiera någon specifik person.. Jag är nyfiken på ifall du verkligen vill komma åt något eller om du bara är sur, i allmänhet (inget illa ment).
På vilket sätt skiljer sig ditt sätt att personligen kvalitétsbestämma saker mot individer inom konstvärlden? Det är ju samma sak, personligt tycke och smak är ”what it boils down to” även om konsensus inom en snävare definition är stor och man därför kan ha nytta av en definition som säger: ”det konstvärlden säger är bra konst är bra konst”. Rent historiskt så blir det så också iom att historieskrivningen utgår från den etablerade delen av konstvärlden.
Som jag ser Lars resonemang så har han kokat ner sin buljong till de positioner där det verkligen finns någon makt och meningsbildning inom konstvärlden. Man kan såklart utvidga begreppet och ta med alla aktörer som säger sig syssla med konst, men det blir betydligt mindre användbart då. Den ”inre cirkeln” har knappast något emot att någon utanför kallar sig för konstnärer, knappast Lars heller.
—
Teorierna är det konsten har, som substans. Maktordningen är inte större än skillnaden om man kan tala för sig eller inte, motivera sin ståndpunkt och om du vill komma åt någon specifik företeelse så är det isf de enskilda personerna i de maktpositioner du talar om, som du borde kritisera – inte teoretiserandet i allmänhet. Teorierna*/teoretiserandet utgör i sig självt ingen större makt, däremot så kan det användas på ett sådant sätt – eller inkorporeras i en inställning där en person vill ha en maktposition. På samma gång kan de såklart användas till att upphäva eller kritisera en maktordning. Att konsthögskolorna företrädesvis har övre medel-/över-klassbakgrund har nog mycket med dels den ekonomiska bakgrund man har samt att jantelagen inom arbetar- och lägre medel-klass har ett starkt fäste. Emedan konstnärsrollen inom överklassen kan ses som intellektuellt hederssamt yrkesval så finns det bland arbetar/lägre medelklass ett nyttotänk där konstnärsrollen blir betydligt svårare att motivera.
F.ö. är konstfack en väldigt kal och ogästvänlig institution, enligt min erfarenhet, så det förvånar mig inte att alla inte är nöjda (oavsett bakgrund).
* för konsten utgör iofs teorierna en avsevärd makt iom att det ger substans till hela företaget.
” “det konstvärlden säger är bra konst är bra konst”. Rent historiskt så blir det så också iom att historieskrivningen utgår från den etablerade delen av konstvärlden.”
Vilka är dessa konstvärlden? Är det dessa ca 100 000 människor som Lars refererar till.
Är det tre gallerier i Stockholm eller de som listas i skatteverkets kolumn över konstgallerier, 50 gallerier i Sverige eller eller är det alla som verkar med konst i Sverige som de bara överstiger 100 000 personer? Hör Lars O fortfarande till denna konstklubb efter han hamnat i kylan? För att han avslöjade hela den påstådda konspirationen? Har han fortfarande rätt att utttala sig om konst? Hör Gröna paletten dit? Frågorna många, svaren få och snäsiga.
Att ens ställa denna fråga verkar provocera.
Jag har studerat både på 1900 talet och 2000 talet på Konstfack och har aldrig hört talats om INST förut. Inte heller har andra jag talat med gjort så, yrkesverksamma sedan 20 år tillbaka. Jag pekade bara på att om man står inne i ett stim så luras man lätt att tro att det är hela världen. Att hela världen ser ut som Aspuddens torg för att låna en gångbar liknelse. Att biblotekarien är läsandets gud för att fortsätta på liknelsen.
Hög diskurs var det något som Foucault formulerade? Jag minns inte det i alla fall. Eller är det ett sätt att värdeladda ett beskrivande ord?
Var lärs denna saliggjörande INST ut?
Det finns en massa teorier för kulturell verksamhet och har så funnits, det är t.o,m. att man bör titta och jämföra med fler. Även inom fler diskurser för att få en samlad bild.
”På vilket sätt skiljer sig ditt sätt att personligen kvalitétsbestämma saker mot individer inom konstvärlden?”
Jag definierar mig som en individ med mina bedömningar, de definieras iom ordet ”konstvärlden” som
ett kollektiv.
Vad jag läser på ” Del 52 Bäst i test: Den institutionella konstteorin” (https://www.vilks.net/?p=121) är att det står ”The artworld is the totality of all artworld systems”. Alltså totaliteten från alla konstvärldens system, eller kan det tolkas som konstvärldarna. Och jag tvivlar på att alla dessa system syftar på ett gäng på 100 000 stilpoliser.
Däri ligger skillnaden.
Jag förstår mycket väl vad du menar med de utöver de 100 000 som lars tar upp. Lars väljer antagligen att avskala begreppet till de som är inne i den internationella samtidskonsten. Av dessa är inte någon överhängande stor del svenskar. Var gränsen exakt går är svårt att säga men det handlar om de som har inflytande och är ”aktuella”. Man kan såklart räkna med andra också.
Inom den svenska konstvärlden, även om den i stort följer den internationella samtidskonsten, har den också har sina egenheter och kära barn – som knappast kommer att göra sig utanför landets gränser, men kanske får plats i svensk konsthistoria. Billgren t.e.x. Även de som faller utanför denna begränsning (100 000) kan räknas till konstvärlden eller scenerna inom konstvärlden, men till vilken nytta? Av dessa 100 000 kan man dra tillräckliga slutsatser och en överhängande del av de som hamnar utanför begränsningen av begreppet är inne på samma eller liknande saker.
Några stilpoliser är väl de 100 000 knappast fråga om, snarare mainstream och det som faller utanför mainstream nu kan mycket väl hamna innanför om ett tag om det är tillräckligt intressant och om kontakterna finns.
Det är inte så komplicerat. Högdiskurs som begrepp är, som du säger, beskrivande. Det är inte värdeladdat egentligen och inbegriper flera olika diskurser. Foucaults ”stora” diskurs är ju en alltigenom övergripande maktstruktur och det är en högdiskurs om någon – det finns dock åtskilligt med andra diskurser att plocka fram/referera till. Positionen för högdiskursen inom konsten är dock sådan att det är den som skiljer konsten från allt annat med liknande form. Man måste fylla konstruktionen med något för att konsten ska vara något. Ifall nån gör konst utan en tanke på en diskurs men ändå har kontakterna och blir upptagen i svängen så är det ändå någon annan som skriver denna diskurs. För det mesta är det någon annan som definierar vad man gör som konstnär.
Att du inte hört om INST. är väl inte så konstigt egentligen. Teoriundervisningen på konsthögskolorna är ofta fokuserad på specifika genrer inom konsten, enligt min erfarenhet. Det är heller inte speciellt mycket teoriundervisning, och inte så många som är teoretiskt bevandrade. Sen är det också en het potatis att ta upp – många vill ha kvar romantiska föreställningar och det anses som bättre att vara kritisk mot konstvärlden överlag än att acceptera hur den ser ut (det ger trovärdighet).
Man får nog räkna med att det är människor från de 100 000 som skriver och skrivs in i konsthistorien.
Per, jag tror inte att det är särdeles svårt att komm överens om vad som är konst i singularis. Det som konstvärlden kallar för konst är rimligtvis konst, åtminstone när det uttalas. Om man motsätter sig det blir det märkligt om det inte rör sig om ett rent missförstånd. Det förutsätter att man kan enas om att vi talar om ”fine arts” alltså inte slalomåkningskonsten eller bingospelskonsten. Vad man inte kan enas om är vad var och en menar är bra för just den personen. Men det går att enas om vad konstvärlden anser vara bäst, alltså ett statistiskt genomsnitt. Ett sådant genomsnitt är påfallande enhetligt.
Dickies ”systems” är omfångsrikt. Han avser inte bara bildkonst utan alla konstarter med alla dess underavdelningar. Poesi, romankonst, aforismer, ja det är bara att räkna upp tills man somnar.
Ulf, två saker. För det första försöker jag ge en beskrivning av hur konstvärlden ser ut och hur den fungerar. I stora drag menar jag att bilden är rimlig. Men jag värderar inte den bilden personligen. Det är en beskrivning.
Du gör dig lustig genom att undra var man finner fysiska ting utan kontext. Det kan jag tala om för dig: Konstverk enligt modernistisk teori.
Tack för att du tog dig tid att förklara.
Jag håller med om att de 100 000s klubb är en maktfaktor. Där jag inte håller med är det finns en mängd andra delar av konstlivet som inte är konstutbildat men oerhört viktiga för varje konstnärs, elller gallerist verksamhet..
Att sia om framtida konsthistora är svårt då historien skrivs om och det med även andra förtecken än rent konstnärliga. Historia handlar om politik, ekonomi etc.
En annan tung spelare i konsthistorien är bokförlagen, De som publiceras blir också lättare konsthistoria än det som inte publiceras.
En annan maktspelare är den stora massan tant Agda som körper sina konstresor via ett bussbolag tex, den ekonomin påverkar bland annat konsthallar som Louisiana etc. För de behöver dra in sina stålar. Och basen i ekonomin kommer inte från en klick inom en liten definierad konstvärld. Utan en bred publik som betalar för sig.
En annan maktspelare inom konstlivet är företagens konstföreningar som är ett direkt måste för vissa yrkesverksamma konstnärers överlevnad. Lokala Rotary samanslutningar, Odd Fellows, frimurare eller köpmansgillen etc. (vet ett exempel från Lidköping där den lokala sammanslutningen helt stjälpte ett ”finkonst Galleri” genom att inte handla där.)
Jag gissar att om dessa aktörer inom konstlivet räknas in så blir det långt mer än 100 000.
Var själv med på finkonstsidan I Harg (Uppland), vi utvalda utbildade konstnärer kom från hufvudstaden för att visa riktig konst. De lokala amatörerna hade av detta evenemang blivit berövrade sin årliga sommarutställningsplats. En konststrid långt från DN paradsidor blossade upp. Fulkonstnärerna hyrde egen lokal och hade en långt större besöksfrekvens och fick sålt sina grejer. Finkonstnärerna fick inte det. (Vem var amatören i det läget?). I den processen kände jag att vi stod på fel sida. Jag tyckte det var fruktansvärt att köra över ett lokalt konstliv som blomstrade bara för att vi hade år vid konsthögskolor och liknande. Å andra sidan fick vi också lära oss att inte va så kaxiga.
Liknande gäller lokala konststrider över landet där överheten kör över den lokala ”pöbeln” för att de inte förstår vad som är äkta konst. Den som definieras av 100 000 anhängare. Förloraren är givetvis konstnären som hamnar mellan överheten och underheten.
för en tid sedan var jag på en föreläsning med michael krebber (1411). målare från cologne. han brättade på ett mycket fint sätt genom dandyismen om hur han inser att måleriet är dött, att målningarna är spöken, och hur han kämpar å kämpar för han vill ju så gärna måla. så blir det mest bara små duttar å sträck här å där och en och annan ”ursäkts-målning”. inför varje utställning får han prestations ångest för han måste ju visa något. han har haft allt för många ”tomma” utställningar och detta kan lätt missförstås som ett statement snarare än en verklighet. hela tiden måste han återuppfinna sig själv för att iallafall komma upp med NÅGON liten pryl.
michael rök ihop ordentligt med just de tyska målarna i publiken. och det är ju för att michael´s insikt om sanningen gör hela deras skapande värdelöst.
Karin…
Det är inte måleriet det är fel på.
Utan det faktum att man som skapande konstnär förväntas ligga på topp hela tiden.
Och att man faller ur modet efter ett tag. Vilket gör att man måste återuppfinna sig själv likt Picasso, Andy Warhol, David Bowie, Pink Floyd, Riddley Scott och allt vad de heter, gjort för att hålla sig kvar på sin nivå.
Jag har gått precis motsatt väg som den namnde Krebber, måleriet är spännande och uppskattat medan performance och videokonsten somnat helt nu.
Per- nej alltså anledningen till att krebber talar om måleriet är just precis för att han är målare. men sedan tänker jag, vågar inte tala för krebber här, att måleriet är ju den konstform som har lämgst historia. och den mesta konsten utav all konst. kärnan och i och med det kanske även det första fallet. tror det slutar med Malevichs svarta kvadrat ungefär. fast för mej är endå krebber någon som lyckas får liv i måleriet igen, även om det måste ses som ett sista dödsryck.
men jag kan även säga att tex. den institutionella kritiken har kommit till sitt slut i och med andrea frasers artickel i artforum sept. 2005 ”from the critique of institutions to an institution of critique”- ungefär att hur kan man kritisera och debattera så länge man är en del inuti? praktiserar på samma arena? när konstnären försöker ta ett alternativt steg utanför och hitta nya grepp så följer ju bara den vita kuben med. expanderar vackert med konsten kan man säga. och kanske är det i och med dessa små ”endhållplattser” som vi nu söker oss till det som Lars skriver om i ”snart kommer den”.
jag tror att jag tog upp exemplet krebber ang. dethär att OM ett visst sätt att se på konsten skulle vara ”sann”. så är det så vansinningt många ”konstutövare” som helt enkel håller på med ingenting. och den insikten kan uppröra. och orsaka knytnävslag i stil med ”elitistiskt tänkande” etc.
tillägg i mina motsägelser; samma tankebana skulle ju också kunna leda till att måleriet är den stora vinnaren och överlevaren. måleriet har aldrig utgett sig för att vara annat än en duk uppspänd på en ram. en yta med tydliga slut.
men om du nu går tillbaks till måleriet så kan du väl iallafall måla monochromt Per, snälla snälla.. så att vi kan få hålla oss till just kvaliteterna yta med tydliga slut..
Hej Karin!
Det känns tryggt att alltid kunna återvända till måleriet som en tydlig begränsad yta, en fast punkt i en rörlig konstvärld. Målarduken är viktig som yta med ”tydliga slut” inte minst av terapeutiska skäl, men jag måste påpeka att måleriet inte alltid varit ”en duk uppspänd på en ram” Det gjordes mycket måleri i det expanderade fältet under 90-talet och det görs säkert fortfarande. Painting – The Extended Field, på Rosseum i Malmö och på Magasin 3 i Sthlm, i slutet på 90-talet är bara ett exempel på utställningar som gjorts för att fira att måleriet hade sprängt ramarna.
http://www.magasin3.com/exhibitions/painting.html
Du skriver också att ”måleriet är den konstform som har längst historia. och den mesta konsten utav all konst.” Men jag tror att andra konstformer som t ex performance, är mycket äldre än måleriet eftersom de kunde utövas långt innan människorna hade lärt sig att väva linnedukar och blanda målarfärger.
dorinel- fanns performance även före grottmålningarna då? inte målning på duk kanske men jag skulle nog endå gämföra det med måleriet mer än perfomance?
dorinel igen- tack för länken! fast jag tyckte mest det såg om dom försökte klämma ut det sista ur färgtuben där, och inte ens lyckas med det. om du försår vad jag menar.
jag tror att om jag vore helt övertygad om detdär med måleriet så borde jag ju måla tavlor… så tydligen inte riktigt. kanske kommer senare.
Nu upptäckte jag att jag postade detta svar på fel ställe.
Postar det igen här fast du har svarat redan.
Ja, jag tror att performance fanns före grottmålningarna eftersom det utövas även av djuren. (vid t ex parningsdanser).
Måleriet är viktig men man behöver inte kunna måla tavlor för att vara konstnär. Det är dock viktigt att kunna gestalta så att man slipper skada sig själv och andra.
Din kommentar om Painting – The Extended Field är målande rolig. Tänk om du hade sagt samma sak till curatorerna på öppningen!