Vilks.net

Det starkaste namnet bland utställarna i Lunds konsthalls ”Det möjligas konst” är Miriam Bäckström. Hon visar en film som inte är en film utan ett utkast till en sådan. Den visas dock som film och tar en god halvtimme i anspråk. Bäckström är känd och respekterad för sin långsamhet och för den reflekterande hållning som karakteriserar hennes arbeten. Hon visar också tre fotografier vilka bär titeln Kira Carpelan. Enligt katalogen skall Bäckström ha tänkt: ”Vad skulle hända om jag försökte skapa en ny konstnär eller kanske bilden av en ny konstnär?” Och vidare: ”Vad får man inte göra och varför inte, och vilka konsekvenser får det? /…/ Projektet osäkrar begreppen för att vi ska få möjlighet att se, läsa och använda dem på andra sätt.” Och Kira Carpelan är alltså den konstnär som skall skapas.

Man kan bli förundrad över att man med ett så bevekande tonfall slår in sedan länge öppna dörrar. Arthur Danto slog 1964 fast att allting kan vara konst och konceptkonstnärerna var de första att med eftertryck praktisera saken. Att skapa en konstnär är inget större problem, det vet vi redan. Bäckströms konstnär är Carpelan som dock redan är verksam som konstnär. Hon fick t ex i början av 2000-talet projektbidrag av Konstnärsnämnden och går nu sista året på Konstfack. Hon har omfattande erfarenhet av film och arbetar alltså på samma linje som Bäckström. Om nu saken handlar om att Carpelan skall bli en framgångsrik DIS-konstnär, då är det bara att tänka strategiskt och bygga det erforderliga nätverket. Jag har svårt att se poängen. Bäckström skall göra en konstnär av en som redan är konstnär genom att denne skall genomföra hennes utställning på Färgfabriken (öppnar den 10 februari). Carpelan kommer förmodligen att göra en film medan Bäckström gör en film om Carpelans arbete och deras samtal. Det finns dessutom en skådespelare som skall spela Carpelan. Ja, det kan man ju göra men det är inte precis någon ny mark som bryts. Betydligt mera intrikat var det 1969 när galleristen Seth Siegelaub gjorde sin One Month vid vilken han inbjöd ett antal konstnärer att visa något i hans galleri, en dag för varje konstnär. Här fick vi komplexiteten vem var vem?

Anders Kreuger är naturligtvis imponerad och, som jag nämnde igår, deltar han i filmen. Han kommenterar händelsen: ”I ett noga överlagt brott mot kuratoretiketten förekommer jag själv i filmen som ’coach’ åt Kira Carpelan, med uppgiften att uppmuntra henne till spekulation” (”spekulation” är något som Kreuger har som ledord för Bäckström; han lyckas skriva en hel sida om begreppet spekulation – hämtat från Hannah Arendt – med slutsatsen att det kanske är ”ett så öppet och välkomnande begrepp att det inte fungerar någon annanstans än i konsten”.).

Sannerligen är det inget anmärkningsvärt brott som Kreuger begår. Konstvärlden är full av hårdcuraterande curatorer som kräver betydligt mer av sina artister än att ge dem några förstulna råd.

Vi är nu djupt inne i avdelningen pretentiöst och Kreuger bjuder på ännu mer: ”Projektet innebär risker för bägge parter. Bäckström anförtror hela sin utställning åt en mindre erfaren ’praktikant’.”

Och vad skulle det vara för risker? Att den internationella samtidskonstvärlden skulle betrakta Bäckströms projekt som uselt och att hennes gallerist skulle gå ifrån henne och att hon inte längre fick ställa ut på museer och konsthallar och att det var slut med stipendier och att hon skulle falla som en sten genom artfacts lista? Ingen initierad är väl så korkad att de inte fattar att hennes projekt handlar om att någon annan gör hennes utställning. Som Dan Wolgers Rififi 1991 när han lät reklambyrån göra utställningen på Lars Bohman. Redan då var det riskfritt.

Dessutom har Bäckström filmen om Kira Carpelan, en film gjord precis i hennes långsamma och djupsinnigt svårmodiga stil och med alla turerna om vem som är vad, allt enligt välkända konceptuella recept.

Om det finns någon risk är det att Carpelan kan bli en konstnär som framöver kommer att i första hand förknippas med Bäckströms projekt: ”Det är hon som var Bäckströms konstnär.” Å andra sidan kommer hon nu från okänd till full uppmärksamhet och utnyttjar hon det klokt kan hon säkert vända det till sin egen fördel.

Miriam Bäckström: Kira Carpelan
(Foto: Terje Östling)

Jo, på temat skapade konstnärer. Det senaste tillskottet på detta älskade tema kan ni läsa om här. Januari, New York

Utställningen ”Det möjligas konst” öppnades den 19 januari i Lunds konsthall. Utställningen som visar arbeten av Miriam Bäckström (1254), Arturas Raila (3399), Ion Grigorescu (2512) och Raqs Media Collective (4400) är ett arbete av den nytillsatte utställningsintendenten Anders Kreuger. Ja, man kan nog understryka att det faktiskt är ett arbete av Kreuger. Och inte bara av utan i högsta grad om. Han skriver: ”Jag har flera syften med Det möjligas konst. Ett är att ge en fingervisning om vart min forskning är på väg…de fyra konstnärskapen i utställningen får … representera varsitt begrepp (artikulation, illustration, självreflektion, spekulation) som jag tror kan användas för att ringa in ett tänkande och en kunskap som kuratorn behöver…”

”Jag försöker sätta fingret på det särskilda tänkande, den speciella kunskap, som kuratorn utvecklar i sin ställning mellan konstnär och publik, praxis och teori, administration och skapande.”

Kreuger är doktorand på Malmö konsthögskola och det han säger ovan är det som förordats i konst som forskning. Konstnären skall studera sin process och skriftligt redovisa vad som är speciellt med konstnären. När man vet det är det tänkt att man bättre skall kunna förstå vad som är konst som forskning. Då det inte bara är konstnärer utan även curatorer som håller på med doktorerandet är det givet att samma frågeställning också får gälla för curatorn.

Kommer det någonsin fram något ur denna grundforskning? Är konstnären och curatorn speciell? Jag tror själv inte det, men det spelar ju ingen roll. Forskningsbollen är satt i rullning och den är finansierad. Vi kan räkna med att det kommer mera.

Anders Kreuger har många stora frågor som han vill lufta med utställningen. Han berättade på vernissagen att han skulle ha velat göra en utställning om konstnärer som slutat med konst. Man skall förstå att det inte skall uppfattas bokstavligt. Ingenting är så banalt och vanligt som en konstnär som lägger av. Nej, det skulle vara en konstnär som slutar av outsägliga skäl, slutandet som en konstnärlig handling. Kreuger hade dock ändrat sig och ville istället se var konstens gränser går. Som introduktion till denna tanke citerar han ett längre stycke av Henri Bergson där denne skriver om vad som är möjligt. Det är inte precis världens bästa text, men den är skriven av Bergson och hukad bakom filosofen kan Kreuger kasta fram stora frågor: ”Vad är egentligen möjligt i konsten? Finns det något som är omöjligt i konsten?” Och för att inte glömma sig själv tillägger han: ”En sådan utställning kommer också att handla om kuratorns möjligheter. Vad får kuratorn göra? Finns det något han inte får göra?”

Kreuger gjorde klart att han inte ställde frågan ”Vad är konst?”. Det kan man förstå alldenstund han då skulle tvingas slå huvudet i den institutionella konstteorin eller hamna i modernismens gyttjebad. Nej, det här skulle handla om konstnärer som ville komma bort från konsten. Konst och konstnärer som närmar sig momentet ”komma bort från konsten” är omhuldade av konstvärlden. Mekanismen är välkänd: Ju längre bort från konsten man kommer, desto bättre blir konsten och renderar poäng och klättring på artfacts. Men bort-från-konst-längtandet är en stadig älskvärdhet i konstvärlden och varför inte pröva en gång till?

De många frågor som flyter ut från Kreuger och som tydligen är ämnet för hans forskning kan besvaras på stående fot. Vad får kuratorn göra? Ja, det bestämmer konstvärlden. Det enklaste sättet att ta reda på detta är att beskriva hur konstvärlden ser på curatorn, vad som anses vara bra och mindre bra med dennes aktiviteter. Det är t ex inte fel att göra en utställning med konstnärer som man har i sitt eget stall. Grigorescu och Raila har under lång tid varit objekt för Kreugers intresse. Han har även ordnat ett seminarium med dem på Malmö Konsthögskola. Och han har samarbete med Miriam Bäckström. När man bänkar sig i konsthallen för att se genom den 34 minuter långa film, som hon låter visa, finner man, inte oväntat, Kreuger som medverkande i filmen. Sådant är tillåtet, Kreuger är inget undantag. Men det är sällan det direkt redovisas. Men vi får hoppas att Kreugers forskning skall glänta på förlåten så att vi kan få se hur en curator arbetar och få veta t ex varför vissa konstnärer har blivit valda och inte andra. Kreuger vet naturligtvis vad som är tillåtet för en curator. En så rutinerad medspelare i konstvärlden känner väl till hur man uppför sig för att vinna terräng och anseende.

Låt mig avsluta denna första avdelning av utställningen i Lunds konsthall med en av Kreugers framstötar vilken minner mycket om en västgötaklimax:

”Konstnärliga handlingar (idéer, skapande) sker visserligen oftast inom på förhand fastställda ramar (utställningar, publikationer) men förblir ändå oförutsägbara i Bergsons absoluta bemärkelse, d.v.s. man vet aldrig på förhand vilka resultat (verk, presentationer) de kommer att få eller hur de kommer att mottas.”

Om man dämpar ivern att försöka säga något djupsinnigt kan man slå fast att varje konstnär med automatik kommer att sträva efter att inte vara förutsägbar. Det är en gyllne regel som är självklar. Skulle det inte komma fram i själva utställningsobjektet kan andra aktörer i konstvärlden hjälpa till genom att uppfatta eller skapa en diskurs som visar hur rikt och oförutsägbart verket är. Och om inte annat kan man hoppas på att kontexten från omgivning och samhälle kan ge konstverket ett lämpligt ryck. Konstens oförutsägbarhet är nästan alltid förutsägbar; konstvärlden kan tryggt vila i förvissningen om att nästan all konst är standardkonst. Inget fel med det. Så måste det vara. Men det får inte vara så. Därför är standardkonst per definition försedd med det som Kreuger vill se: ”Det som intresserar mig här är emellertid den politiska sprängkraften hos konstnärligt uppbyggda subjektiviteter snarare än konst med uppenbart politiska förtecken.” Ett riskfritt uttalande.

Och hur var det med västgötaklimaxen. Ja, den lär gå så här: I himmeln är det underbart. Det är härligt. Ja, där är det…trevligt.

Filosofer som används av Kreuger i katalogtexten för att ge utställningen tyngd:

Hannah Arendt

Henri Bergson

Gilles Deleuze

(forts följer)