Del 202: Konstskolan

En liten tid har det inte varit någon uppdatering här. Skrivaren har befunnit sig på Ölands konstskola och tillsammans med curatorn Martin Schibli ägnat sig åt undervisning. En del av studenterna på den ett-åriga skolan kommer att söka till någon konsthögskola.

Min uppfattning är att den som verkligen vill kan ta sig in på en sådan. Det finns många att sikta på, såväl i Sverige som i Norge och Danmark. Jag kan inte låta bli att citera ett inlägg från Karin Hasselberg:

Det första dom sa till oss på Rietveld var “nu nollställer ni era hjärnor. nu börjar vi från noll”. det första dom sa till mina kollegor när dom kom in på konstakademin i Köpenhamn var “grattis. Ni har passerat det svåra testet. Nu gör ni vad ni vill i sex år. vi kan inte lära er något”…

Vad skall man lära sig på en konsthögskola? Den undervisningsplan som leder fram till Bachelor och Master är mest en formell historia som skall få undervisningen att se ut som riktig undervisning. Med insamlade poäng på allt som kan kallas för kurser får eleverna ett avgångsbetyg som kan användas inom högskolan. Det är alltid en vinst om man skulle ändra sin inriktning. Men den viktigaste lärdomen är att komma in i systemet och att lära sig hur konstvärldens stamsamhälle fungerar. Och självfallet att ta aktiv del i detta och knyta de förbindelser som kommer att bli helt avgörande för fortsättningen. Är studenten dessutom full av initiativ och ständigt aktiv bör ingenting kunna hindra de framgångar som man eventuellt önskar. Problemet är nog att åtskilliga av studenterna inte är så intresserade som de trodde sig vara från början. Den konstvärld som tecknar sig för den som fortsätter utbildningen kan visa sig helt annorlunda än den man föreställt sig.

öland06LIT.JPG
I undervisningstagen

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

11 svar på Del 202: Konstskolan

  1. Ulf Hedetoft skriver:

    Det råder nog en villrådighet även inom konsten som vägval.

    När jag gick i första klass, ombads vi av vår lärarinna att ta med var sin sak som skulle symbolisera vad vår pappa (ja just) hade för yrke. Sakerna lades upp på ett litet bord i hörnet av klassrummet. Vi små elever samlades i en ring kring prylarna. Jag kände mig både lite nervös och stolt när alla stirrade förundrat på en av sakerna. Bland Polisspade, konduktörmössa, stetoskåp m.m. låg ett kretskort med blinkande dioder.
    – Va e de för nått – utbrast en klasskompis förvånat.
    – Ja, vad jobbar din far med?
    Att han forskade var ju inget yrke fick jag veta. Men jag var och är fortfarande stolt över att min pappa inte hade något “yrke”.

    Det var nog enklare förr i valet inför framtiden. Gränserna är mer osynliga och vibrerande idag. Individualismen mer markant. Bra. Jag tror det gynnar även konsten och konstutövandet. Nackdelen är kanske att man har svårt och sy sin egen utveckling och förlitar sig på att ett färdigt utbildningsprogram på en konsthögskola skall tråckla ihop allt. Än värre blir det när auktkorisationen utgår från 2 kriterier;
    – Färdigtråcklade (innanför – biljett)
    – Otråcklade (utanför – planka in)

  2. Per skriver:

    Ukf, tänk dig samma situation idag.

    Vilken av pappornas pryl skall jag välja idag? Den biologiska och frånvarande eller plastpappans?
    Och vad skall det lilla bögparets barn ta med. Pappa ett eller pappa tvås pryl? och kanske höjer någon rösten och propagerar för att det är djupt könsdiskiminerande övning. Hade de varit idag hade din lärare knappast vågat kränka dig med hänvisning till likabehandlingplanen.

  3. Ulf Hedetoft skriver:

    Visst, en del är ju svårare att genomföra i dagens “upplysta” samhälle.
    Så även inom konsten, kan man förmoda.

  4. Lars skriver:

    Ulf, jag tror inte att studenterna kommer att förlita sig på något paket från skolundervisningen. Den visar sig alltid ligga i otakt med det konstliv som finns utanför murarna. Men studenterna fattar snabbt den galoppen. Och därför är positionen att befinna sig på skolan mitt i stamsamhället konstvärlden den bästa delen av utbildningen. Det som verkligen handlar om vad man bör kunna kan inte nämnas i utbildningen.

  5. karin skriver:

    den perfekta konstakademin finns antagligen inte som en enskild institution. men den något smygande trenden att som jag själv kombinera flera olika akademier på en och samma gång gör det möjligt för mej som elev att suga ut dom bästa bitarna ur varje enskild akademi. detta uppförande ger dessutom ett vidgat nätverk inför tiden efter akademin.

    att utöver detta jobbba på projekt med elever på ytterligare andra akademier gör det möjligt att få respons från deras lärare, som man aldrig ens träffat. effektivt arbete. för ju mer konst man producerar under sin utbildningstid, desto mer dålig konst producerar man, och akademin är en bra platts för att förstå varför vissa saker inte funkar särskilt bra.

    fast detta sätt att bygga sin utbildning kräver att eleven är målmedveten och kritisk till allt och alla. att man kan hålla huvudet kallt bland de olika institutionernas mejlinglistor etc. att det inte finns något rätt eller fel, utan snarare bara ett funkar eller funkar inte.

    det tar mej ca 3 timmar att förflytta mej mellan klassrummen i köpenhamn och amsterdam.

    hmmmm dethär låter ju nästan som myspace, ett virtuellt nätverk, fast utövat i den riktiga världen… vad är det som händer?

  6. karin skriver:

    lite mer inside information; en enligt mej mycket vis man på ritveld sa till sina elever, 2a året, angående klagomål på att vi inte hade kroki-teckning på schemat; “kan någon utav er förklara för mej vad kroki-teckning har med konst att göra så ska ni få ha kroki-teckning”. ingen utav eleverna kunde, vid den tidpunkten, ge någon förklaring så kroki-teckningen uteblev.

  7. klas skriver:

    KÖRA SÅ DET RYKER!

    Trevlig helg!

  8. Ulf Hedetoft skriver:

    Konst är en livsstil!

    Jobba jobba jobba.
    Verka verka verka.
    Lyssna lyssna lyssna
    Se se se
    Diskutera diskutera diskutera.

    Tänka tänka tänka
    Vi kör så det ryker ryker ryser.

    I helgen skall jag hjälpa Paper Preacher att få upp en egen blog (han vet inte riktigt allt).
    http://www.paperpreacher.com/blog

  9. Per skriver:

    Karin
    Tre timmar mellan dem! Det öppnar lite perspektiv och då menar jag inte Centralperspektiv….ops förlåt för den dåliga vitsen.

    Ulf
    Jag brukar säga att konsten pistolhotar mig att fortsätta. Det går inte att sluta, då dör jag.
    Därför blir man väl lite putt på de som försöker förklara att konsten är si eller så för mig.
    Därför sliter jag vidare med toppar och dalar i bagaget. Så är det väl?

    Igår kom det ett gäng gubbar som hade gått hela vägen från Slussen till St Eriksplan för att ser vår lilla Julsalong (otidsenligt med julsalonger, vi vet men vi gillar dem). Då betydde det något för någon. Oavsett hurvida hög och lågdiskurer säger annat.

  10. karin skriver:

    att konstskolorna får sina elever att inse vikten utav att

    “Jobba jobba jobba.
    Verka verka verka.
    Lyssna lyssna lyssna
    Se se se
    Diskutera diskutera diskutera.

    Tänka tänka tänka
    Vi kör så det ryker ryker ryker”.

    är väl ett rimligt krav?

    metod: piska

    vardag på skolan: något i stil med jultomtens verkstad

    slutprobukt (om eleven överlever): konstmaskin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.