Hur länge skall vi behöva vänta på nästa biennal? Några större poster tycks inte vara möjliga att omedelbart påräkna, kanske vi får invänta den 4 april innan det går lös i Sharjah, den 8 biennalen i Förenade Arabemiratet. Redan nu kan man ta för sig av tendenserna. Jodå, det är inte oväntat en ekologisk kantring på gång i socialkritiken:
“will present various attempts in visual arts and film that address the growing social, political and environmental challenges the world is facing due to excessive urban development, pollution, political ambitions, and the thoughtless misuse, abuse and exhaustion of natural resources.”
Biennalen kommer med största sannolikhet att framleva ett stillsamt liv, några operativa politiska inslag är inte att tänka på i denna del av världen. Men konstnärlistan är helt i sin ordning (Henrik Håkansson är ende svenske representanten) och curatorerna är också väl meriterade.
Vi kan också notera att biennalen tänker sig:
”an active role in commissioning artists to produce new work corresponding to the topic at hand and will also partner with institutions to stimulate wider involvement with the issues brought up particularly amongst educational institutions.”
Det pedagogiska inslaget har nog kommit för att stanna. Även om socialkritiken kan kännas uttjatad tror jag att en nystart med omkoppling till större strukturer kan väcka ett visst intresse. Den globala uppvärmningen, miljöförstöring, överväxta boendemiljöer och kaotiska storstadsmiljöer kan strama åt en konstvärld som på senare tid börjat dansa marknads- och estetikvalsen. Dessutom måste det till. Vi har ett problem med konsten: Till vad tjänar den?
I vårt lilla hörn av världen har en småskalig diskussion i GP mellan författaren Marcus Birro och Daniel Levin tagit upp frågan om konstens nytta. Birro ser konstens huvuduppgift som att ge tröst och igenkänning, medan Levin menar att den är ”värdefull när den gestaltar och problematiserar alla aspekter av att vara människa”. Birro, som startat ett upprop för ”kulturen” (det tycks praktiskt taget vara allt) är naturligtvis chanslös mot Levins igenkännbara åsikt. Konsten kan, utan att göra sig omöjlig, framhäva precis detta ”hur det är att vara människa”. De flesta konstagenter har lärt sig att dra till med det när det behövs. Vad man markerar är inte vad som helst utan en existentiell bas där en blixtrande högdiskurs kan springa fram om det skulle vara nödvändigt. Vi kan därmed säga att ingenting är lättare än att försvara konstens nytta. Den har en grundläggande nytta, ovedersäglig och orubblig. Uppdraget att göra reda för det djupast mänskliga kan dessutom inte annat än att väcka sympati. De korsade klingorna mellan debattörerna är ett möte mellan hög- och lågdiskurs. Den förra klättrar i ontologins tinnar och torn medan den senare som vanligt kommer att landa i melodifestivalen.
Här blir det biennal; museet i Sharjah
Från tidigare Sharjahbiennal: Taraneh Hemami, Iran, Hall of Reflection
Kan konst ge tröst och igenkänning samtidigt med gestaltning hur det är att vara människa?
Vilket är lågt samtalsämne och resp högt samtalsämne?
Är det inte just igenkännandet av den egna och andras situation som formar den existensiella bas som ger tröst och glädje i livsrummet?
Gråt, eftertänksamhet och glädje är livsviktigt. Konst är livsviktigt att bejaka. Begreppet kanske bara innebär så olika.
Det är väl inte konstigt att betrakta konst som nöje?
Kanske svårare tvärtom? För en del.
Sedan det där med biennalernas utgångspunkt och tema. Det blir ofta lätt patetiskt i text. Vissa nyckelord vävs in för att det skall bli korrekt. Jag skulle vilja påstå att det blir som att vi måste bara ha med en solnedgång och ett fruktfat och naturligtvis en vas med blommor i bakgrunden. Då blir det korrekt tema.
Allt passar ju ändå in i konstens värld.
Man finner ofta vad man söker med andra ord.
Ulf. Det är inte fråga om vad som är ett högt eller lågt samtalsämnen. Alla ämnen kan vara hög- resp lågdiskurs. Det handlar om ambition och intentionsdjup. I melodifestivalen eller när man intervjuar en fotbolsspelare är intentionsdjupet lågt, det vore otänkbart att lägga ut Derrida eller Kant. Men konsten har denna givna resurs, den finns alltid där. Sedan kan naturligtvis konsten brukas på alla nivåer. Simon Spies hade t ex en skulptur som han använde som ölöppnare.
Biennalernas formulering skiljer sig från vad som faktiskt visas upp. Men skillnaden har blivit mindre och tenderar att bli allt mindre. Förr var temat mest en formsak som ingen konstnär brydde sig om. Men numera styr curatorerna sakerna och har i regel stöd från konstnärerna som också vill arbeta med bestäma målsättningar. Problemet som har uppstått är att de socialkritiska temabildningarna har blivit så genomkörda att det mesta börjar kännas igen alltför väl.
Jo, jag förstod vad du menade och du har rätt att man kan gå djupare både i analys och respons i vissa samtalsämnen. Självklart.
Vad jag menade däremot var att även enkla drifter av tillfredställelse och behag (nöjeskultur) kan ha en djup baksida. Visst kan det kännas krystat när man hör beskrivning av ett bidrag i melodifestivalen. Tyvärr lika krystat och pekoralt som konsverk och beskrivningen av den ibland kan bli. Inte minst om man har sett avsnitten ”Arty” på TV.
Jag är inte för någon förenkling av konsten. Jag vill inte att man lägger om till smalspår.
Jag vill bara att konstnären och publiken skall få känna av. Etablera kraftfull närkontakt i ett litet ögonblick. Inte så lätt naturligtvis.
Du vet med all säkerhet mer om biennaler än jag. Det glädjer mig att temat blir mer konsekvent uppföljt i verkställning. Nu är det kanske dags och ändra teman. Till nästa Venedigbiennal föreslår jag:
Sött & Salt
Tror du det skulle kunna göra sig?
Ulf, det är inte vad som sker i det enskilda fallet som är intressant. Kalkoner uppstår överallt. Saken är att konsten alltid ligger på en hög ambitionsnivå som stöds av en komplex diskurs. Detta är aldrig fallet med andra områden.
Det betyder också att man kan fundera över vad en publikkontakt innebär. Om en konstnär ställer ut något och en besökare kommer att tänka på sin gamla hund engagerar sig i dessa tankar, är det då en meningsfull kommunikation? Och vad är en meningsfull kommunikation för en konstnär?
Vi kan nog tänka oss grader av meningsfullhet, alltså begränsningar och missförstånd som gör att poängen går mer eller mindre förlorad. En publikkontakt med en publik som inte har någon insikt i vad ett visst konstverk egentligen handlar om kan naturligtvis vara trevlig. Den kan också imponera på konstvärlden som generellt är förtjust i bred publikkontakt. Men det får snabbt sina gränser. Konst är komplicerat och är som andra fackområden försett med otaliga referenser.
Lars- nimis i en snöboll borde väl komma med i melodifestivalen? som en varg i fårakläder ungefär..
Lars, jag tror enskilda fall kan vara av betydelse. Kollaps är konsekvens av förändringar i detaljer. Samhällen och kulturer kollapsar inte – det är individerna som faller ihop.
Därmed inte sagt att en någon enstaka kalkon är kollaps – lyckligtvis.
Vad ”konstverk egentligen handlar om” är ett uttryck som föreställer sig att det finns ett fastslaget uttryck som inte kan tolkas.
Konstnären kan ha en viss ambition med verket men få se sig tolkad av varje individ som bär med sig sina erfarenheter, sina diskursiva glasögon vid tolkningtillfället. Vissa kanske underkastar sig en teori som påstår något om verket men även detta blir tolkat av de olika individerna.
T.o.m. mediat, platsen där verket presenteras har inverkan på betydelsen. Så det där med egentligen tycker jag vi stryker ur ordboken.
Pingback: casino sign up bonus