Vilks.net

Låt mig börja med dagens lästips. Debatten i Helsingborgs Dagblad fortsätter. Martin Schibli har skrivit ett inlägg med förslag att höja lägstanivån på konsten. Och idag kom det ännu en kalkon, ungefär som Enanders beryktade, men civiliserat skriven. Channa Bankier försöker slå ett slag för modernismens bevarande genom att dra hela den internationella samtidskonsten över en kam. Men som det heter: They never come back. Det gäller även för modernismen.

Men dagens lilla fundering är en sensmoralisk historia. Igår kunde vi applådera dekadansen, glittret och limousinerna. Idag kan vi fördjupa vår tanke och låta den glida norröver (om man händelsevis inte råkar befinna sig där): Bildmuseet i Umeå ångar på med sitt socialkritiska uppdrag. Vad kan vara oemotståndligt och sexigt? Landminor kanske? Jo, alla gillar att ogilla landminor. Landminor kan inte vara fel. Detta är något som fotografen och konstnären Lukas Einsele ägnat åtskilliga år åt. Han har varit i Kabul och i Angola och fotograferat och undersökt. Det här är ett så moraliskt kärvt projekt att vi alla omedelbart kan förklara oss eniga om landminans tragiska följder. Men så var det detta med konst. I konsten är hardcore socialkritik på väg ut medan glitter och dekadans är på väg in. Borde inte Bildmuseet uppmärksamma modets svängningar och visa de senaste trenderna? Ja, nu blev texten väldigt cynisk, men det är något jag vill ha sagt med en sådan betänklig piruett: Ett bildmuseum som åker slalom mellan bild och konst hamnar lätt i svårigheter. Konstpubliken består av två led. Dels konstälskarna som mest tycker om tavlor. Och dels de initierade som kan förstå att utställningen One Step Beyond – The Mine Revisited (öppnar 4 februari) är angelägen. Angelägen på så sätt att folket skall lära sig något. Men det gör inte folket. Och därför blir det en konstutställning alternativt en fotoutställning (för den lilla grupp som har särskilt intresse av dagens fotografi). Så har man hamnat mellan två stolar och det bästa man kan göra av situationen är att tvångskommendera skolklasser till utställningen.

Man skall förstå att som konst blir ingenting verkligt-verkligt, utan behäftas alltid med ett som-om. Tänk på vårt ständiga paradigmexempel: En pissoar som inte är någon pissoar fast den är väldigt lik. Det hjälper inte att komma dragande med en mina. Om man vill kan man säga att de är fina att se på, inte minst mot bakgrunden av vad den kan åstadkomma. Stor kittling för den som ser på dessa tingestar, transformerade till skulpturer.

Kanske är det sorgligt, jag vet inte. Sensmoralen är dock tydlig. Artfacts utdelar sina poäng med fullständig konstvärldsrättvisa: Terence Koh och dekadansen får placering 2359, Lukas Einsele och landminorna 9967. Och om ni läste Bankier; hon påstod att samtidskonsten lider av ”insnävning”, men nog finns det utsvävning som går från minkpäls till benprotes.

Lukas Einsele: Landminor från Angola 2001

Lukas Einsele: Budbärare från Kabul 2002

Lite mer upplevelse, lite tjusigare, mera välgjort, någonting att ta på, mer Fine Art. Jo, denna min prognos är nog inte längre mycket till prognos, snarare beskrivning av vad som pågår i konsten. Den seriösa sidan kan utan störningar skjuta till referens, anspelning, remake och därtill tänka pedagogiskt. Även teorin kan betraktas som ornament, vi har hört de sociala och estetiska omtagningarna så många gånger att de alltmer stilar upp objekt och installationer.

Delar av konstvärlden är glada över att måleriet har kommit tillbaka. Det är så sant, lite grann har måleriet faktiskt kommit tillbaka. Ta gärna en sväng in på Mary Boone Gallery i New York för att se att det är tjusigt värre. Missa inte pressreleasen. Andy Collins kan ge vardagsrummet det där lilla extra.

Andy Collings Utan titel olja på duk 2006

Milou Allerholm har skrivit om RoR – Revolutions on Request (Brändström & Stene). När jag läste den, slog det mig att hon har sniffat upp något som undgått mig: Dekadens. När tjusigheten och Fine Art förtätas når man snart nog det depraverade. Och detta har onekligen en större attraktion på kärnfältet i konstvärlden än vad tjusigt i allmänhet förmår vilket mest är till för vanliga konstkunder. Milou skriver: ”JAG HAR OFTA UNDRAT varför samtidskonsten har så lite limousinkänsla” och fortsätter ”Men få som verkligen får fram denna smäktande blandning av flärdfullhet och dekadans”. Här har vi något. Klart att det blir försiktigt och anpassat när tendensen visar sig i ytterområdet Sverige. Men tag klivet över Atlanten och det bakas andra bullar. En ny stjärna under stark uppsegling är Terence Koh (2359) som precis haft grandios öppning på Whitney. Päls, fjäder, piss, porr, queer, religion, bijouterier; det är en fullmatat barock som väller ut ur denne konstnär från Kina, uppväxt i Vancouver. Hur strålande dekadent var inte den tillställning då portarna slogs upp på Whitney. Och hela New Yorks konstvärld kunde glädja sig åt ett övermått av den efterlysning som Milou fundersamt lade fram. Hon var inte vidare entusiastisk över RoR, säkert med all rätt. Jämfört med den stora världens gester är den gruppens mödor ”a spit in the ocean”.

Matchad av Saatchi och med påhängd diskurs om att ställa de obligatoriska frågorna om kön, ras och identitet samt referens är Koh ett tecken på hur konstens vindar blåser. Gamle Jeff Koons hade något av dekadens över sig, men den teoretiska sidan var trots allt reell; det var postmoderna tider och just det gjorde något omöjligt möjligt. Den här gången är sakernas tillstånd strömlinjeformade och under handfasta applåder och jublande åskådarskaror blir det möjliga möjligt som opera i den stora stilen – för att inte säga att vi ser ett exempel på återvändandet av Grand Machine, som 1800-talets överväldigande salongsdukar brukade kallas.

Även döden blir en dekadent operascen för Terence Koh:

”I would like to die alone by a Canadian lake. I believe in suicide. A lake surrounded by white birch trees. I will wear a custom white kimono whose surface was made of flecks of birch bark. I will walk into the lake and drown myself. I will need no stone to pull me down: the weight of my breath is enough to keep me down under.”
Säga vad man vill, men Koh skulle gjort sig i Stockholm.

Terence Koh Medusa ”Mary” installation 2006

Terence Koh Medusa ”Toilet” installation 2006

”Det möjligas konst” har fått en recension i SDS, skriven snarare av en recensent än en konstkritiker. Ett lärorikt stycke att läsa; skribenten lyckas sluka såväl krok som metspö.

Raqs Media Collective från Indien fick sitt genombrott 2002 genom Documenta 11. De tre medlemmarna arbetar med projekt, utställningar och forskningsprogram. Curator Kreuger menar att han har använt sig av gruppen på ett sätt som ”en kurator inte brukar tillåta sig. Jag har bett Raqs illustrera utställningens koncept.”

Det är så sant som det är sagt att en konstnär inte skall illustrera. Kreuger försöker finna motiv för att detta skulle vara fel: ”Illustrationsförbudet motarbetar vanligen konst som förkroppsligar svårgenomträngliga och obekväma ståndpunkter.”

Give me a break. Varje konstnär vet att ett verk inte enbart får vara en illustration till en idé. Och endast den totalt oerfarne skulle falla i en sådan fälla. Den konstnärliga twisten eller knorren kommer med automatik; något måste göras utöver det som är klart och tydligt. Det är en av grundpelarna i konstens identitet. Kreugers koketterande hänvisning till en curators etik blir inte ens ett problem i det här fallet. Raqs har varit med förr och den installation som de presenterar har en uppenbart självständig visuell slagkraft. Texten som förklarar vad allting skall symbolisera får inte precis sakerna att falla på plats. Installationen är påfallande inkongruent med sin deklarerade symbolik. Jag skulle snarare vilja påstå att det skulle ha behövts lite mera illustration för att göra det som Kreuger säger att gruppen gör begripligt: ”Inte mindre intressant är gruppens försök att omvandla de kvalitativa nyanserna i Duchamps och Bergsons formuleringar till ett operativt förhållningssätt till verkligen”.

Raqs har också gjort en ny version av sitt vykort Please Do Not Touch the Work of Art från 2003. En väggtext där orden flyttas om och blir läsbara på olika sätt. En något senkommen konceptkonstupplaga, varken bra eller dålig.

Kreuger drar här återigen fram sin käpphäst: risken. ”Måste jag tillfoga att det intellektuella spelet i deras konst är ett medvetet beräknande risktagande?” Det som Raqs gjort sig kända för är det intellektuella spelet och med det har de vunnit framgång i konstvärlden. Men risk är en konstnärlig kvalitet och finns det ingen risk kan man i varje fall påstå det. Alltid finns det någon som slukar både krok och metspö.

Gruppen Raqs

Vykortsversionen av väggtexten i Lunds Konsthall