Konstupplevelsen, var tog den vägen? Enklare och bättre förr när färgytorna var språk och estetiskt gränsland, varierat med storslagenheten i alltmer avskalade ytor eller störtfloder av färg som skulle påminna oss om den sårade människosjälens ruvande ångest. Sådant är historia i konsten eller åtminstone nästan. Det kan också beskrivas som en känslostorm och som urformerna för dagens samhälle. En vänlig bomb. Eller tjusigt & läckert.
När Ingela Lind gav sig hän i Kulturnytt i förra veckan genom att pedagogiskt och exemplariskt kasta sig baklänges på Pipilotti Rists (45) upplevelsematta kan man undra vad som händer. Och strax därefter utgjuter hon sig i DN om William Kentridge (33) en liknande kaskad av emotionella superlativer.
Hon är lite väl snabb och onyanserad, Ingela Lind. Modernismen har gjort ett litet insteg, men bara ett litet. Ännu är det ett gott stycke väg kvar till den borgerliga konstupplevelsens autentiska upprättelse.
Problemet med konstupplevelsen är att den är konstant tillgänglig men praktiskt taget alltid med en effektivt inbromsande reservation. Lind skulle inte rekommendera konstbetraktaren att ge sig hän inför Jeff Koons (50). Inte heller Pierre Huyghe (34), Doug Aitken (179) eller ens Isaac Julien (298) ägnar sig åt den frisläppta konstupplevelsen återuppståndelse. Ernesto Neto (254) skulle man kunna tänka sig, men inte Carsten Höller (125). Olafur Eliasson (22) trycker omedelbart på de perceptuella knapparna och det är svårt att föreställa sig att en hängivelserekommendation skulle ha någon mening. Och hur skall man få igång en berusande konstupplevelse inför Adel Abdessemeds (767) musätande katt?
Med vår tids måleri är det ännu värre. Instyrd i reflexionens obevekliga strömdrag går det inte att undvika avståndet; det kan inte längre vara som det en gång var. Något ligger emellan.
Det blir en märklig formulering när Lind skriver att Kentridge ”väcker en känslostorm kring upplysningen, liberalismen och den vite mannens skuld”. Vem känner sig skyldig? Skyldig är blott konsten emedan den internationella konstvärldens diktat kräver att det skall finnas en social förankring. Men den drabbar ingen eftersom de som skall upplysas inte är där och de som är där redan anser sig upplysta. Därmed är läckerheten framlagd för omedelbar konsumtion, självklart motståndslöst, något som inte var självklart under modernismen.
Problemet med Kentridge är att han representerar konstvärldens kvalitetsuppfattning. Konstvärlden är överens, hans kvalitet är lika säker som betong och alla kvittrar lika. ”Det är storartat”, avslutar Lind. Ja, det kan man läsa på artfacts.
William Kentridge gör kvalitetssäkrad konst
