Lite mer upplevelse, lite tjusigare, mera välgjort, någonting att ta på, mer Fine Art. Jo, denna min prognos är nog inte längre mycket till prognos, snarare beskrivning av vad som pågår i konsten. Den seriösa sidan kan utan störningar skjuta till referens, anspelning, remake och därtill tänka pedagogiskt. Även teorin kan betraktas som ornament, vi har hört de sociala och estetiska omtagningarna så många gånger att de alltmer stilar upp objekt och installationer.
Delar av konstvärlden är glada över att måleriet har kommit tillbaka. Det är så sant, lite grann har måleriet faktiskt kommit tillbaka. Ta gärna en sväng in på Mary Boone Gallery i New York för att se att det är tjusigt värre. Missa inte pressreleasen. Andy Collins kan ge vardagsrummet det där lilla extra.
Andy Collings Utan titel olja på duk 2006
Milou Allerholm har skrivit om RoR – Revolutions on Request (Brändström & Stene). När jag läste den, slog det mig att hon har sniffat upp något som undgått mig: Dekadens. När tjusigheten och Fine Art förtätas når man snart nog det depraverade. Och detta har onekligen en större attraktion på kärnfältet i konstvärlden än vad tjusigt i allmänhet förmår vilket mest är till för vanliga konstkunder. Milou skriver: ”JAG HAR OFTA UNDRAT varför samtidskonsten har så lite limousinkänsla” och fortsätter ”Men få som verkligen får fram denna smäktande blandning av flärdfullhet och dekadans”. Här har vi något. Klart att det blir försiktigt och anpassat när tendensen visar sig i ytterområdet Sverige. Men tag klivet över Atlanten och det bakas andra bullar. En ny stjärna under stark uppsegling är Terence Koh (2359) som precis haft grandios öppning på Whitney. Päls, fjäder, piss, porr, queer, religion, bijouterier; det är en fullmatat barock som väller ut ur denne konstnär från Kina, uppväxt i Vancouver. Hur strålande dekadent var inte den tillställning då portarna slogs upp på Whitney. Och hela New Yorks konstvärld kunde glädja sig åt ett övermått av den efterlysning som Milou fundersamt lade fram. Hon var inte vidare entusiastisk över RoR, säkert med all rätt. Jämfört med den stora världens gester är den gruppens mödor ”a spit in the ocean”.
Matchad av Saatchi och med påhängd diskurs om att ställa de obligatoriska frågorna om kön, ras och identitet samt referens är Koh ett tecken på hur konstens vindar blåser. Gamle Jeff Koons hade något av dekadens över sig, men den teoretiska sidan var trots allt reell; det var postmoderna tider och just det gjorde något omöjligt möjligt. Den här gången är sakernas tillstånd strömlinjeformade och under handfasta applåder och jublande åskådarskaror blir det möjliga möjligt som opera i den stora stilen – för att inte säga att vi ser ett exempel på återvändandet av Grand Machine, som 1800-talets överväldigande salongsdukar brukade kallas.
Även döden blir en dekadent operascen för Terence Koh:
”I would like to die alone by a Canadian lake. I believe in suicide. A lake surrounded by white birch trees. I will wear a custom white kimono whose surface was made of flecks of birch bark. I will walk into the lake and drown myself. I will need no stone to pull me down: the weight of my breath is enough to keep me down under.”
Säga vad man vill, men Koh skulle gjort sig i Stockholm.
Terence Koh Medusa ”Mary” installation 2006
Terence Koh Medusa ”Toilet” installation 2006
ja ja ja! applåder! bravo! nu snackar vi. this is the shit. eller en del utav det. och det luktar gott. -och det kommer mera!
dethär kallar jag sofistikerad-och-väl-genomtänkt-grov-jävla-rock´nroll-stake-på-röda-mattan-konst
och ordet dekadens, ett sånt vackert ord det är. även vernissagerna ska gå i dekadensens tecken. tjoho!
och Lars när vi snurrade runt tidigare om den spekulativa estetiken uttryckte jag en liten oro angående betraktaren. och det jag menar är just det att ja, dethär kanske funkar i stockholm, men jag tror inte dom förstår varför det är bra? men det kanske inte spelar någon roll?
Karin, jag tror inte det är genomförbart i Stockholm. Det måste till de stora gesterna och extravaganserna. Ett korrekt Sverige kan inte ta på sig något sådant. Och allvarligt tror jag inte det slår genom på riktigt i konstvärlden heller. Det finns anledning att reservera sig och betrakta spektaklet på behörigt håll.
håller inte med ang. att det inte skulle funka på riktigt i konstvärlden. jag ser det som en utveckling från dandyismen och kitch. allt är en logisk följd efter 60-talet och ”allt e konst å alla e konstnärer” -statementet med dess innebörd vilket likväl kan argumenteras ”konsten har ännu inte börjat”. dethär är väl det enda man kan göra nu? det enda vettiga?
och jag refererar alltså hela tiden till Koh och inte Cullings. för detdär som Cullings håller på med är förbannat klurigt. svårt att skilja konstnärer som är medvetna om soffan från de som inte är det. om du förstår.
och det Koh gör är EN del i det hela. menar inte att allt jag finner meningsfyllt rymms i hans grejer. det finns förbannat mycket mer, som kan göras förbannat mycket bättre. såklart. men riktningen, den tror jag på.
alltså det SKULLE kunna vara måleri som en utveckling utav Michael Krebber. att måleriet endå är dött så varför inte bara göra dethär. att man vet att allt endå bara är en illusion så varför försöka hoppas?
Michel Krebber själv gör ju ursäktsmålningar ibland.
men det är ju just det man inte vet. om det är det det är. och igen, spelar det någon roll?
jag tror också att man kan få dethär att funka i tex. stockholm. del utav denhär konsten, som jag ser det, innebär att ta alla förutsättningar i åtanke och låta det bli del utav verket. såväl konsthistoriska som sociala. anpassning efter omständigheter. och till viss del relationell är den också. inte på något sätt som gör konsten velig och hänga-efter-aktig. kan man förstå vad jag menar?
Måleri är inte dött. Vad som är dött är de modernistiska linjerna för måleri, enligt cézanne-modellen och expressionismen. Här blir det bara omtag. De målare som är att räkna med konceptualiserar sina bilder. Och då är det inget problem. Men man ska se upp med ”skenkonceptualisering” som man nog kan misstänka Cullings för. Pliktskyldigast anger man några ståndpunkter.
Vi får väl se hur långt Koh kommer. Men jag tror inte han når de verkliga höjderna. Han kommer lite för sent med queerfilosofin och bad taste objekten. Lägg märke till att det inte finns något motstånd. Gränserna är redan sprängda.
ja men det finns mycket mer än så i den linjen Koh är inne på. ett gott tecken är att jag inte kan ge exempel på konstnärer för att illustrera min tanke. och ja, många gränser är ju sprängda utav äldre aktörer. som du tex. men igen, allt ni gjort blir ju till min generations fördel. vi behöver tex inte bygga drivvedsskulpturer på kullen, det har du ju redan gjort.
förminska inte dethär till queerfilosofi och bad taste objekt. dethär är kommer bli mer än så.
och jo det är problem med måleriet även fast man conceptualiserar sina bilder
Karin, och vilka är de problemen?
att måleriet är vekligen konst-konst. och att det är så mycket yta och penseldrag eller inte penseldrag.. om man tänker på mediumet eller tekniken måleri som ett filter eller verktyg i photoshop så är det ett förbannat svårt filter att använda. hela dess ställning på konstmarknaden, som objekt och produkt, är med i det filtret.
jag går ibland in i det med nya intentioner och förhoppningar men det brakar alltid. kollapsar efter en mycket kort stund. varje gång. kanske handlar det om tid. tror att det är just conceptet att inte ha något concept som är det enda som skulle funka… kanske..
Karin och Lars: Dekadensen kommer säkert komma till Sverige i form av estetisk skola vart det lider, men för att den skall bli en äkta rörelse krävs lite bakgrund, upplånade snabba pengar etc. Konstnärer som snåltorskar fram på A-kassa och Iaspis kan inte finasiera ett sådant leverne. Antingen måste konstärerna hitta ett sätt att tjäna snabba pengar (vilket inte alls borde vara omöjligt) eller så får vi leta efter en ny sorts konstnärer. Kanske är det denne man vi kommer se på färgfabriken om några år?
http://www.stureplan.se/articles/335/
I övrigt tycker jag det var en mycket bra observation Lars!
Friden/ Jocke
Lars- alltså måleriet funkar inte i postmodernismen. har inte ett endaste exempel på att det gör det. är tacksam för bild-bevis att jag har fel
föutom på konstmarknaden och rena stålars såklart
tror dessutom att många samtida målare blir hypade å hyllade därför att curatorer å kritiker känner att dom fattar vad det handlar om. man riskerar inte att göra fel. ganska lätt å snacka om å skriva om. lätt att installera å förvara. behövs inte en massa konstiga sladdar å manicker å specifika operativsystem för å få grejerna att funka. gästerna på vernissagen e nöjda å glada å minglar å dricker på å ingen behöver känna sej dum. också hänger de ju ofta på en vägg som konst ska.
Karin, njaaa, så enkelt avfärdar man inte måleriet. Det fungerar utmärkt i postmodernismen. Vi har de gamle som Oehlen och Kiefer och en hel regatta av mera samtida: Ackermann, Marcel Dzama Majerus, Takashi Murakami. Raymond Pettibon, Matthew Ritchie, Sasnal, Weischer osv.
Hej Lars! Det var ett tag sedan.
Jo jag tänkte: en sak som talar för att s.k. ”dekadens” kan komma att få ett nytt ordentligt genomslag är det att det kan nog dra lite publik. Kiss-sex och har klart bredare folklig förankring än postkolonia teorier, eventuellt kanske man kan lyckas få folk som betalar för sig, vilket betyder pengar, vilket betyder nästan allt…
Själv är jag inte lika etusiastisk som Karin över Koh eller dylik konst, men på nått sätt käns det som att föreningen konst och svinerier är rätt så ärlig…
MVH/ Alfred
sex säljer. när jag förklädd till dekadent alter-ego-konstsamlare iförd minimal läderkjol och höga klackar gjorde ett performance enligt den gamla torra concept-konstens (nästan) alla regler log gubbarna. även om dom är hårdnackade tyska konstkritiker. jag säger inte att det är allt. men det funkar.
Lars- jag återkommer ang. måleriet. tankarna kring det är en viktig ingrediens i min produktion.
lite korr. eller tillägg. jag menar inte torr conceptkonst på ett nedsättande vis. jag menar snarare eller helt enkelt concept konst i ordets sanna bemärkelse. hur det verkligen var när den kom till. fast det känns som att det ordet, conceptuell, missbrukas friskt dessa dagar så därför la jag till torr. fast jag tycker inte den är torr. kludd kludd men ja. det var iallafall så jag menade.
Dekadensen- Den kanske slår igenom bredare snart som en följd på Nacht?
Det verkar annars vasst och trevligt där på fredagskvällarna:
http://www.spybar.se/nacht/index2.html (foto: Linnea Sjöberg)
Pusskalas och öl på stureplan, tvärtemot vad många tror?
Men det kanske är slut med nacht nu? More nacht?
Det kanske går att hitta mecenater åt klubbkidsen?
Vernissagerna skulle antagligen bli roligare sen i hela
stockholm!
Alfred: Kiss-sex och Scatsex kanske är poppis i landet men det
är väl trivsel-rasism också? Dikotomi , den andre osv. Kan man inte slå två
flugor i en smäll?
Marre: Nacht deken är redan subventionerad – av A-kassan. En mecenat på utgång ser väl ut som emellertid… Teatron transorna får ta studielån istället.
Äkta dek skall vara upplånad förmögenhet alt slösande av gamla pengar. Allt det här på stureplan är på tok för stilistiskt, men man kommer kanske inte längre i Stockholm?
Fridens på er/ Jocke
Test- alla mina meddelanden har försvunnit?
Test- Can i make it-
Test- Can i make it-
sorry about this !
marre:
Jovisst kommer även sådant kunna läsas/skrivas in, sådant sker ju på ren automatik i all sammtidskonst…