Vilks.net

Hur går det då för våra tappra internationella svenskar? Om den saken kan man säga: Läget är stabilt. Månadens upplaga av svensktoppen visar små förändringar. Den enda klättraren är Johanna Billing som arbetat sig upp ett par placeringar. Ett begrepp kan med fördel införas i dessa sammanhang: Nätverkshugget. En konstnär kan vid en eller annan tidpunkt i sin karriär få saker att börja flyta. Vi har då att räkna med nätverkshugget, alltså att en konstnär etablerar sig med att upprätta ett pålitligt och långvarigt nätverk. Om detta blir tillräckligt starkt kommer konstnären att hålla en mycket god nivå under resten av sitt liv. Det spelar inte någon större roll om han blir inaktuell. Konstnärer som gjorde kometkarriärer under 1980-talet men som idag knappt är ihågkomna är inte så försvunna som man kan tro. Ta konstnärer som Robert Longo, Rainer Fetting och Salomé som var stora namn för 25 år sedan. Det var länge sedan någon av dem gjorde något som väcker intresse. Men de finns med och klarar sig utmärkt, deras positioner på artfacts är inte oävna. Det beror naturligtvis på att alla dessa fick till nätverkshugget – en gång för alla.

1. Ann-Sofie Sidén 503 502
2. Annika Larsson 699 700
3. Henrik Håkansson 782 768
4. Clay Ketter 1040 1030
5. Jonas Dahlberg 1146 1157
6. Annika Eriksson 1233 1232
7. Miriam Bäckström 1256 1265
8. Johanna Billing 1294 1453
9. Tobias Bernstrup 1335 1325
10. Carl Michael von Hausswolff 1353 1338
11. Magnus Wallin 1518 1467
12. Matts Leiderstam 1594 1563
13. Maria Friberg 1648 1610
14. Anneè Olofsson 1669 1635
15. Annika von Hausswolff 1684 1655

Den norske konstkritikern Öystein Hauge skrev för några dagar sedan om Runa Islams utställning i Bergen. Det som är intressant är hans påstående om att konstvärlden skulle vara öppen för diverse kreatörer som inte längre har konstskolor som bakgrund. Runa Islam är hans exempel, något som han dock delvis tar tillbaka i sin artikel. Hon har utbildat sig på flera sådana även om hon i Bergen tydligen koketterat med att vara självlärd.
Jag har svårt att hålla med honom. Konstskolorna är effektiva som grogrund för en karriär. Den som inte befinner sig på en sådan måste ta sig in i systemet på något annat sätt och det är ingen enkel uppgift. På konstskolorna finns kontakter, nätverk och en inskolning i hur man uppträder i konstvärlden. Ser vi på svensktoppslistan är det endast Carl Michael von Hausswolff som inte företräder konsthögskolevägen. Hans bakgrund är musiken och man kan på goda grunder anta att han har en naturlig fallenhet för att skapa nätverksförbindelser. Men i övrigt ger det en fingervisning om hur avgörande inskolningen är.

En nätverkshuggare som reder sig väl en smula i skymundan,
Robert Longo, Untitled (Dante after J.P.) 2006

Kanske man kan begära att en kritiker skall vara lite påläst och måhända tänka själv. Therese Marklund (SvD) lyckas med bedriften att skriva som hon blivit tillsagd. Eller vi skall nog snarare säga att hon gör en konstvärldspiruett. Det handlar igen om Miriam Bäckström och hennes konstprojekt (obs. Konst-projekt) där det skall skapas en konstnär av Kira Carpelan. Eller mera korrekt, Carpelan är redan konstnär, men hon skall bli bättre, få placeringssiffra på artfacts och sådant. I uttalandets släptåg om att göra en konstnär kommer det bevekande tonfallet: får man göra så, går det inte utanför det tillåtna… Sådan är den inledande piruetten och därefter kommer konstvärldens kritiker och tar samma danssteg, Marklund skriver troskyldigast:

”Miriam Bäckström går helt utanför de konstnärliga konventionerna och aktualiserar frågan om vad man får och inte får göra som konstnär…. Det är ett häftigt försök att gå utanför sina egna begränsningar, och där den oskrivna lagen som påbjuder ett unikt verk skapat av en unik konstnär bryts.”

Under 1980- och början av 1990-talet tjatades det alldeles otroligt om vad som var en unik konstnär. Och det excellerades i diverse ironiska och approprierande projekt. Här i landet var det Dan Wolgers som lät en reklambyrå göra sin utställning. Sherrie Levine tog sig an Walker Evans, Tim Rollins utförde sina målningar tillsammans med skolungdomar, Mark Kostabi överlät såväl idé som utförande åt sina assistenter. Summan av dessa företag blev som förväntat att konstnärerna blev ännu mera unika och intressanta.

Nu har vi fallet med att skapa en bättre konstnär. Om vi lägger de sentimentala piruetterna om djupsinne och otillåten moral åt sidan finns det ett enkelt svar på frågan. En konstnär kan genom att erbjuda sitt nätverk och sina resurser skapa en bättre konstnär. Det är t ex den helt konventionella attityden bland professorerna på de tyska konstakademierna. Av tradition tar de ansvar för sina favoritelever. De ser till att via sina kontakter ordna utställningar och att marknadsföra de utvalda eleverna. En utomordentligt god start som självklart gör dem till bättre konstnärer; en del av dem lyckas från denna startbana med stor framgång fortsätta sina karriärer. Det är inget som man deklarerar öppet. Gjorde man det skulle effekten bli sämre eftersom det då skulle väcka konstvärldens misstänksamhet. Och allra minst gör man det som ett konstprojekt. Fenomenet alltså inte bara förekommer, det är konventionellt. Konstvärlden har i detta sammanhang inget att invända om moral eller risktagande. Den är inte ens intresserad.

Gör man ett konstprojekt av en sådan affär kan man räkna med att det blir konstnären bakom konstprojektet som tar hem vinsten. Och konsten ligger naturligtvis där, i det projekt som konstnären utför genom att skapa en bättre konstnär. Svårare än så är det inte och jag tycker att Therese Marklund borde ha insett var tyngdpunkten finns och inte fallit i farstun. Miriam Bäckström är inte intresserad av att göra en konstnär till en bättre konstnär, hon vill skapa en konstnär, alltså göra ett konstprojekt för att själv bli en ännu bättre konstnär. Annars skulle hon t ex ha sett till att ordna en utställning för Carpelan på Galleri Nils Staerk Contemporary i Köpenhamn.

Det är inte mycket till moralisk fråga men det är inte heller, trots den totala avsaknaden av humor, något ointressant projekt. Emellertid är det lätt att förföras av de påstrukna diskurslagren i bevekande tonläge.

Når Dan Wolgers genomförde Rififi 1991 var det självklart att konstens fanns i idén att låta någon annan göra utställningen. Det lär inte vara annorlunda den här gången.

Mer intressant kan man finna på den här bloggen. Anna Brodow har skrivit om sin legendomspounna och kontroversiella konstkritik som utspelades för några år sedan. Gårdagen del 241 kommentarer. Fred Andersson har förklarat varför han anser att Peter Hagdahl är överskattad, del 239 kommentarer.