Konstens kvalitet är något som diskuteras en hel del här. Yngve Rådberg vill t ex inte gå med på att det finns något objektivt värde. Och signaturen Per skriver så här:
”Konsten har ju en mängd olika värden. Historiska, teoretiska, konsttekniska, psykologiska, kognitiva, språkliga, ekonomiska, sociologiska, barnsliga, allvarliga, pedagogiska, nostalgiska värden.
Därför blir det olyckligt att några kidnappar eller patent belägger konsten med sina värden.”
Observera dock att de angivna värdena är sådana som finns inom praktiskt taget alla områden. För att värdera konsten skall vi värdera det specifika konstvärdet. För inget av de angivna värdena är tillräckligt för att ge ett konstverk ett specifikt kvalitativt värde. Tidigare var det specifika konstvärdet detsamma som estetiskt värde vilket i sin tur knöts till form och formuttryck. Sedan allting blivit konst och sedan vi tvingats acceptera den institutionella teorin har vi ett annat läge. Den institutionella teorin är nödvändig för att förklara att allting kan vara konst.
Nu måste det naturligtvis vara så att konstvärlden har skäl att kalla något för konst och framför allt för att kalla något för bra konst. Generellt sätt är detta inte särskilt komplicerat, det som är bra konst är nästan alltid något som på ett mer eller mindre överraskande sätt varierar teman som man redan betraktar som intressanta. Sådana teman kan fångas upp med beteckningar som socialkritik, relationell estetik, språkkritik osv. Men eftersom dessa i sig inte kan betraktas som specifikt konstnärliga värden inser man att värdet är något annat, alltså närmast det man kan kallas för konstens överskridande, tillägg, vändning etc. Strängt taget behöver det inte ens vara möjligt att uppfatta att det finns något sådant i ett konstverk, det räcker med att tillräckligt många i konstvärlden anser det. Så hamnar vi där igen. Konstvärlden visar konstvärdet genom att välja vissa slags konst och vissa konstnärer. Och att bli vald blir därför det objektiva kriteriet på vad som gäller som kvalitet – just nu.
Visst kan man tala om grupper som odlar sina egna normer, det som Lyotard kallade för de små berättelserna som uppstår i diverse periferier. Men ser man på konsten inser man snart att perifera grupper är marginella. Curatorer letar naturligtvis efter sådana och plockar med dem på utställningar och biennaler. Vilka konstnärer säger nej till möjliga framgångar? Vilka vill inte ställa ut på bra gallerier och i aktade museer? En karriär kommer därför i praktiken att handla om att göra en karriär i den internationella konstvärlden.
Per tyckte inte att den var stor nog när jag talade om några 100 000 aktiva agenter i den internationella konstvärlden: ”På Myspace har jag, senast jag kollade, 136 661 387 möjliga vänner i nätverket”. Det är inte fråga om att ha så eller så många utan att det finns kvalificerade krafter. Konst är inget man lär sig utan vidare. För att hantera situationen måste man känna till konstens historia och alla de referenser som utgör en högst väsentlig del av dess språk. Om man t ex skall kommunicera på ryska har man ingen större glädje av att ha ett nätverk som består av miljoner som inte behärskar det språket.
Konsten är en högdiskurs vilket alltså ställer särskilda krav på den som deltar. Det är ingen underhållningsverksamhet. Detta hindrar inte att konsten kan låna från vad som helst – och förvandla materialet till högdiskurs. Med högdiskursen förhindras effektivt blandningen av allting. Den breda publiken tröttnar snabbt på konstens anspråk.
Kvalitet i samtidskonsten: Gelitin Tantamounter 2005
Hej Lars!
Jag vill inte gå med på att konstvärldens uppfattning i sig är en objektiv grund för konstnärlig kvalitet. Ett sådant synsätt gör all diskussion om kvalitet meningslös.
/Yngve
De två sista styckerna tycker jag du tappar det. Fram till det är jag helt med.
”Konsten är en högdiskurs vilket alltså ställer särskilda krav på den som deltar”
Här är vi inte överens.
”Det är ingen underhållningsverksamhet.”
Jodå, värre än så det är delvis en marknad oich turist attraktion.
”Den breda publiken tröttnar snabbt på konstens anspråk.” håller med, och detta är bekymmersamt för kontnären som lämnas därhän.
”Konst är inget man lär sig utan vidare.”
Jodå, vissa är så fräcka att de föds med begåvningewn, vi ändra får kämpa hårt med att vinna det.
”För att hantera situationen måste man känna till konstens historia och alla de referenser som utgör en högst väsentlig del av dess språk.”
En teoretikers önskedröm , dock en önskedröm då många yrkesverksamma i princip är illiterata (f´låt mig för detta uttalande). Har gjort en liten privat fältstudie för två år sedan i detta ämne, ingen av de trettio vitt skilda konstnärer jag frågade utgick från en teori eller eller från sina kunskaper om konstbegreppet utan koncentrerade sig på att fånga en känsla de försökte finna inombords.
Hantverkstilltron och dess drag av fronesis har fortfarande en stark ställning inom det mer bredare definierade konstbegreppet.
En fråga till fränst Lars, men andra kan gärna svara.
Är man konstnär om man tar en konstnärlig examen vid exempelvis Konsthögskolan eller Konstack?
Är man detta även om man inte accepteras av de 100 000+?
Ja per, vi för nog göra det tydligare även om det blir lite text här:
”Konsten är en högdiskurs vilket alltså ställer särskilda krav på den som deltar”
Här är vi inte överens.
– vi är inte överens men borde kunna vara det. När man blir konstnär förstår man att saker är krångligare och anspråksfullare i konsten än i annat. Därför vill konstnärerna mer och har ofta naiva föreställningar om deras sätt att kunna påverka. Det borde vara välkänt och handlar alltså om den nivå som konsten representerar.
”Det är ingen underhållningsverksamhet.”
Jodå, värre än så det är delvis en marknad oich turist attraktion.
– Det finns en hel del UNDERHÅLLNINGSVÄRDE i konst, men det är inte det som är saken. En konstnär kan göra ett projekt OM underhållning eller OM publikens deltagande t ex.
”Den breda publiken tröttnar snabbt på konstens anspråk.” håller med, och detta är bekymmersamt för kontnären som lämnas därhän.
”Konst är inget man lär sig utan vidare.”
Jodå, vissa är så fräcka att de föds med begåvningewn, vi ändra får kämpa hårt med att vinna det.
– Vilken begåvning menar du? För att göra relationell estetik skall man ha vissa gåvor för det? Som man föds med? Att komma in i stamsamhället konst och lära sig dess koder klarar man inte med något slags medfödd talang.
”För att hantera situationen måste man känna till konstens historia och alla de referenser som utgör en högst väsentlig del av dess språk.”
En teoretikers önskedröm , dock en önskedröm då många yrkesverksamma i princip är illiterata (f´låt mig för detta uttalande). Har gjort en liten privat fältstudie för två år sedan i detta ämne, ingen av de trettio vitt skilda konstnärer jag frågade utgick från en teori eller eller från sina kunskaper om konstbegreppet utan koncentrerade sig på att fånga en känsla de försökte finna inombords.
– Du missförstår mig här. Det rör sig inte om att läsa in en massa teori. Jag har lång erfarenhet av konststudenter och jag kan garantera dig att de har NÄSA för vad som gäller och att de vet att de måste hålla utkik i många riktningar. Inget är värre för en konstnär än att göra något som redan är gjort och välbekant. Det är inte fråga om något organiserat teoristudium utan en praxis där de snappar upp saker utan att omedelbart kunna redovisa hur de hänger samman.
– Vem som är konstnär. Jag har dragit detta många gånger. Praktiskt taget vem som helst kan bli konstnär, det finns ingen gränsbevakning av betydelse i det fallet. Saken är att bli en BRA konstnär som göra BRA konst. Det är där skon klämmer. Den som går på skolor får goda förutsättningar. På en konstskola övas studenterna in i hur konstvärlden fungerar och vad som gäller. Det är inte tillräckligt men en god start.
Jag tackar dig Lars att du tar dig tid att förklara,
Men den syn du och jag har på av konst är och hur den utövas är i vissa väsentliga delar så olika.att det inte handlar om förstå eller inte förstå.
T.o.m. med i den konsthistoriska synen är jag skolad att konstbegreppet blev ett eget begrepp redan runt 1450 talet. När egocentrerade målare av Guds nåde ville signera sina verk. När Gud inte längre var avsändare av konsten utan genierna. Kant kanske spär på det hela senare med ett estetik begrepp men då har konstnärer som inte helt saknar betydelse som ex. Leonardo Da Vinci och Michelangelo härjat ett tag.
———————————————————
Verksamheten vid de flesta gallerier i detta land är väl till största delen inriktad på att sälja konstnärligt framställda objekt i form av målade tavlor, fotografier och skulpturer. Mycket litet är inriktad på relationell konst. De som har varit detta har lagt ned eller för en ifrågasatt tillvaro.
Detta i mötet mellan konstnärens verk en publik som är villiga att betala för att äga konsten i form av dessa objekt. Varav dessa människor handlar konstobjekt, är av olika anledningar. De som inte handlar njuter av att kunna uppleva konsten gratis på ett galleri.
I konsthallen eller på museet blir det annorlunda. Köpaspekten ligger inte tung över verksamheten. Men en utställning skall helst ses av en större publik för att räknas som lyckad.
I hemmet, i avskildhet möter man konsten mer på sina egan vilkor. Vill man ha det som heminredning, vill man meditera kring det? Eller är det mest en social markör, ett sätt att spänna de intellektuella musklerna?
På vernissagen blir det mest ett socialt samspel. Vem är där, Vem sa vad? Kommer du ihåg mig? Introduktioner, mingel och förstakontakter.
Inom avantgardet öppnas mer möjligheter att uppleva konst på andra sätt. I källare, i tåg tunnlar eller på någon annat obskyr plats. Bara det inte är galleriet.
Eller för religiösa traditionalister upplever konsten förknippad med Gud i templet (de flesta religioner).
Viss konst möter man i bokhandeln, andra på Internet eller varför inte på TV eller på festival.
Ibland bekostar man en turistresa till en bienal eller en annan del av världen för att uppleva konst.
Allt detta är vägar till konstupplevelser som jordens ca 5 miljarder människor kan få tillgång till. Alla har olika vägar.
Därför kan man inte stänga in konsten via en hänvisning till konstvärlden som syftar till ett i sammanhanget ringa antal.
Jag tackar dig Lars att du tar dig tid att förklara,
Men den syn du och jag har på av konst är och hur den utövas är i vissa väsentliga delar så olika.att det inte handlar om förstå eller inte förstå.
T.o.m. med i den konsthistoriska synen är jag skolad att konstbegreppet blev ett eget begrepp redan runt 1450 talet. När egocentrerade målare av Guds nåde ville signera sina verk. När Gud inte längre var avsändare av konsten utan genierna. Kant kanske spär på det hela senare med ett estetik begrepp men då har konstnärer som inte helt saknar betydelse som ex. Leonardo Da Vinci och Michelangelo härjat ett tag.
Verksamheten vid de flesta gallerier i detta land är väl till största delen inriktad på att sälja konstnärligt framställda objekt i form av målade tavlor, fotografier och skulpturer. Mycket litet är inriktad på relationell konst. De som har varit detta har lagt ned eller för en ifrågasatt tillvaro.
Detta i mötet mellan konstnärens verk en publik som är villiga att betala för att äga konsten i form av dessa objekt. Varav dessa människor handlar konstobjekt, är av olika anledningar. De som inte handlar njuter av att kunna uppleva konsten gratis på ett galleri.
I konsthallen eller på museet blir det annorlunda. Köpaspekten ligger inte tung över verksamheten. Men en utställning skall helst ses av en större publik för att räknas som lyckad.
I hemmet, i avskildhet möter man konsten mer på sina egan vilkor. Vill man ha det som heminredning, vill man meditera kring det? Eller är det mest en social markör, ett sätt att spänna de intellektuella musklerna?
På vernissagen blir det mest ett socialt samspel. Vem är där, Vem sa vad? Kommer du ihåg mig? Introduktioner, mingel och förstakontakter.
Inom avantgardet öppnas mer möjligheter att uppleva konst på andra sätt. I källare, i tåg tunnlar eller på någon annat obskyr plats. Bara det inte är galleriet.
Eller för religiösa traditionalister upplever konsten förknippad med Gud i templet (de flesta religioner).
Viss konst möter man i bokhandeln, andra på Internet eller varför inte på TV eller på festival.
Ibland bekostar man en turistresa till en bienal eller en annan del av världen för att uppleva konst.
Allt detta är vägar till konstupplevelser som jordens ca 5 miljarder människor kan få tillgång till. Alla har olika vägar.
Därför kan man inte stänga in konsten via en hänvisning till konstvärlden som syftar till ett i sammanhanget ringa antal.
hej hej. hur kan det fortfarande år 2006 finnas ett behov utav att diskutera vem som är konstnär och vad som är konst? alla är ju konstnärer och allt är konst. konst-debatter och konstnärligt skapande bör utgå från insikten och förståelsen för att konsten är död.
att påstå att det finns sk talanger eller folk som inte behöver anstränga sej känns som väldigt modernistiskt tänkande. ungefär lika relevant som att fortfarande diskutera estetikens värde i konsten som något mer än ett redskap eller verktyg i likhet med photoshop eller videokameran. att vara konstnär och skapa från det inre, den typen utav konst och samtal, att konsten förväxlas med ett hantverk, känns väldigt tröttsamt. möjligen kan det bli aktuellt när man ser till konstmarknaden och konstobjekt som värden i form utav aktier.
om jag trots allt skall ta innebörden utav ordet talang på allvar skulle jag vilja påstå att envishet och mod väger tyngre för att lyckas som konstnär i dag.
som konststuderande på rietveld akademien i amsterdam ägnar jag 24 timmar om dygnet åt att testa och förverkliga olika tankebanor och projekt. allt från gratis fönsterputsande under parollen ”keep your art out of your business” till kontraktformulerande angående andrahands försäljningsvärde för ”uppenbara” konst-objekt. ett konstant konstruearande och fragmneterande. -där nimis enligt mig är ett exempel på ett system, ett knivskär i verkligeheten, som fungerar. relationellt och conceptuellt. att inse sitt ansvar som konstnär, och att kunna tillföra något åt det som redan finns, det är helt klart något man måste tränas till. inget man är född med.
eftersom detta synsätt i verkligenheten är svårvärderat i frågan om faktiska pengar, ren ekonomisk överlevnad, följer jag Adrian Piper´s goda råd- keep your dayjob. som ju blir ett statment och ställningstagande i sig.. också fortsätter debatten.. ända tills man är mogen att våga ta klivet ut ur konstvälden.
tack å hej, karin
Dock lite för snabbt Karin. Alla är inte konstnärer och allting är inte konst. Inte ens ur en klassificerande aspekt. Och går vi till kvaliteten blir konstlandskapets struktur och system synligt. Några är bättre än andra, några är mycket bättre än andra och det är ett liv och ett kiv om att tränga sig fram till de bästa platserna. Och det kan man förstå utifrån din beskrivning. Vilken talang bör dagens konstnär ha? Social, flexibel, kreativt tränad, ytligt allmänbildad och en svepande kunskap om dem och det som gäller i konsten, kunnig i att ta fram information och att organisera och administrera. En del av detta kan man träna sig till men det finns nog en del som har en naturlig fallenhet.
oh ja dethär med tid måste man också lära sig.. ha tålamod att tänka igenom och planera innan man gör sina drag. så att det blir skottsäkert och intelligent. många hårda smällar ska man klara av att ta innan man e klar.
fast jag måste påstå att det är genom att göra statemnets och säga emot sig själv som debatten blir intressant. man inser sakers mening och gör små eller stora framsteg.
men vad menar du med att inte allting är konst? menar du att något är konst när du säger att det är konst? eller menar du samma sak som jag? konceptualiserar du joseph beuys gamla påstående eller förstår jag inte alls? ja nu säger jag nästan emot mej själv genom att ens ställa denhär frågan.
och om dagens konstnär eller konststuderande kan man väl säga att ett riktigt kontor med snabb internet uppkoppling, bra hemsida och skype väger tyngre än en stor ljus studio med fönster i väster… eller är det öster? söder?…
Ytligt allmänbildad- fin formulering. kanske angående hur man använder sig utav prylarna i kontoret. eller hur mycket vin man bör förtära på vernissagen. eller kanske att inse sin funktion som producerande vareslse i ett större ekonomiskt sammanhang. hur som helst, tack för den.
Karin det du talar om ser jag som en genre av konst. Att måla tavlor och studera material och teknik är en annan genre. Båda kan existera samtidigt, själv känner jag mig mätt och färdig med den rena idékonsten. Därmed inte sagt att jag inte kan uppskatta andras verk.
Ge inte upp att kunna finansiera dina verk, det går men det kan ske genom lite knepiga turer.
En intressant frågan är väl i detta avseendet varför vissa väljer att kalla det konst, andra att kalla det för vad de utför i plaktiken ex fönsterputsning…
Karin
Inom den kognitiva psykologin och inom pedagogiken så anser vissa bland annat att det finns talanger inom olika verksamheter. De som lättare lär sig vad som bör läras. Hur man löser en problemformulering. Detta är dock inte avgörande för om man lyckas till slut. Och vad och vem definierar om man lyckas? Det finns så många andra variabler som avgör detta . Några av dem kan vara kön, klass och etnicitet.
Hela konsthögskoleväsendet däribland konsthögskolor existerar ett antagningssystem som anses bygga på ett kvallitetsbegrepp. Att detta kvallitetsbegrepp är satta under uppsikt och blir något ifråga satta idag är ett faktum. Att antas till skolor liksom att väljas ut till ett event är att gallras, att väljas ut för det som man anses vara lämpad för. Detta är ju den rådande ordningen, oavsett man anser att modernismen inte är aktuell längre.
Det som är intressant i ditt resonemang är om du och dina likar verkligen orkar leva upp till den lätt anarkistiska devisen, allt kan vara konst och alla som vill vara med. Gillar verkligen den tanken. Men tyvärr är jag pessimistisk efter egna erfarenheter har jag sett att vissa som till en början lockas av idén snart glider över i lätt elitistisk tradition. Där vissa utvalda är konstnärer och gör äkta konst.
En konstnär med sida på Myspace är respekt, för att låna en reklamslogan.
ok Per. ja du har rätt i att alla konstformer får finnas. och att det är olika typer utav konst. men du måste endå medge att det är skillnad på ditt val att måla tavlor nu, att visa dem, gämfört med hur det var innan du gjorde resan genom idekonsten. nu vet du att måleriet i sig är dött och du tar det med ro. jag är kanke inte så vidare skarp i att formulera dessa meningar men förstår du vad jag menar?
jag har inte på något sätt gett upp att finansiera eller leva på min ide konst. det handlar om ett ställningstagande i ett led i mitt concept. för verket i sig. ett val och en strategi snarare än ett uppgivande.
jag har dessutom själv börjat bli allt mer bekväm i att producera rena objekt. med insikten om vad det innebär. och placerar dem i ett sammanhang. att leka med det jag själv förkastar på ngt vis…
och ja jag är född på 80-talet. och ja jag är ung och arg. men kanske det också ligger en viss fördel att ha haft nimis som favoritlekplatts som barn och sedan kunna vara lika förälskad i samma platts 20 år senare. men då med insikten och förståelsen för att nimis är konst, och med den insikten skapa egna system och fortsätta leka. det är vikigt att tänka på att jag tillhör en yngre generation än du. att jag har DITT, Pers, konstnärskap och DINA val att bygga vidare på. min resa genom idekonsten har insikten om att du väljer att visa dina tavlor igen som ytterligare en ingrediens. hmmm är jag tydlig nu?
angående antagningar till konstakademier i skandinavien- det finns ju en anledning till att jag studerar i amsterdam. vid min konstakademi antas ungefär 200-300 nya studenter varje år. (en del argumenterar för att alla som söker bör antas). sedan följer fyra år utav stenhårt arbete, där varje år elever ”gallras ut” ur systemet. här råder inte skandinaviens enligt mej omvända system som ger intrycket utav att det är det stora testet är att antas vid akademin, utan att överleva de 4 åren och ta sej ut är det riktigt stora testet. och att under fyra år jobba som en utav ca 1000 studenter ger ett bra perspektiv på vad det handlar om. allt annat än en illusion utav det ljuva konstnärslivet. (ha ha ok det bör kanke tilläggas att jag aldrig antogs vid konstakademin i malmö när jag sökte dit. se det finns inte platts för mej i det svaenska akademisystemet)
till min stora spänning vet jag att lärare vid tex. konstfack har börjat intressera sig för detta antagningssystem.
vårterminen 2006 tillbringade jag som gäststuderande på kungliga konstakademin i köpenhamn, upplevelsen var en total omställning gämfört med rietveldakademin. prodiktionen låg på ca 1 verk om året/ elev. och då inte för att man tvivlar på konstens mening etc. utan därför att man är garanterad 6 års betalning från danska CSN. detta är inte mina egna slutsatser utan medstuderandes bekännelser. även professorn uttryckte en tacksamhet för att det kom utbytesstudenter till avdelningen så att det blev lite action..
en annan del utav det hela är att många som antas vid akademierna redan är anknutna till gallerier, har samlare med förväntningar, vilket i sin tur medför att marknaden och efterfrågan styr produktionen snarare än konstnärerna själva…
av samma anledning är min konstakademi en sluten skola i frågan om kontakter med curators och gallerister. inga sådana kontakter uppmuntras från lärarkåren utan sparas till efter slutexamen.
fast jag som svensk, boende och studerande i utlandet, har ju en del tankar angående den svanska marknaden… jag har ju inte det kontaktnät i sverige som studerande i sverige bygger upp under sina år vid akademierna. inte heller får jag den uppmärksamhet från pressen som automatiskt avgångselever vi ex. mejan eller valand får. FORM, DN, etc. är jag en svensk konstnär? eller är jag en holländsk produkt? vart kan jag ansöka om stipendier? öppnar jag eller stänger jag dörrar genom att studera i utlandet??? kommmer sverige som i så många andra fall kalla mej för svensk konstnär först när jag har min retrospektiva på ngt fett museum i N.Y.? och spelar det egentligen någon roll?
oj vad långt det blev nu.. men har aldrig pratat med någon yrkesverksam konstnär i sverige om detta tidigare.
och du borde också skaffa en sida på myspace! helt nödvändigt
en liten anekdot bara… det först dom sa till oss på rietveld var ”nu nollställer ni era hjärnor. nu börjar vi från noll”. det första dom sa till mina kollegor när dom kom in på konstakademin i köpenhamn var ”grattis. ni har passerat det svåra testet. nu gör ni vad ni vill i sex år. vi kan inte lära er något”..
fast jag vill endå inte påstå att den ena konstakademin är bättre än den andra. de är bra på olika sätt, och det är fint att det finns olika skolor att välja ibland. fast kanske att jag hade viljat efterlysa en större medvetenhet och kanske kritik i val utav skola. ungefär som chocken att flytta till amsterdam och inse att anders zorn inte är världsberömd.. att gå på både konstakademin i köpenhamn och i amsterdam på en och samma gång är ju officiellt inte möjligt. men det funkar endå utmärkt bra.
Jo jag förstår nog vad du menar….Jag har i o försig aldrig viljat bli målare. Jag ville bli Serietecknare men upptäckte att det i grunden är ganska kul och intressant att måla. Så jag har nog alltid tagit målandet med ro, kanske till och med har återuppräckt det nu.
Fast det är i blandningen mellan det som man uppskattar som blir bra.
Tack för att du tog dig tid att förklara, Och på ett sätt öppna en dörr för mig mot mer kunskap.
Oerhört intressant. Jag tycker som du om att valfriheten.
Antagningssystemet låter vettigt och något hämtat från mina fördommar (haha) om det fria Holland, men kan i och för sig stressa folk eller något…vad vet jag. Låter intressant och livfullt. Fast det känns mer fair än det svenska systemet.
Du skall inte överdriva din tilltro till Svenska studenters kontakter och etablering. Det är snarare tvärt om. Många sitter fortfarande och skapar i sina ateljéer. Fast det är lite mer öppet än förut.
En liten klick har de rätt kontakterna. Även bland dessa socialt bevandrade så kommer de inte speciellt långt. Det är väl detta som Ernst Billgren berör i sin lilla TVserie/bok Ak3/Kommitén.
Jag har inget personligen mot att andra yrkesfolk kommer in tidigt i utbildningen som Curators, gallerister eller samtal med kritiker, snarare tvärt om…Det är ändå en yrkesutbildning. Det är väl bara att det blir alltoftast en riktning i taget som hyllas, resten är inget värda i princip. Att det bara skall få finnas en riktning i stockholm i taget. Man hör ständigt att det är för att Stockholm är för litet men det håller inte jag med om. Det kan visst finnas fler riktningar och stilar.
Det stora testet är väl egentligen varje gång man gör något. Bara för att man gallrats ut som kvalitet en gång garanterar inte det att det lyckats nästa gång. Och en viss del av ens supporters och publik har väldigt kort minne. Man är så bra som man presterar i stunden. Andra är mer förlåtande. Så man har att hantera en ny situation varje gång. Lite som eran utbildning.
Har inte en sida på Myspace, har ett antal olika sidor där. Blir väl din kompis nån dag när jag loggar in.
ok. så tillbaks till värdet utav konsten. (kanske omöjligt för mej att inte bli exalterad utav faktumet konstakademi då jag är en del inuti)
för mej ligger värdet här, i samtalet. fast jag kan bli lite frustrerad i tanken om konsten för konsten?.. jag vill ju kommunisera med ALLA. inte bara insatta och intresserade.
att putsa fönster gratis, det är ju få förunnat. det är ju en bokstavlig iscensättning angående dethär att konstnären står högre än alla andra. ett som konstnären ha ”lyxen” att arbeta gratis. som en utav mina kollegor på puben sa, ja ha så du ska bara göra det du känner för också ska andra betala för det? eh jaaa, sa jag.
och om jag tänker på ett värde i faktiska pengar, som en del i ett ekonomiskt rullande hjul, så kvarstår ju faktumet att jag måste betala hyran tex. som jag även har halvt bidrag på.. skattebetalarnas pengar. därför att jag anser att jag inte hinner arbeta heltid eftersom jag gör konst.. och stipendier och fonder. även fast pengarna inte rullar in genom ren försäljning utav faktiska objekt, så är jag ju endå beroende utav dom.
här har jag en fråga till Lars; jag har hört att du säljer små miniatyr-nimisar? om så är fallet, ser du dessa som en del i ditt concept. att du har skapat en platts. och som så många andra turistattraktioner kan man köpa souvernirer från dem. tex små eiffeltorn eller lutande pisa torn etc. eller är det en ren överlevnads fråga? risken finns ju att conceptet veknar i och med dessa val.
det jag jobbar med just nu är en liten skulpur i massivt guld som jag säljer till värdet utav guldet i sig. begränsad och numrerad upplaga. välkommmet att dikutera detta projekt om någon har tid och intresse.
allt för konsten.
Karin Hasselberg, Vad jag menar med att inte allting är konst är bokstavligt. Det är ytterst lite som är konst. Därför finns det en hel del kvar att avverka.
Jag säljer inte några smånimisar. Men jag skulle gärna vilja producera en Nimisboll med snöfall.
Lars, ja men varje påstående har väl en motsägelse? och handlar det inte om att förstå varje innebörd? varje sida? och det mellan sidorna?
vad bra med riktig information direkt från källan angående smånimisarna. tack och vad glad jag blir för svaret. har faktiskt brytt mitt huvud en tid.
ja en såndär som man skakar på som det yr runt snöflingor i, i någon slags vätska, skulle vara väldigt fint. hmmm utav någon anledning kan jag också se nimis framför mej inbyggd i en lavalampa.
”det jag jobbar med just nu är en liten skulpur i massivt guld som jag säljer till värdet utav guldet i sig.”
En lysande liten performance som skulle reta gallfeber på hela LO kollektivet. LOL!
Nog för att du kan nå ut till alla på det sättet. Men jag tvivlar på att de blir så glada. Lysande om du frågar mig.
Klart man blir nyfiken varför arbetsinsatsen inte värderas i pengar.
Kan tycka utan att känna dig att det låter som ett verk jag gillar. För det ganska fort sätter fingret på något. Jag gillar när det finns en direkthet i verken.
Pust och stånk, vernissage imorrn för en annan.
Karin, hur har du det med researchen kring ditt projekt? Hur många har genomfört din manöver med guldskulpturen tidigare? För några år sedan gjorde några konsthögskolestudenter 10-kronor som hade ett högre metallvärde än den vanliga. Och satte dem i omlopp. Jag kommer inte ihåg hur det utvecklades. Hur som helst kan du räkna med att det finns ett antal referenser – som du själv bör ta reda på och inte bli påpekad om.
Jag är inte klar över vad du skrev om motsägelser och att förstå varje innebörd. Är det förhållandet att varje objekt kan betraktas ur en konstaspekt?
till min guldskulptur borde jag först tillägga lite info; figuren föreställer en liten människa stående på alla fyra med byxorna neddragna. rumpan bar alltså. rent visuellt ligger mina referenser ungefär hos paul mc carthy och jeff koons. viktigt här att skulpturen är ”riktig konst”. köparen binder sig via kontrakt att aldrig någonsin sälja skulpturen vidare till en högre summa än guldets dagsvärde. och alla följande ägare likaså.
ang. researchen i mitt projekt ligger det främst i föregående konstnärers kontraktformulering, i de fall dessa kontrakt utgör en viktig del i verket. jag vill alltså diksutera konstens värde i alla dess led så att säga. konstnären-samlaren-marknaden. den mesta tiden utav mina projekt lägger jag på research. all information om tidigare verk är viktig. många hittar jag själv men hårt att hitta dem alla. allt är viktigt, skall kolla upp konst-tian.
här har jag många dilemman angående kontraktet. dessutom får jag en del kommentarer om att kontrakt i dessa sammanhang inte betyder någonting. att jag som upphovsman inte har några som helst rättigheter bara för att köparen skriver under ett kontrakt. gör mej mycket förvirrad.
ang. motsägelser för varje innebörd; jag menar tex: att påstå att ”konsten är död” och argumentera för det, kan även argumenteras att ”konsten är ännu inte född”. att vi befinner oss i någon slags före-konsten tid.
Karin. Inte så märkligt att inte alla kontrakt är giltiga. Vad du skall göra är att tala med en jurist. Inte ens konstnärerna står över lagen.
När man svänger sig med ”konsten är död” får man nog utgå att detta betyder att det var bättre förr, alltså att konsten har korrumperats och förlorat sitt värde. Så brukar man mena. Det är inte mer än en synpunkt på kvalitet. Säger man att konsten ännu inte är född kan man vara en sällsynt men dock romantiker som väntar på att det Absoluta skall inträffa och det Egentliga Verket träda fram. Menar man något annat får man nog först besvara frågan: Vilken konst då?
Per (eller Pär) Lindholm heter han som gjöt tiokronor i guld och satte i cirkulation. Jag har också funderat över vad som hänt med dessa. Det var ju skulpturer, men samtidigt förfalskningar!
/Yngve
Tack för den påminnelsen, Yngve. Just det, Pär Lindholm. Var har han tagit vägen?
jag har försökt googla honom och konst-tian i ett tag nu… hittar inget alls. om han inte har gått in i it-branschen
Ladonia Herald no.3 Oct 96: det står att pär lindholm är ny minister i ladonia… department of immigration… och där står det även att han han kommer från umeå.
google sökning på namnet leder också till just en sida från en pär lindholm som bor i umeå och är klättrare och verkar intreserad utav utomjordingar.. skulle kanske kunna vara han då. trög sida men jag återkommer kanske med vidare information.
Karin, jag tror att det skall vara Lindblom. Jag minns saken från min tid på Konsthögskolan men kan inte riktigt komma ihåg detaljerna. Bör alltså vara 1994 någonting.
Och förresten, jag kommer ihåg minister för immigration. Hans arbetsinsatser på posten låg mycket nära noll.