Del 241: Baudelaire med gevär

Helsingborgs Dagblad skall ges all ära åt att den öppnat sina spalter för den konstdiskussion som vi länge kunnat följa. Jag konstaterar förresten att det nästan bara är manliga kritiker som skriver. Ytterligare inlägg* finns att läsa, det senaste av Frans-Josef Petersson, kritiker och curator. Han kommer in på några intressanta spörsmål:

”Vi vet inte vad konst är och den institutionella teorin erbjuder bara en beskrivning av hur konstbegreppet kommit att tillämpas i ett visst sammanhang.”

Det finns lite bränsle i den här meningen. Det han skriver är konstvärldens uppfattning där han själv framträder som en bekräftande medlem. Man kan få fram den ståndpunkten genom att tillämpa den institutionella teorin enligt frågan vad-är-konst och besvara den med att konstvärlden anser att den inte vet vad konst är. Och på samma sätt kan man även få svaret på meningens andra del. Men om vi struntar i vad konstvärlden oavlåtligt och segdraget idisslar kan man utan att vara våldsamt kontroversiell säga ett par saker om vad konst är.

Med konstens uppstart i det tidiga 1800-talet var konstens natur och målsättning given: Att visa världens grundläggande harmoni och helhet. Snabbt tillkom också en aktiverande resurs: att åstadkomma harmoni och helhet. Detta var en uppgift för den idéhistoriska nykomlingen den särskilda estetiken. Genom att visa det som överskred förnuftets språk med en framställning av det sköna eller det sublima hade konsten en position på hög nivå. Vid en närmare granskning känner man sig knappast övertygad om förträffligheten av denna tankegång, men hem gick den. Konsten kunde från detta utspel bygga sitt begrepp och skapa sin historia. Det var givet att framställningens former måste förändras vid varje nytt utspel. Ingalunda var det givet vilken form som kunde anses värdig denna stora uppgift. Det vi fick var den aggressiva estetiken som konstant såg till att den hade ett påtagligt avstånd till det dekorativa som inte alls hör hit. En annan sak var vilka tekniker som var användbara och i vilka sammanhang konstyttringarna kunde placeras. Det principiella svaret på detta var ”alla”, men dock på ett sådant sätt att konsten aldrig blev identisk med den sociala verklighetens händelser. Självklart är detta en alltför stor uppgift att kunna gå i land med. Otroligt nog fick konsten en högst rimlig accept från samhället, förmodligen för att den i praktiken var tämligen harmlös.

En fängslande situationsbild, alls inte inaktuell, är Charles Baudelaire när han 1848 deltar i den franska februarirevolutionen. Poetens vän Charles Toubin möter honom bland barrikaderna i Paris. Baudelaire har beväpnat sig med ett alldeles nytt, dubbelpipigt gevär och har en patronask i gult läder. Baudelaire gick fram till Tourbin: ”Jag har precis avfyrat ett skott!” Toubin genmäler: ”Men väl inte för republiken?” Baudelaire, upphetsad, ropar och skriker, upprepar ständigt samma mening: ”Nu måste vi gå för att skjuta general Aupick”. Denne general var Baudelaires styvfar.

baudelairemedgun.jpg
Konstnären med geväret: Baudelaire 1848

Där, med alla operamässiga danssteg, hamnar konsten, om den inte skall överges och bli en del av en annan och social verklighet. Låt oss säga att där står vi ännu, finns det skjutvapen skall de användas som staffage eller till någon oväntad vändning. En revolution kan inte vrida världen rätt och åtminstone det kan konsten göra reda för. Under berusning.

Att den institutionella teorin ger oss det vi inte vill ha är tyvärr den lika dystra som korrekta bilden av det som gäller. Konstvärlden är som den är, den vill inte förändras, inte ta ställning, den vill hålla fast vid en konstuppfattning som på ett paradoxalt sätt skall förena modernismen med dess motsats. Vi kan komma med vilka förslag vi önskar, svårigheterna att vinna något som helst gehör kan vi ändå inte bortse ifrån. Därför blir den pragmatiska inställningen att försöka finna ut vilken tendens som konstvärlden kommer att sikta på i nästa fas. Varje mode och tendens talar om för oss vad som är möjligt att göra.

Något lite blir kvar som ändå kan sägas: Det som Lukács kallade för ”förmodad totalitet”, alltså det som kunde stå emot historiens svaghet. Det gäller för teorin, för estetiken framförde T S Eliot samma tankegångar. Ett litet rum som inte är identiskt med det som sker.

* Även jag har skrivit ett nytt inlägg: här

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

2 svar på Del 241: Baudelaire med gevär

  1. Anna Brodow skriver:

    Jag har läst Lars Vilks senaste inlägg i kritikerdebatten. Jag tycker att det är en utmärkt text som sätter fingret på svagheten i Enanders och Bankiers utspel, nämligen att deras kritik i allra högsta grad är svepande och namnlös. De sågar hela samtidskonsten rakt av, vilket är det samma som att begå självmord som kritiker.

    Min sågning av en utställning på Uppsala konstmuseum för några år sedan har ventilerats av några personer på den här bloggen. Marc Dorinel hade tänkt ta upp den i samband med Enanderdebatten, men så dök jag plötsligt och oväntat in på listan och då kom han av sig.

    Nu har jag inte min artikel tillgänglig där jag sitter nu, så jag kan inte gå tillbaka och ordagrant citera. Men jag kommer ihåg innehållet och vill göra klart en sak. Det som jag tror var anledningen till att konstvärlden bestämde sig för att acceptera min sågning av Swede men inte Enanders – vilket Mårten Arndtzéns radioinslag om konstkritiken för ett par år sedan bekräftade, jag blev nämligen ihågkommen och intervjuad angående Swedeutställningen – tror jag beror på att min artikel inte var en sågning av samtidskonsten rent generellt. Min artikel var en sågning av en utställning som på förhand haussades upp i media och sedan blev okritiskt omhuldad av konstkritikerna. Med ett undantag, nämligen av undertecknad.

    Det var en utställning som marknadsförde sig själv som relationell estetik, men där en betydande del av det relationella inslaget i utställningen var en påkostad vernissagefest med en massa inbjudna personer från Stockholms konstvärld, vilka förmodligen skulle fylla ut den glesa konstvärlden i Uppsala. Två inhyrda bussar (Riksutställningar stod bakom) körde nämligen från Stockholm under vernissagekvällen. Jag råkar själv bo i Uppsala och jag vet att publiken en varnlig vernissagekväll ser helt annorlunda ut. Jag vet också att konstmuseet en vanlig vardag har ganska få besökare. Skall man göra ett relationellt verk där måste det fungera utifrån de förutsättningarna och inte bygga på en ditfraktad konstvärld.

    Konstnärerna var nu inte så dumma att de satsade allt på en kväll, de hade också samarbeten med lokala konstnärer och ordnade föreläsningar – men i mycket ringa omfattning, nämligen på onsdagarna. De verk som fanns att se i konstmuseets lokaler de övriga dagarna var rena floppen, om man bedömer dem utifrån den relationella estetikens kriterier om att ordna möten och trevlig samvaro. Konstnärerna åkte ju hem och lämnade publiken ensam! Som vanlig konstutställning betraktad höll den knappast måttet heller. Det var detta jag sablade ner på och jag tog mig mycket riktigt rollen av en vanlig besökare som kommenterade utställningen. Nu berodde min sågning ingalunda på en okunskap om samtidskonsten, som man kan misstänka i Enanders fall. I ett par års tid hade jag studerat den relationella estetiken och gjort intervjuer med några av dess företrädare. Jag visste vad som var vad och vad man kunde förvänta sig av den.

    Om jag inte hade hade haft den kunskapen när jag gjorde den där sågningen, då kanske jag inte hade varit kvar som kritiker på SvD idag. Då kanske min uppdragsgivare hade ansett mig vara omdömeslös och gett mig kicken. Min uppdragsgivare har ett förtroende för mig, och förväntar sig att jag med omdöme och kunskap kan kritisera utställningar och till och med såga dem om så skulle behövas. Och jag skriver alltid efter eget huvud och skickar in mina texter utan att fråga någon först. Men förhållandet till uppdragsgivaren finns ju alltid där, vi har i regel inga fasta tjänster utan kan bli bortklippta från tidningen med ett ögonblicks verk. Kritiker har därför skäl att vara försiktiga, och det finns fler skäl än att inte vilja göra sig obekväm i konstlivet. Sågar gör man när man har tillräckligt mycket på fötter för att kunna stå upp för kritiken även i blåsväder. Den försiktigheten behöver inte, som en del tycks tro, ensidigt rikta sig mot konstvärlden, att man vill hålla sig vän med konstnärerna och institutionerna. Det är en försiktighetsåtgärd som jag sällan intar. Det handlar desto mer om att svara upp till det förtroende som tidningen ger en.
    /AB

  2. Dorinel Marc skriver:

    Hej Anna!

    Tack för att du tog dig tid och förklarade hur du resonerade vid sågningen av Swede-utställningen.

    Dorinel

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.