Del 204: Detta hatobjekt

Den institutionella teorin kommer ofta upp i diskussionerna här. Det kan vara på sin plats att göra några förtydliganden.

George Dickie som lade fram teorin i början av 1970-talet löser en ur flera synpunkter formell uppgift: Finns det någon egenskap som är gemensam för alla konstverk? Alla försök att finna en sådan egenskap hade dittills misslyckats. Om det inte fanns någon inre egenskap i konsten kunde man istället välja en yttre. Alltså förhållandet att konstvärlden utnämner vissa saker till konst. Just det blir då en gemensam egenskap för all konst. Den är utnämnd.

Därmed kan teorimakaren anmäla the good news: Konst kan definieras.

Kritikerna påpekar då the bad news: Teorin är cirkulär och säger inte något om innehållet, ja den tycks inte säga något alls.

Dickie försvarar sig med att säga att cirkeln leder till en ökad förståelse om hur konst fungerar, men han får aldrig fram något som kan förklara varför konstvärlden kallar något för konst. Längre än så avancerade inte teorin. Att den ändå blivit så framgångsrik beror på samma sak som utlöste den på 1970-talet: Det finns ingen bättre. Modernistiska teorier om konst är inte tänkbara att rehabilitera. De lever visserligen ännu, men tas inte på riktigt allvar, alltså sådant som att ”konst är en känsla som uttrycks genom form”, ”det som selektivt återskapas av en konstnär efter dennes fundamentala värderingar” etc.

Framgången för den institutionella teorin hänger samman med den idébaserade konstens övertagande av den symboliska makten i konstvärlden i det tidiga 1990-talet. Och för hela konstvärlden finns det naturligtvis ett behov av att kunna förklara varför allting kan bli konst och varför de mest egendomliga saker faktiskt är det.

Den institutionella teorin väcker inte någon större entusiasm. I själva verket är den inte ensam på scenen utan har ingått en monstruös förbindelse med kvardröjande modernistiska element. Konsthistorien har överlevt den institutionella inmarschen och estetiken (eller rättare sagt den ”särskilda estetiken” som skall finnas i konsten) är inte heller bortkopplad.

Säkert är det möjligt att modernistiska ståndpunkter kan bli förstärkta. Tendensen är t o m observerbar: det börjar se snyggt ut på utställningarna, objekten lyser med sin närvaro. De utgör igen en lockelse. När Roger Buergel som Documentatema kastar fram frågan ”Is modernism our antiquity?” är det trots allt inte bara upplagt till ett retoriskt ja-svar. Konstvärlden önskar sig inget hellre än ett substantiellt innehåll och modernismen kan erbjuda lite av varje. Vänder man och vrider på detta kan man säkert baxa ihop det med ett visst mått av institutionellt tänkande. Därtill har vi konsthistorieskrivningen. Den ligger fast och skrivs enligt modernismens recept. Redan nu är det möjligt att skriva samman 1990-talet på det vanliga sättet.

plastmugg.jpg
Det latenta hotet: När som helst kan dessa tre plastmuggar att med obetydlig hjälp få för sig att bli konst. Och det visar sig svårt att förklara varför någon gör det och inte minst varför
konstvärlden tvingas acceptera det.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

42 svar på Del 204: Detta hatobjekt

  1. karin skriver:

    du hjälper plastmuggarna på vägen mot att bli konst genom att visa en bild på dom här. nu ser dom verkligen ut som konst. i bilden har vi ju även den blå bakgrunden samt en liten reflektion… eller är det en text som säger vem som har copyright?

  2. Lars skriver:

    Jojo, Karin, det behövs så lite. Jag ville egentligen haft en bild av en vit plastmugg, men det visade sig svårt att finna en sådan i en hast. Den är väl så ointressant att den inte så ofta är något utpekat fotoobjekt. Jag har suddat bort reklamtexten.

    Lätt alltså att tillföra nya konstobjekt. Svårare att avföra. Det enda sättet är att avlägsna ett visst konstobjekt och föra det i säkerhet undan världens blickar. Och hoppas på glömskan.

  3. karin skriver:

    ”plastic coffee cup” ger många träffar på google… här är en fin http://www1.istockphoto.com/file_thumbview_approve/32098/2/istockphoto_32098_plastic_cup.jpg

  4. Ulf Hedetoft skriver:

    Kanske är det begreppet och utnämningen som hänger ihop. En progressiv vilja i att nå begreppet förlöses när utnämningen kommer.
    En gång genomförde jag ett komplext konstprojekt i flera nivåer. Nivåer som sträckte sig från objektet (själva fysiska tinget) til medial mångkopiering vidare till aktivering av betraktaren till förflyttning av immatriellt värde som destillerades till kapital (fysiskt objekt).
    Det blev ingen utnämning till konst av SvD kulturredaktion som frågade:
    Är det ett jippo? Ibland är kulturskribenterna trögtänkta och får det vsårt när inte utnämningsmallarna passar.
    Det är ju sånt man får leva och lever med.

    Vad plastmuggarna beträffar utnämner (konstbekräftar) jag dom härmed till Ladonia-egendom upphittad och tillvaratagen. Titeln på konstverket får i mina tankar bli ”SushiBar London – vodka distill plastic”.
    Och det är inget skämt – Dom var ju tre? Eller?

  5. karin skriver:

    jag viste det! ulf, nu väljer du att konstbekräfta lars plastmuggar men inte min. den må vara länkad in i bloggen, men för den sakens skull inget jippo. är denna blogg en spegling utav konstsamhällets maktstruktur i stort?!?

  6. Ulf Hedetoft skriver:

    Självklart Karin är den konstbekräftad. Det utgick jag från.
    Detta forum är en spegelbild – dock bara skärva från en vinkel. Fråga Paper Preacher – han vet allt:

    http://www.paperpreacher.com/blog

  7. Lars skriver:

    Jaja, det är lätt att leka utnämningsleken. Och konst blir det varje gång. Så kan man fortsätta tills man tröttnar. Först när man knackar på kvalitetsdörren kan det vara svårt att få någon att öppna.

  8. Ulf Hedetoft skriver:

    Så där är någon där bakom?

  9. karin skriver:

    ok. JAG anser att det är kvalité på grejerna när man är medveten om sin tid och sina relationer och tar konsekvenserna utav sitt handlande och i sitt agernade löper hela linan ut.

    jag kräver att varje individ måste ta eget ansvar för att hitta SINA parametrar och mätredskap. japp det tycker jag.

  10. karin skriver:

    med ”man” menar jag alltså då tillverkaren/ konstnären

  11. David 27 Malmö skriver:

    Från de ena till de andra! Hur reagerar konstvärlden (socialkritiken) egentligen på att populärkulturen på senare tid har användt ”klassiska” socialkritikteman typ globalisering, migration, genus osv i filmer som Babel, Crash, Syriana och Boratfilmen m.m?

  12. Per skriver:

    Duchamps lilla exempel med flasktorkaren var väl ett ytterst nytänk och en provokation back in the days.
    Nuförtiden plastmuggarna utnämns och accepteras av en konstkrets. inte bara utses till konst, de görs så om och om igen. Problemet är väl att det finns en stor oförstående massa utanför kretsen. För dem är det inte konst.

    Så uppstår en spricka mellan det nya och gamla. Det nya använder begrepp och konstriter som passar deras syften. De andra använder sina riter och benämningar. Konsten faller därmed ned i smådelar. Av tradition hävdar de som tycker att de har konsten som sin att de är mest konst. I själva verket så faller konsten ner i små subgrupperingar, som fortfarande tror att de står för det stora. Men i själva verket så börjar de bli marginalicerade.

    Konsten kan inte dominera på kultursidorna, kultursidorna tappar inflytande, det har tappat sin reella makt. även om man har makt att utse saker till konst så lyssnar att färre på detta. Det är en spiral som rör sig inåt, som inte ser att distanseringen mellan dem själva och de andra rätta tolkningarna av ”Konsten” .

  13. Per skriver:

    Inom musiken talar man om hur ett fenomen uppstår

    Ex punk. Det skapas inte, utan när någon ser en gemensam faktor så accepteras den som en stil trots att det kan finnas stora skillnader mellan dem. Egentligen räknas allt nytt dit för att folk är trötta på det gamla.
    Någonstans fastnar ett namn och benämning bättre än de andra. Det blir inte New Wave eller Snabbskrikigmusik som blir namnet utan Punk.

    Nästa generation punkband är mer snarlika varandra och en gemensam konformitet uppstår. Då kommer de stora penningstinna aktörerna in och lanserar sina produkter, som liknar punk men berövats det ursprungliga innehållet.

    De ursprungliga får sedan en mängd band som hyllar de ursprungliga trots att de unga nya bandens medlemmar inte ens var födda när de ursprungliga startade.
    Trots detta är de nya banden stilpoliser som är noga med att se punk ut, trots att det i grunden är ganska välkammade.

    Punkens ande har redan ynglat av sig i ett gäng nya genrer som låter lite annorlunda och benämns annorlunda, ex. Grunge, Goth, Hard Core etc. Som i sin tur följer samma process som punken.

    Skillnaden mellan konsten är väl att publiken och skivbolagen sätter etiketterna medan i konsten sätts de av ett gäng vita medelklassmän på ledande poster inom tidningsvärlden. Att musiken berör väldigt många människor medan konste är en affär för närmast sörjande.

  14. Lars skriver:

    David. Konstvärlden behöver inte oroa sig för populärkulturens ansträngningar. Den saknar högdiskursens fördjupning, analyserna med hjälp av diverse teoretiker osv.

  15. Lars skriver:

    Per. Så illa är det inte. Konsten faller inte i små delar. Om vi ser på samtidskonsten hänger den utomordentligt väl samman och har ett globalt nätverk. Den senaste Documenta drog 650 000 besökare och det lär komma ännu fler till nästa sommar. Internationell samtidskonst är attraktivt men den kan av naturliga skäl aldrig bli folklig. Ditt påstående om att den skulle vara på väg att bli marginaliserad har ingen som helst täckning. Modernismen är inte heller folklig. All överskridande konst har varit elitistisk, men då i god mening. Allting kan inte förenklas hur långt som helst.

    Kultursidorna har aldrig haft någon stor publik. Att det blivit en del problem på senare tid hänger inte samman med att kultursidorna skulle ha blivit för svåra eller för smala utan av det faktum att tidningarna alltmer ser på publikknipande artiklar.

    Och i konsten får man nog säga att den vite mannen blivit alltmer en kvinna och att många vita män är obarmhärtigt svarta eller gula.

  16. Rasmus West skriver:

    ”Modernismen är inte heller folklig.”

    Nja, kanske inte helt, men det är nog så att de olika formexperimenten under modernismen blivit inkorporerade i det allmänna gods, de sociala strukturer åtminstone vi i norden har blivit invanda i. Det säger iaf min erfarenhet av min generation och yngre generationer. Det är inget konstigt med måleri som ser ut si eller så även om kanske merparten av smaken är någon annanstans. Vi kan nog vänta oss att ”folket” om en sisådär 50 år inte ifrågasätter postmodernistiska verk på samma sätt som nu. Då har förstås samtidskonsten hamnat någon annanstans. Jag menar att diskursbildningen då blir en förväntad del av det man kallar konst, hos ”folket”.

  17. Lars skriver:

    Rasmus. Jodå, man vänjer sig. Men det är fortfarande så att det går en gräns till den genuina folkligheten vid det icke-föreställande. Och Malevitj svarta kvadrat lär ha svårt att någonsin uppnå bred popularitet. I övrigt står modernismen stilla. Det finna inga nya riktningar, de gamla blir istället alltmer historiska. Så har vi Duchamps readymades. De har haft en lång resa, nu nästan 100 år. Det tar sin tid.

  18. Rasmus West skriver:

    Lars: absolut..

  19. Per skriver:

    Lars

    Någonstans försöker du peka på att konst är något som 100 000 personer pekat ut som konst. Som 650 000 personer sedan kommer och tittar på i ex Tyskland.

    Medan jag försöker säga att det ovan nämnda bara utgör en genre av konst, konst som riktar sig till en viss del av den bildade vita medelklassen. Oavsett om det är en afrikan eller kvinna som är konstnär kommer man inte ifrån en maktstruktur inom denna del av konsten där vita bildade medelklassmän avgör vad som är kvallitet. Det finns kvinnor med och det finns gula med som anpassat sig till reglerna. Men måttstocken som används är ändå sprungen ur vit västvärldsmedelklass. Och här håller jag med av det jag förstår av INST. Men jag påstår att det är bara en subkultur av många subkulturer som gör anspråk på ordet konst.

    Och för att göra liknelsen igen med arenarocken. Documenta är ett slags Rock am Ring eller Roskildefestival. Delvis ganska viktigt för att visa vilka som är stora, delvis ett turistmål, delvis en höjdpunkt på året för vissa. Mtv/Artforum är sedan medier som har material att leverera en bra tid efter. Detta betyder inte att det inte finns ett liv utanför MTv/Artforum.
    Skillnaden är att Artforums område omsätter en droppe i havet jämfört med med maktfaktorn MTv.

    Det finns ett konst/musik-liv utanför detta arena rocks/Bienalbygge Som bygger på dagligt arbete och funderingar i ateljén/replokalen. Som flera miljoner människor är involverade i.
    Där modernister/jazzskägg sliter på sida vid sida med punkare/postmodernister och indierockare/samtidskonstnärer. Minimalismen kanske har bytt ansikte men hänger sig även i dag åt minimalism, bortom modernismen.

    Och om man höjer blicken något så ser man att det är mindre och mindre grupperingar som håller på sin grej. Media, musik, litteratur, politik blir mer avskärmat i mindre grupperingar. Så även konsten. Står man inne i sin lilla gruppering så ser man inte att detta sker.

    Sveriges stora paradnummer inom världskonsten Färgfabriken går på knäna ekonomiskt. Roseum har gått omkull. Och hela ”bissinissen” lever på (social)bidrag. Detta om något är väl ett oroande tecken?

  20. Per skriver:

    ”Kultursidorna har aldrig haft någon stor publik.
    Att det blivit en del problem på senare tid hänger inte samman med att kultursidorna skulle ha blivit för svåra eller för smala utan av det faktum att tidningarna alltmer ser på publikknipande artiklar.”

    Lustigt hur du vänder orden retoriskt. ”Artiklarna inte blivit för smala”.
    i det påståendet har du i alla fall tagit ställning. Att ingenting negativt har skett.
    Men det är ju det, det har, relativt sätt. För om det andra breddas så påverkar det smalheten i det smala.

    Poängen är väl att om en röst tystnar så är väl det en marginalisering?
    Om pressen finner det för gott att satsa på annat så är väl det en marginalisering?
    Om konsthallar går omkull och lever under ständiga nedläggningshot är väl det en marginalisering? Om ett helt skrå lever på bidrag och allmosor är väl det en marginalisering.

    Konsten ser sig ibland som elitistisk. Men är det inte främst i konstens egna ögon, lämnad åt sitt öde?

  21. Rasmus West skriver:

    Färgfabriken sveriges paradnummer internationellt? Det går ju utan vidare att droppa flera institutioner som är större – har högre anseende.. en petitess kanske, men i alla fall.

    Sveriges konstscen är mycket beroende av stipendier och stöd och med det finns både fördelar och nackdelar. Det finns inga stora köpare i sverige så det finns väl egentligen inget annat alternativ ifall Sverige ska ha nån samtidskonstscen att prata om.

    Sen kan man fråga sig huruvida Rooseum och Färgfabriken på något större sätt inverkar på intresset för samtidskonsten i Sverige. Nyligen har ju Bonniers Konsthall öppnat och fler är på gång. Nifca läggs ner men snart dyker något annat upp..

  22. Dorinelk Marc skriver:

    Hej Alla!

    Plastmuggarna är ett utmärkt exempel på hur folk missförstår konstvärldens mekanismer och tror att allt som en konstnär visar upp i en konstkontext blir automatiskt konst. Ni som debatterar har skyndat er att göra plastmuggarna till konstverk utan att ifrågasätta deras funktion som konst. Lars Vilks har inte påstått att plastmuggarna var konst, utan han publicerade bilderna bara som ett exempel på att allt kan bli konst.

    Jag är ledsen om jag förstör er konstupplevelse men jag måste avslöja för er att bilderna på plastmuggarna är inte konst utan illustrationer i en artikel om konstteori.

    Med vänliga hälsningar
    Dorinel

  23. Per skriver:

    Rasmus.

    Färgfabriken är en respekterad konsthall. Med unika verk som satts upp först och speciellt för färgfabriken. Som exempelvis Mike & Doug Starns ”Gravity of Light”. Som både var vacker och med i tiden med dess parametrar om kvazivetenskap.
    Vilka har idag större auktoritet i Sverige inom den framåtskridande konsten?

    Tensta, har visserligen ett litet namn, men har väl strypt sig själv med alla bråken som tagit fokus från kärnverksamheten.

    Jag kan hålla med om att Sverige är i pereferin vad det gäller stora namn.

    Detta är verklighet långt från den fiktiva rymd som teorin utgör. Eller menar du att konst inte görs i detta land förutom av de svenskar på ständig världsturneér i stater som China, Dubai eller Brasilien.
    Dessa Svenskar på listan som mest får agera utfyllnad och komplementspelare när de stora namnen fyller spaltmeter och Vanessa Beecroft och Spencer Tunick framkallar något som kan liknas vid finkonstens Beatleshysteri.

  24. Per skriver:

    Dorinelk Marc

    Tror ingen ville spilla tid och ork på den saken.

    Muggarna kan visst vara konst, om någon vill det.

    Minimalism har sett trivialare ut än så (det sista var ett litet skämt).

  25. Rasmus West skriver:

    ”Vilka har idag större auktoritet i Sverige inom den framåtskridande konsten?”

    Moderna, Magasin 3, Malmö Konsthall, Iaspis, Göteborgs Konsthall är väl alla större institutioner inom samtidskonsten. Sen kan man kanske diskutera Bonnier – de har ju både stipendier, konsthall och sjuhelsikes massa medier att förfoga över (det har gått så långt att folk klagar på att de styr kultursverige). Bildmuseet i Umeå har också väldigt gott anseende, framförallt internationellt. Låt vara att alla de nämnda kanske inte är de främsta framåtskridarna. Rooseum trillade ju av pinn mycket som ett resultat av att de ville vara något det inte fanns förutsättningar för. Fast de ska väl köra igång igen i Modernas regi. Jag har inte så bra koll på färgfabriken men det kanske är av liknande felstrategiska skäl som som de inte klarar sig?

    Både Finland och Danmark har visat att det går att få med konstnärer i det absoluta toppskiktet internationellt (Eija-Liisa Ahtila 284 på artfacts – på nergång men har länge varit betydligt högre än så, Olafur Eliasson 11/22 på artfacts). Så att man bara skulle vara/ha potential att vara med som bihang åt ”de stora” är rent felaktigt..

    ”Detta är verklighet långt från den fiktiva rymd som teorin utgör.”

    Så du menar att Eliasson, Ahtila och Sidén m.fl. står i motsatsförhållande till den ”reella” konsten i Sverige? Är deras status reell eller uppdiktad? Någon fiktiv rymd är teorin inte, även om den är en konstruktion och till en första anblick verkar tom – själva rymden i teorin är högst reell och består av aktörerna inom konstvärlden. Du måste ju inse att Lars uppskattning (100 000) är, just, en uppskattning. Ingen rak linjedragning, även om du gärna vill se det så. Man får räkna med att det finns människor som vill eller kunde räknas till konstvärlden utgående ifrån vad de gör men inte tas i beaktande – eftersom de inte syns tillräckligt.

  26. karin skriver:

    dorinelk marc

    din kommentar är ett utmärkt exempel på hur folk missförstår konstvärldens mekanismer. läs debatten en gång till.

  27. Petter Helje skriver:

    Nu tar du nog miste, Karin. Dorinel Marc har inte missförstått konstvärldens mekanismer. Han är en av de mest begåvade konstnärerna i sin generation. Han har dessutom varit en av de flitigaste deltagarna i den debatt om institutionsteorin som i Sverige pågått sen hösten 2005. Läs debatten här: http://www.efterkritiken.blogspot.com

  28. karin skriver:

    ”Han är en av de mest begåvade konstnärerna i sin generation.” wow. men så mycket underligare inlägget blir då. ska läsa debatten dock.

    jag tycker det är viktigt att försöka förstå det man läser istället för att läsa som man vill förstå det.

  29. Lars skriver:

    Karin. Petter har lite rätt här. Du skall komma ihåg Dorinel Marc. Han är en teoretikers mardröm, brukar jag säga, men inte i nedsättande betydelse. Vi är alla hans fans. Och han kommer ofta med kloka inlägg och har den goda egenskapen att framträda politiskt inkorrekt.

  30. Dorinel Marc skriver:

    Hej Karin!

    På din uppmaning har jag läst debatten en gång till och jag har ännu en gång dragit slutsatsen att du inte ifrågasatt det konstnärliga värdet hos plastmuggarna som Lars Vilks visade, utan började genast uppleva de som konst. Så här skrev du till Vilks:
    ” du hjälper plastmuggarna på vägen mot att bli konst genom att visa en bild på dom här. nu ser dom verkligen ut som konst.”

    Hej Per!

    Du skrev:
    ”Duchamps lilla exempel med flasktorkaren var väl ett ytterst nytänk och en provokation back in the days.
    Nuförtiden plastmuggarna utnämns och accepteras av en konstkrets. inte bara utses till konst, de görs så om och om igen. Problemet är väl att det finns en stor oförstående massa utanför kretsen. För dem är det inte konst.”

    Du verkar tro att bara den ”oförstående massan utanför kretsen” har svårt att acceptera att allt är konst. Lars Vilks illustration och min medföljande kommentar bevisade tydligt att ”plastmuggarna” är inte konst även för folk innanför kretsen.

    Hej Lars och Petter!

    Tack för att ni visar uppskattning, men i detta fall hade det varit lämpligare med sakliga motargument på Karins inlägg istället för att berätta för henne hur begåvad jag är. Eller var era kommentarer ännu ett praktiskt exempel på hur konstvärlden fungerar?

    Dorinel

  31. Petter Helje skriver:

    Nej, men jag tänkte att du skulle få ta hand om de sakliga argumenten själv.

  32. Per skriver:

    Rasmus

    Skapar dessa konstinstitutioner egna utställninger eller låter de turnérande redan färdiga utställningar komma hit. Min fråga är ärligt ställd då jag upplever dem som lite trötta när jag går och ser dem.

    Bonniers har precis öppnat så låt se vad de har att komma med hittils var det konstnärer ur den egna stipendiefloran som exponerades, som iof var rätt OK utställning. traditionellt var det i alla fall.. Tiden får utvisa.

    Poängen med ex färgfabriken, som ibland producerar stolpskott och ibland gör fantastiska utställningar, är att de tar initiativ, de driver på. Tensta försöker de med även om jag vet att resultatet är omtvistat ibland.

    Poängen är i alla fall. att de flesta av dessa institutioner inte bär sina kostnader. Att folket i många fall avlönar dem dirkt via sina skattepengar eller indirekt via andra konstruktioner Ex stipendier.
    Och detta hade varit OK om det fått något för sina surt förvärvade.
    Det ”folket” som betalar för verksamheten förhånas sedan ofta i debatten som det ”folkliga” lagret.
    Så varför skall det ens finnas ett kontrakt mellan dessa aktörer? Varför skall folket betala för något som anses för fint att vara folkligt?

    Den teoretiska sfären är en konstruktion. I bästa fall finns de till för att förklara och reda ut i efterhand vad de besvärliga konstnärerna hittar på, i sämsta fall försöker de leka stilpoliser och översittare.

    —————-

    Jag menar likt ”Carl” Billgrens alterego i AK3 att allt
    Skulle vilja se dem lysa utan sina budgetar, utan PRapparaten som omger de människorna i deras situation. Missförstå mig inte. Jag gillar en del Sidén grejer, tror att att jag gillar Eliasson. Men det ärt inte det som är grejen. Klarar de göra lika stora grejer utan hela maskineriet i ryggen? Det är sådant man kan fundera på.
    Men när jag ser hur den säkerligen för er helt okände Gustaf Broms fixar till storslagna konstupplevelser utan dessa jättemaskinerier i ryggen så ser jag att det finns skillnad, mellan villkoren i konstlivet. Gustaf är inte en sämre konstnär för det. Bara en anna ekonomi som inte håller honom under armarna.

    —————–

    Jo de är förband.

  33. karin skriver:

    dorinel marc,

    det jag menar med att lars hjälper plastmuggarna på vägen mot att bli konst är just det att en bild på ngt i dethär sammanhanget lätt kan antas vara konst. bara utav det enkla faktumet att dom visas just här. det påståendet är dock en stor skillnad mot att anta att plastmuggarna verkligen ÄR konst. jag känner mej misstolkad. kanske är jag dålig på att formulera mej.

    var det menat att jag uppträdda opolitiskt korrekt? jag valde bara att formulera mitt inlägg på samma sätt som dorinel marc själv gjorde.

    nåja, ska verkligen ta och kolla upp dej och bilda mej lite mera, dorinel. också ska jag försöka vässa till mej lite mer.

  34. karin skriver:

    nejmen vad kluddigt, jag menar ju politiskt inkorrekt. också läste jag att det inte var menat som jag trodde… nu läser JAG fel..

  35. Dorinel Marc skriver:

    Hej Karin!

    Du skriver målande om plastmuggarna. Det låter nästan som om deras största strävan är att bli konst och Vilks hjälper dem en bit på traven.

    Det jag ville få fram genom mitt inlägg var att det är viktigt att man vågar granska och ifrågasätta det som presenteras i konstsammanhang med risken att bli klassad som ”oförstående”.

    Jag har en känsla av att konstvärlden bygger på grupptryck . Det kanske var just det som George Dickie försökte sätta fingret på i Den institutionella konstteorin.

  36. karin skriver:

    ironi! kära dorinel, ironi! min målande beskrivning utav plastmuggarna är Ironisk.

  37. Rasmus West skriver:

    ”Skapar dessa konstinstitutioner egna utställninger eller låter de turnérande redan färdiga utställningar komma hit. Min fråga är ärligt ställd då jag upplever dem som lite trötta när jag går och ser dem.”

    Både och. Ingen självgående fysisk institution har råd att producera allt själva. Iaspis sysslar mest med experiment, men är väl aningen tendentiös gentemot politisk konst för att uttrycka det milt.
    En annan institution där det produceras intressanta experiment är Wannäs, som du kanske, om du har intresse, kunde kolla upp.

    Att du upplever dem som trötta är högst subjektivt.

  38. Per skriver:

    Rasmus

    Konst är subjektivt, liksom allt annat på denna jord. Din världsuppfattning föds i din perseption och som bearbetas via kognitiva processer. Där erfarenhet, moral och positionering blandas. Som betraktare påverkar man det betraktade. Vilket omöjligör objektivitet.

    ———————

    Ursäkta men det mesta runt IAPSIS ger mig subjektivt implicerad huvudverk.
    Men jag förstår att de experimentarar och de är viktiga för några. Det är helt OK.

    Wannäs är det de där finnarna?

    På tal om Norden, jag minns att jag gillade Norska Hot Rod på nått sätt. Har inte läst de senare numrena. Är de fortfarande aktuella, eller var de nittiotal?

    ———————

    Karin

    Jag trodde ironin inom kulturlivet var dödförklarat. * (Subjektiv uppfattning man hör ofta.)

  39. Dorinel Marc skriver:

    Hej Karin!

    Ironin funkar inte så bra på bloggen har vi lärs oss under debatternas gång.

  40. karin skriver:

    nähä. jag tycktre nog att Lars förstod ironin i inlägget ganska bra. men jag ska erkänna att dethär är första gången jag skriver på en blogg.

  41. Dorinel Marc skriver:

    Ja, jag tror att performance fanns före grottmålningarna eftersom det utövas även av djuren. (vid t ex parningsdanser).

    Måleriet är viktig men man behöver inte kunna måla tavlor för att vara konstnär. Det är dock viktigt att kunna gestalta så att man slipper skada sig själv och andra.

    Din kommentar om Painting – The Extended Field målande rolig. Tänk om du hade sagt samma sak till curatorerna på öppningen!

  42. karin skriver:

    ja det hade jag nog gjort om jag varit där. jag hade verkligen velat veta hur dom tänkte. tyvärr har jag slutat förvänta mej bra curaterade utställningar. jag är alltid lika förväntansfull men försöker lära mej att se verken individuellt.

    curatorerna vill väl ha respons? frågor och konstruktiv kritik utvecklar ju och skapar dialog, ryggdunk är inte lika mycket värt i längden.

    tyvärr känner jag mej något handikappad när det gäller debatter och hur det verkligen funkar i sverige angående allt detta. jag anar en viss skilnad mellan stockholm och amsterdam.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.