Enanderdebatten (har du missat den, bläddra ett stycke bak) har ryckt fram ytterligare ett steg. I förrgår skrev DN:s kritiker Dan Jönsson ett intressant inlägg. Nästan, men bara nästan, har en representant för konstvärlden berört ämnet konstteori. Till min glädje ser jag att han skriver något om den institutionella konstteorin:
”Lars Vilks har förstås rätt i sak när han framhåller att den institutionella teorin i första hand ska förstås som en deskriptiv teori. Problemet är att det inte är så den fungerar i dag. Den institutionella teorin har istället blivit en normerande dogm, som främst tjänstgör som en egalitär dimridå för maktförhållanden och gränsdragningar i konstvärlden. Det är uppenbart att den är kontraproduktiv och otillräcklig. Om det betyder att den också är felaktig är svårare att säga – men jag hoppas det. Något skäl måste vi hitta för att byta ut den.”
Ja, även Dan Jönsson vill skylla på den institutionella teorin. Ingen gillar den, alla vill ha bort den – och ändå är det den man vagt, alltså vagt, refererar till. Som läsare på den här sidan känner till är det inte mycket till teori som Dickie har fått ihop. Men att den överhuvudtaget finns hänger samman med misstanken att det kanske inte finns något annat i konsten än det som konstvärlden står för. Det säger inte Dickie, han nöjer sig med att formulera en definition med nödvändiga och tillräckliga villkor. Men här har vi pudelns kärna. Med största sannolikhet är det så att konstvärlden är konsten. Skall man beskriva den världen är någon form av institutionell teori nödvändig. Som den ofullständiga institutionella teorin ser ut idag kan den visa en utväg ur konsten som ren konstruktion; teorin ålar sig genom hela konsthistorien och får till slut kontakt med urmänniskornas riter och danser. Där kom konsten in.
Men det behövs en åtstramare. Inte som Dan Jönsson hoppas på, att bli av med den, utan att göra den ännu mera målinriktad på konstvärldens förehavande. Teorin är till för att beskriva hur det ser ut. Det är inte så att den tjänstgör som egalitär dimridå. Dimridån är att konstvärlden de facto agerar utifrån att konst är det som konstvärlden skapar. Och vi kan lugnt räkna med att precis så ligger det till.
Maktförhållande, ”pengarna i konstvärlden fördelas genom ett korrupt och feodalt system, där makthavarna ofta sitter i knät på varann och gärna sträcker ut sig över så många stolar samtidigt som möjligt”, jovisst, det fifflas i alla branscher. Men man kan ändå fråga sig vad som skulle förändras. Som konstlivet ser ut i Sverige har vi många representanter för ”spetsfunktionen”, alltså den internationella samtidskonsten. Och denna får ju i första hand gynnas. Att modernisterna blir åsidosatta kan inte ses som världens största olycka. Ser man på den svensktopplistan som jag presenterar varje månad är det svårt att se att det är något fel på den. Man kan å andra sidan säga att merparten av dem som finns med är utbytbara mot andra. Om vi skulle eftersträva någon form av ”rättvis” fördelning skulle vi nog inte kunna räkna med någon annan förändring än att några namn byttes ut mot andra. Konsten skulle vara densamma. Den regleras som bekant genom internationella trender och någon egentlig kritik finns inte mot dessa. Dan Jönsson talar t ex alltid varmt om socialkritiken.
Förr var det annorlunda eftersom man då hade några grundläggande estetiska normer för hur konsten skulle se ut. I den stund konsten går in i innehållet som huvudsak blir det lätt att göra ett konstprojekt. Även sofistikerade inslag med skruvningar och twister får räknas till det som inte är alltför svårt att få till. Och så har vi förstås frestelserna. Samtidskonsten äger en förbindelse med världen utanför konstvärlden i socialkritiken. Projekt om kvinnor i tredje världen eller ungdomar med identitetsproblem blir förståeliga för anslagsgivande myndigheter. Projekten kan staplas i hög på varandra.
Kvaliteten i konsten hör alltså inte hemma i själva den materiella produkten och inte ens i dess innehållsliga del. Som jag många gånger har sagt är konstens kvalitet något som är helt beroende av en konstnärs tillgång på tillräckligt bra nätverk. Kanske är det inte precis någon munter läsning eftersom konstvärlden (ja, jag antar att konstvärlden är enig med Dan Jönssons i hans institutionskritik) som bekant älskar konstvärlden institutionskritik.
Jag tror inte att det finns någon större framkomlighet i att undersöka vilka konstnärer som missgynnas av maktstrukturerna. Betydligt värre är att den internationella samtidskonsten sker motståndslöst. Det tycks vara så att det inte finns något kvar att bekämpa. Den internationella samtidskonsten har bekämpat modernismen (det var framgångsrikt), den har försökt nå fram till en världsförbättrande funktion med relationell estetik och socialkritik (det var mindre framgångsrikt) och den har fått marknaden med sig. Överallt ställs det hela tiden ut bra konst. Aldrig tidigare har spetsfunktionen med omedelbar verkan kunnat framstå som kvalitetskonst. Den verkliga krisen ligger i att vi alla är med på det. Något alternativ har vi inte i sikte. Som Roger Buergel säger om sin Documenta 12: ”It will be beautiful, it will be beautiful”.
Och innan dess kan vi glädja oss åt mer kvalitetsbiennal, på tur står Moskvabiennalen
Unlike the First Moscow Biennale, the international team of curators will present a number of shows produced by individual curators or groups of curators instead of a common collective project. All these projects will share the common theme of FOOTNOTES on Geopolitics, Market, and Amnesia, and will present the works of more than 80 artists. The organizers believe that the structure of the main project, which can be figuratively compared to a book divided into chapters, will help spectators review the issues to be presented from various points of view.
Mer kvalitetskonst i sikte.
