Enanderdebatten har fått igång en betydande del av konstvärlden utanför Stockholm. Det är bara att gratulera Crister Enander som snart kan ha skrivit in sig i konsthistorien genom sin debatt. Ny deltagare är Pontus Kyander, kritiker i SDS.
Han är inte mycket sämre än Fred Andersson när det handlar om att bre ut sin egen förträfflighet. Han förklarar frankt att ”Hellre läser jag Enanders möjligen ogrundade men engagerade angrepp på konstlivet än de många såsiga svar han fått från Vilks & Co.”
Jag och hela rasket, säger alltså Kyander. En sopkvast igen i bästa Enanderstil. Och ”vi”, vilka knappast kan sägas vara enhetliga, skriver såsiga svar. Men det gör ju inte Kyander enligt honom själv. Nu är det två saker som man skall tänka på innan man sväljer Kyanders egen såsmeny. Han är temperamentsfull och det far lätt iväg för honom. Dessutom är han inte mycket till teoretiker.
Kyander har ett förslag: ”Vi borde skrota begreppet konst, åtminstone på försök. Konsten har blivit öppen för alla uttryck och medier (ljud, text, social konst och så vidare), fast bara så länge bildkonstnärer gör verken. Naturligtvis får en sådan skyddad verkstad avig-
sidor. Att allt är konst gör det inte automatiskt angeläget. Om vi istället släppte in filmare, forskare, arkitekter, diktare, musiker med mera i utställningsrummen att liksom konstnärerna arbeta rumsligt, och gjorde samtalet och publiken till det väsentliga, då kunde konsthallarna få en relevans de aldrig tidigare haft.”
Begreppet konst skrotas inte för att man släpper in några kusiner som också sorterar under konstbegreppet. Forskarna gör det visserligen inte, men de har länge anlitats. Att låta dessa styrkor arbeta rumsligt kan nog ha sina sidor. Om vi vänder på steken och säger att varför skulle inte bildkonstnärerna kunna arbeta med musikaliska kompositioner bland musikerna eller skriva litteratur? Bortsett från enstaka undantag kommer vi in på området glad amatörism. Och fallet Enander ger oss en liten inblick i vad som händer när någon från grannbyn stövlar in i konsten och börjar tycka från egen fatabur.
Konstbegreppet kan inte skrotas. Som jag många gånger har skrivit sitter samtliga konstvärldsaktörer ohjälpligt fasthäftade i högdiskursen. Det är brukligt att kokettera med att inte befinna sig på den nivån. Men det är alltid ett koketteri.
Och nu över till något annat:
Fred Andersson, som kommenterat föregående inlägg, påtalade att det värsta han sett i konsten på senare tid var Vilks 8 cm glasskulptur, krängs på Galleri Tapper-Popermajer i Malmö.
Alla känner inte till 8 cm och en liten förklaring kan vara på sin plats. Det är det enda bestående resultat jag åstadkommit i konsten. Omfalos var en 1,6 meter hög betongpelare på Kullaberg vilken borttogs av kronofogden i december 2001. Jag ansökte om att få utföra ett minnesmärke. Länsstyrelsen medgav att ett sådant måtte utföras; dock om högst 8 cm. Därmed hade mitt mångåriga projekt på Kullaberg levererat ett angeläget svar: Vilken är den frihet medborgaren äger i det offentliga rummet? Sålunda 8 cm. För att tydliggöra denna kunskap lät jag utföra en rikslikare i glas. Min tanke var att den skulle finnas på institutioner och även hos privatpersoner som en påminnelse om frihetens gränser.
Den är tillverkad av Berengo Fine Arts i Venedig. Där gör en lång rad konstnärer, bl a Marie-Louise Ekman, sina komplicerade glasskulpturer. Lustigt nog klarade de inte av att utföra 8 cm objektet. Det var för litet. Men det blev ordnat genom Berengos kontakter.
8 cm glasskulptur, värsta skulpturen?
”Om vi vänder på steken och säger att varför skulle inte bildkonstnärerna kunna arbeta med musikaliska kompositioner bland musikerna eller skriva litteratur?”
Men det är väl inte så Kyander menar?… Jag tycker det vore en god sak att göra konsthallar (som ju oftast är mer flexibla än biografer, scener, bibliotek etc) till kulturmötesplatser i högre grad än de är idag. Det skulle kanske kunna ”höja lägstanivån” rentav? T ex genom att få konstnärer att inse att lägstanivån inom samtidskonsten är betydligt lägre än den inom samtida konstmusik och litteratur och höja ribban några snäpp.
Mimi, han säger att gästarbetarna skall arbeta ”rumsligt”. Där får du problemet. Bildkonstnärer har rum som specialitet. Det har ju inte författare och musiker.
Detta med att göra något till mötesplatser har vi haft länge. Vissa konsthallar har specialiserat sig på det. Oftast är det publiken som skall vara med i mötet, men det är inte ovanligt med samarbete mellan bildkonstnärer och musiker t ex. Det är inte något som kan improviseras, det kräver projekt, arbetsgrupp, finansiering och hela faderittan. Att dra ihop några författare, bildkonstnärer och ett par musiker tjänar nog inte mycket till. Vi har det många gånger.
Ville bara säga kort att jag inte alls outar mig själv som konceptkonstnär just nu, det var menat som et skämt ror jag.
Dorinel?
ps: sara lundens trummis dansar antagligen bäst i stockholm enligt mig, (igår tex på allmänna galleriet), missade tyvärr spelningen men den sas vara bra. Jag har bara hört i´ts so deadly boring förut och sett videon till den och den gillar jag.
Frågan: Vem dansar bäst i stockholm, alla kategorier? (Deatchmatch mode?)
Jag har svårt för det institutionella även i konsten.
Varför blir den så?
Vad legitimerar ”yrkeskåren” detta aber?
Det finns mycken sanningar i kritiken mot samtidskonstens ständiga utveckling (alla inblandade; Enander, Vilks, Kyander m fl har ju korn av sanningar i sina revirpungar). Samtidigt kan man konstatera att vi får vad vi betalar för. Jag kan också vara diplomatisk och tillägga att vi ibland får bra – för vi betalar bra. Jag menar inte pengar.
Dock kan vi aldrig tvinga in en publik med politiska finansierade stödaktiviteter. Då blir effekten som allt för ofta ryggdunkas fram; Ja, det var ju riktigt bra det ”vi” tillsammans gjorde bla bla bla. Men vart tog publiken vägen? Dom som skulle uppleva.
Kan vi bara locka dom in i konsthallen med en ”multimedia utställning”?
I så fall har vi mängder av ointressanta konstnärer i samtiden.
Eller ointresserad publik?
Är det dags att rationallisera den subventionerade marknaden?
Hej Max!
Jag svarade under föregående post.
Hallå, mimi är ju min gamla pseudonym! Men den här gången är det visst någon annan.
/Yngve
hej dorinel!
Ja såg det nu!
Idag har jag idkat byteshandel med en jävligt sjysst kille (han heter aron), det blev en teckning till honom :http://colorworld.blogg.se/171006195436_9457140.html (maze) och jävligt bra dialog åt båa håll tror jag. Jag gillar dialog just nu och jag kan redan se klara poänger i att omsätta det i konst. Bra uttgångspunkt tycker jag, i samband med ett antal faktorer mm. Vad tycker du? (+ alla andra såklart)
Tacksam för kritik/kommentar på teckningen.
Jag anser den vara konceptkonst men jag tycker den är fin också HAHAHAHA. Den är i a3 och är ritat i blyerts med linjal.
Hej på er!
Eftersom jag är på resande fot har jag inte hunnit ta del av debatten förrän nu. Kan konstatera att det tagit fart ordentligt! Angående det senaste inlägget av Kyander så verkar det som aningen naivt önsketänkande. Ett förslag läggs fram utan att det prövas desto mera.. Det känns verkligen som en tidningsskribents inlägg. Lite substans, lite form och rätt enkelt. Ett recept som nog funkar bättre när det kommer till att skriva om utställningar. Nåja, jag ska inte vara så negativ. Istället undrar jag vad skribenterna här inne tycker om det sätt som konststuderande bedöms kvalitétsmässigt. Man måste ju framhålla att s.g.s. alla är i olika faser av utvecklingen av sitt konstnärsskap, oavsett om man är grön eller har hållit på i 50 år. Är det givet att en konststudent inte kan prestera på samma nivå eller bättre än en ”yrkesverksam”?
Nu vill jag inte utgå från Lars skrivning av den inst. konstteorin, där är svaret nätverket – vad jag tänkte på är mer det sätt som ett par konstnärer (de skrev under som KRO-medlemmar) i Umeå kritiserade kommunen och Konsthögskolan för att de ”stal” deras jobb i.o.m. ett projekt om Ålidhem i samarbete med kommunen och Konsthögskolan. I kritiken motiverade de bl.a. med att man åt elever gav en riktig konstnärs jobb. Är det inte upp till en själv att försöka dra igång projekt om man är intresserad av något? Det kanske inte alltid är så lätt, men jag tycker att man som konstnär har en skyldighet att försöka – en skyldighet att göra saker möjligt för en själv. Man är knappast enbart utlämnad åt beslutsfattare i olika institutioner då det alltid finns en myriad olika vägar att gå. Vet inte riktigt vart jag skulle komma med exemplet (lyser ju en viss bitterhet igenom), men nån kanske förstår vad jag är ute efter? Måste man vara färdigutbildad, yrkesverksam för att ha legitimitet enligt er personliga bedömning eller är ambition och utförande det viktiga?
Max: kan du utveckla det där om dialoger och faktorer? Det verkar lite för löst för att man ska kunna kommentera.
Rasmus, Det är att vänta sig att konsten övergår till fackliga spörsmål. Att ställa upp regler och bestämmelser om vem som får göra vad. Åt detta kan man oftast inta en enkel åtgärd. Strunta i sådant! Om vi tänker oss att konsten inte skall följa några byråkratiska stadgar utan löpa lika obegripligt som obestämt är det inte mycket att orda om.
När det blir sådana tillstånd, är det något annat som är i vägen. Troligen ett av dessa återkommande gnissel mellan gamla modernister och samtidskonstnärer.
Er det ikke herligt at hele blog-opfindelsen har givet almenheden (pöblen) mulighed for at ytre sig i mere eller mindre frit omfang. Jeg er personligt meget imponeret over denne sides omfattende ytringer hvad angår den internationale såvel som nationale scene af snaksaglige akademikere og let-irreterede fagfolk.
Bliv endelig ved med det contraproduktive pladerende. Det opmuntrer!
Mvh Gitte L.
Pingback: debt settlement
Pingback: car insurance quin direct