Vilks.net

Helsingborgs Dagblad skall ges all ära åt att den öppnat sina spalter för den konstdiskussion som vi länge kunnat följa. Jag konstaterar förresten att det nästan bara är manliga kritiker som skriver. Ytterligare inlägg* finns att läsa, det senaste av Frans-Josef Petersson, kritiker och curator. Han kommer in på några intressanta spörsmål:

”Vi vet inte vad konst är och den institutionella teorin erbjuder bara en beskrivning av hur konstbegreppet kommit att tillämpas i ett visst sammanhang.”

Det finns lite bränsle i den här meningen. Det han skriver är konstvärldens uppfattning där han själv framträder som en bekräftande medlem. Man kan få fram den ståndpunkten genom att tillämpa den institutionella teorin enligt frågan vad-är-konst och besvara den med att konstvärlden anser att den inte vet vad konst är. Och på samma sätt kan man även få svaret på meningens andra del. Men om vi struntar i vad konstvärlden oavlåtligt och segdraget idisslar kan man utan att vara våldsamt kontroversiell säga ett par saker om vad konst är.

Med konstens uppstart i det tidiga 1800-talet var konstens natur och målsättning given: Att visa världens grundläggande harmoni och helhet. Snabbt tillkom också en aktiverande resurs: att åstadkomma harmoni och helhet. Detta var en uppgift för den idéhistoriska nykomlingen den särskilda estetiken. Genom att visa det som överskred förnuftets språk med en framställning av det sköna eller det sublima hade konsten en position på hög nivå. Vid en närmare granskning känner man sig knappast övertygad om förträffligheten av denna tankegång, men hem gick den. Konsten kunde från detta utspel bygga sitt begrepp och skapa sin historia. Det var givet att framställningens former måste förändras vid varje nytt utspel. Ingalunda var det givet vilken form som kunde anses värdig denna stora uppgift. Det vi fick var den aggressiva estetiken som konstant såg till att den hade ett påtagligt avstånd till det dekorativa som inte alls hör hit. En annan sak var vilka tekniker som var användbara och i vilka sammanhang konstyttringarna kunde placeras. Det principiella svaret på detta var ”alla”, men dock på ett sådant sätt att konsten aldrig blev identisk med den sociala verklighetens händelser. Självklart är detta en alltför stor uppgift att kunna gå i land med. Otroligt nog fick konsten en högst rimlig accept från samhället, förmodligen för att den i praktiken var tämligen harmlös.

En fängslande situationsbild, alls inte inaktuell, är Charles Baudelaire när han 1848 deltar i den franska februarirevolutionen. Poetens vän Charles Toubin möter honom bland barrikaderna i Paris. Baudelaire har beväpnat sig med ett alldeles nytt, dubbelpipigt gevär och har en patronask i gult läder. Baudelaire gick fram till Tourbin: ”Jag har precis avfyrat ett skott!” Toubin genmäler: ”Men väl inte för republiken?” Baudelaire, upphetsad, ropar och skriker, upprepar ständigt samma mening: ”Nu måste vi gå för att skjuta general Aupick”. Denne general var Baudelaires styvfar.

Konstnären med geväret: Baudelaire 1848

Där, med alla operamässiga danssteg, hamnar konsten, om den inte skall överges och bli en del av en annan och social verklighet. Låt oss säga att där står vi ännu, finns det skjutvapen skall de användas som staffage eller till någon oväntad vändning. En revolution kan inte vrida världen rätt och åtminstone det kan konsten göra reda för. Under berusning.

Att den institutionella teorin ger oss det vi inte vill ha är tyvärr den lika dystra som korrekta bilden av det som gäller. Konstvärlden är som den är, den vill inte förändras, inte ta ställning, den vill hålla fast vid en konstuppfattning som på ett paradoxalt sätt skall förena modernismen med dess motsats. Vi kan komma med vilka förslag vi önskar, svårigheterna att vinna något som helst gehör kan vi ändå inte bortse ifrån. Därför blir den pragmatiska inställningen att försöka finna ut vilken tendens som konstvärlden kommer att sikta på i nästa fas. Varje mode och tendens talar om för oss vad som är möjligt att göra.

Något lite blir kvar som ändå kan sägas: Det som Lukács kallade för ”förmodad totalitet”, alltså det som kunde stå emot historiens svaghet. Det gäller för teorin, för estetiken framförde T S Eliot samma tankegångar. Ett litet rum som inte är identiskt med det som sker.

* Även jag har skrivit ett nytt inlägg: här

Enanderdebatten har fått igång en betydande del av konstvärlden utanför Stockholm. Det är bara att gratulera Crister Enander som snart kan ha skrivit in sig i konsthistorien genom sin debatt. Ny deltagare är Pontus Kyander, kritiker i SDS.

Han är inte mycket sämre än Fred Andersson när det handlar om att bre ut sin egen förträfflighet. Han förklarar frankt att ”Hellre läser jag Enanders möjligen ogrundade men engagerade angrepp på konstlivet än de många såsiga svar han fått från Vilks & Co.”

Jag och hela rasket, säger alltså Kyander. En sopkvast igen i bästa Enanderstil. Och ”vi”, vilka knappast kan sägas vara enhetliga, skriver såsiga svar. Men det gör ju inte Kyander enligt honom själv. Nu är det två saker som man skall tänka på innan man sväljer Kyanders egen såsmeny. Han är temperamentsfull och det far lätt iväg för honom. Dessutom är han inte mycket till teoretiker.

Kyander har ett förslag: ”Vi borde skrota begreppet konst, åtminstone på försök. Konsten har blivit öppen för alla uttryck och medier (ljud, text, social konst och så vidare), fast bara så länge bildkonstnärer gör verken. Naturligtvis får en sådan skyddad verkstad avig-
sidor. Att allt är konst gör det inte automatiskt angeläget. Om vi istället släppte in filmare, forskare, arkitekter, diktare, musiker med mera i utställningsrummen att liksom konstnärerna arbeta rumsligt, och gjorde samtalet och publiken till det väsentliga, då kunde konsthallarna få en relevans de aldrig tidigare haft.”

Begreppet konst skrotas inte för att man släpper in några kusiner som också sorterar under konstbegreppet. Forskarna gör det visserligen inte, men de har länge anlitats. Att låta dessa styrkor arbeta rumsligt kan nog ha sina sidor. Om vi vänder på steken och säger att varför skulle inte bildkonstnärerna kunna arbeta med musikaliska kompositioner bland musikerna eller skriva litteratur? Bortsett från enstaka undantag kommer vi in på området glad amatörism. Och fallet Enander ger oss en liten inblick i vad som händer när någon från grannbyn stövlar in i konsten och börjar tycka från egen fatabur.

Konstbegreppet kan inte skrotas. Som jag många gånger har skrivit sitter samtliga konstvärldsaktörer ohjälpligt fasthäftade i högdiskursen. Det är brukligt att kokettera med att inte befinna sig på den nivån. Men det är alltid ett koketteri.

Och nu över till något annat:

Fred Andersson, som kommenterat föregående inlägg, påtalade att det värsta han sett i konsten på senare tid var Vilks 8 cm glasskulptur, krängs på Galleri Tapper-Popermajer i Malmö.

Alla känner inte till 8 cm och en liten förklaring kan vara på sin plats. Det är det enda bestående resultat jag åstadkommit i konsten. Omfalos var en 1,6 meter hög betongpelare på Kullaberg vilken borttogs av kronofogden i december 2001. Jag ansökte om att få utföra ett minnesmärke. Länsstyrelsen medgav att ett sådant måtte utföras; dock om högst 8 cm. Därmed hade mitt mångåriga projekt på Kullaberg levererat ett angeläget svar: Vilken är den frihet medborgaren äger i det offentliga rummet? Sålunda 8 cm. För att tydliggöra denna kunskap lät jag utföra en rikslikare i glas. Min tanke var att den skulle finnas på institutioner och även hos privatpersoner som en påminnelse om frihetens gränser.

Den är tillverkad av Berengo Fine Arts i Venedig. Där gör en lång rad konstnärer, bl a Marie-Louise Ekman, sina komplicerade glasskulpturer. Lustigt nog klarade de inte av att utföra 8 cm objektet. Det var för litet. Men det blev ordnat genom Berengos kontakter.

8 cm glasskulptur, värsta skulpturen?

Idag finns det ännu mera Enanderdebatt. Jag rekommenderar till omedelbar läsning den artikel som Fred Andersson levererar i HD. För den som inte känner Fred; han är doktorand och lärare vid Konstvetenskapliga institutionen i Lund. Därtill är han konstkritiker, vanligtvis i SvD.

Som det framgår av artikeln träder Fred in som gedigen besserwisser. Hittills, säger han, har ingen kunnat sätta fingret på vad det handlar om. Men Fred kan det. Utgångspunkten är ”impotent”. Det är mycket som är impotent enligt honom: Högskoleutbildade och teoretiskt medvetna konstnärer är det, hela konstlivet samt konstkritikerna. Vi får anta att Fred menar att hans marxistiska arbetarperspektiv på konsten borgar för en ståndaktig potens.

Återigen får vi höra den vanliga insinuationen att konstaktörerna är usla och svaga. Några namn får vi förstås inte heller den här gången. Jag undrar vilka kritiker han avser när han skriver ”Konstkritikernas impotens beror på att de tror att de inte längre får avge omdömen eftersom de inbillar sig att omdömen om konst alltid är estetiska”.

Är det Stockholmskritikerna? Eller kan det vara Pontus Kyander, Dan Jönsson, Jelena Zetterström? Hur som helst skulle det vara intressant att se vem Fred skulle klistra ovannämnda etikett på.

Som en god standardmedlem i konstvärlden (così fan tutte) skall även Fred hacka på den institutionella konstteorin; återigen förklaras den som Stor Skurk:
”allt styrs av personer som gör sig osårbara genom att hänvisa till en konstteori som inte utgör något annat än en legitimering av deras egen maktutövning (’konst är allt som anses vara konst i konstvärlden’).”

Som jag redan skrivit, teorin är inte mycket att hänvisa till. Och det gör man inte heller. Vi vet redan att den direkta följdfrågan på Dickies teori är ”Varför anser konstvärlden att något är kvalitet (Fred slarvar han också, doktorand som han är, det är kvalitet det handlar om) i konsten? Och det saknas inte svar och sannerligen är det inte estetiska omdömen som dras fram. Inte för att jag tycker att våra kära konstkritikers prestationer är några ständiga höjdare, men man behöver inte bunta ihop och svepa med sopkvasten.

Nå, Fred kommer med samma sak som Dan Jönsson skrev för några dagar sedan. Och då framträder läraren som skall undervisa oss andra hur det är: ”Den obligatoriska frågan i all kritisk textläsning och konsttolkning är inte ’vad betyder det?’ utan ’vilka intressen tjänar det?’”.

Jo, Fred skriver sålunda sin artikel för att främja vissa intressen som han har. Kanske en marxistisk revolution? Men i varje fall har han snuddat vid det intressanta ämnet: Vilka är de otäcka maktpersoner och maktkoncentrationer som på ett impotent sätt styr det svenska konstlivet?

Något svar får vi inte. Är det Niclas Östlind på Liljevalchs och i Konstnärsnämnden? Eller Maria Linds hårda nypor på IASPIS? Eller det förhållandet att Gertrud Sandqvists Malmöimperium nu också har inkorporerat Lunds konsthall? Vilka missgynnas av detta?

Fred skriver om sin egen potenta roll med ett påtagligt inslag av överlägsenhet:

”Tjusningen i att trots allt arbeta vidare som intellektuell och som konstkritiker ligger i att bland all dålig och ointressant konst hitta verk som utan ängsliga sidoblickar formulerar en angelägen fråga eller ett utmanande svar.”

Något exempel på sådana fynd får vi inte heller. Risken är stor att fyndlådan innehåller ungefär detsamma som lådan hos den impotenta och maktgalna delen av konstvärlden.

Den potente höjer svärdet mot det impotenta konstlivet