Signaturen Per är en argsint debattör som med åtskilliga kommentarer har visat att han inte har mycket till övers för nyanser. Men även sådana samtalspartners behövs för att hålla en debatt varm. Ur pedagogisk synpunkt är det nästan perfekt. Du skall känna dig välkommen Per, no hard feelings. Men några saker kan jag kanske reda ut.
Jag har skrivit att den internationella samtidskonsten kan bestå av åtminstone 100 000 personer som har stort eller tämligen stort inflytande. Siffran är verkligen framtagen på en höft men man kan vara säker på att det inte rör sig om mindre. Siffrans funktion är bara att understryka att om man skall tala om en internationell elit är det ingen liten elit – därmed kan man avskriva diverse konspirationsteorier. Så är det med den saken.
Per ondgör sig på att DIS (den internationella samtidskonsten) riktar sig till en viss del av den bildade vita medelklassen. Och att denna är en av många subkulturer i konsten. Så enkelt är det definitivt inte. Konsten – och dessutom det västerländska samhället – är en skapelse av den vita medelklassen. Vi har mycket svårt att se något alternativ; vi är alla ingjutna i det cementblocket som tillhandahåller demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet osv. Att DIS skulle vara en subkultur är ingen bra beskrivning. DIS är tongivande och trendsättande och utgör tveklöst konstens spetsfunktion. Någon allvarlig utmaning finns inte längre sedan modernismen dragit sig tillbaka. Givetvis finns fortfarande modernismen, kvantitativt är den mycket större än DIS. Men precis som avantgardet under modernismen utgjorde platsen för förändring och debatt fungerar DIS idag på samma sätt. Om man vill använda sig av Pierre Bourdieu kan man säga att DIS har den symboliska makten.
Per lanserar också en undergångsteori för samtidskonsten. Kultursidorna marginaliseras och konsthallar som visar samtidskonst går omkull. Konstkritikerna hade en kris i fjor vid den här tiden. Det som då kom fram var bl a att inriktningen styrdes för mycket av redaktionerna. Särskilt allvarligt var det nog inte med den saken. Inte ett knyst har vidare hörts på det senaste året. Konstkritiken har inte blivit mindre framträdande på kultursidorna. En skillnad mot förr är att det finns få anställda konstkritiker. Istället har vi fått många fler som skriver enligt tillfälliga uppdrag. Man tvingas nog säga att det gynnat konstkritiken men ekonomiskt missgynnat konstkritikerna. Och läsarna är nog varken fler eller färre än tidigare. Och när det gäller konsthallar och platser där samtidskonst visas kan man väl inte annat än att säga att de finns i överflöd. Det har aldrig varit så mycket DIS i Sverige som just nu.
Jag skrev ”vad konsten egentligen handlar om” på ett ställa och det gillade inte Per som vill se en fullständig frihet i hur konsten skall uppfattas. Den lösningen har sina problem. Om någon t ex säger att konst är dekoration som borgarna skall hänga på sina väggar, torde det omedelbara svaret vara att ”det är inte vad konsten egentligen handlar om”. Det finns en del begränsningar och somliga tolkningar är intressantare än andra. Arthur Danto säger att konsten ”is about something” och detta ”om” förändras men inte alltför snabbt. Konsten fungerar som ett språk och ju mer man kan desto bättre kan man delta. Okunskap är absolut ingen fördel.
”Dessa Svenskar på listan som mest får agera utfyllnad och komplementspelare när de stora namnen fyller spaltmeter och Vanessa Beecroft och Spencer Tunick framkallar något som kan liknas vid finkonstens Beatleshysteri.”, skriver Per.
Nej vi har inga riktigt starka svenskar och det har vi aldrig haft. Hela modernismen kan bara peka på Viking Eggeling och Öyvind Fahlström som båda gjorde karriär utanför Sverige. Att Sverige är sämst i Norden (undantaget Island) kan man fundera över. Men dem vi har med är inte dåliga och kan inte avfärdas med några av Pers rallarsvingar. Att finnas med bland de 1 000 högst rankade är att befinna sig i framskjutna positioner även med internationella mått. Pers värld är emellanåt egendomlig; naknadamer-Beecroft (288) och nakenchock-Tunick (889) har knappast åstadkommit någon Beatleshysteri i finkonsten – men medierna har av lättförståeliga skäl visat stort intresse. Om man försöker finna några exempel på darlings i DIS kan man möjligen tänka sig sådana som Pipilotti Rist, Olafur Eliasson, Rirkrit Tiravanija, Douglas Gordon och Martin Kippenberger. Men det handlar inte precis om hysteri.
Trots allt är det strålande tider för den internationella samtidskonsten. Nu har vi dessutom den spekulativa estetiken (som skall behandlas mera ingående i morgon). Långt i fjärran tjuter en och annan gammalmodernist.
Tunicks nakenchock går bara halvhjärtat fram i konstvärlden, Düsseldorf 2006
Olafur Eliasson Weather Report 2003 – och en jublande konstvärld
Sveriges främsta röst i världen, Ann-Sofi Siden (506) –
hon har nu passerat Öyvind Fahlström (552)
