Del 247: Mig kvittrar det lika

Konstupplevelsen, var tog den vägen? Enklare och bättre förr när färgytorna var språk och estetiskt gränsland, varierat med storslagenheten i alltmer avskalade ytor eller störtfloder av färg som skulle påminna oss om den sårade människosjälens ruvande ångest. Sådant är historia i konsten eller åtminstone nästan. Det kan också beskrivas som en känslostorm och som urformerna för dagens samhälle. En vänlig bomb. Eller tjusigt & läckert.

När Ingela Lind gav sig hän i Kulturnytt i förra veckan genom att pedagogiskt och exemplariskt kasta sig baklänges på Pipilotti Rists (45) upplevelsematta kan man undra vad som händer. Och strax därefter utgjuter hon sig i DN om William Kentridge (33) en liknande kaskad av emotionella superlativer.

Hon är lite väl snabb och onyanserad, Ingela Lind. Modernismen har gjort ett litet insteg, men bara ett litet. Ännu är det ett gott stycke väg kvar till den borgerliga konstupplevelsens autentiska upprättelse.

Problemet med konstupplevelsen är att den är konstant tillgänglig men praktiskt taget alltid med en effektivt inbromsande reservation. Lind skulle inte rekommendera konstbetraktaren att ge sig hän inför Jeff Koons (50). Inte heller Pierre Huyghe (34), Doug Aitken (179) eller ens Isaac Julien (298) ägnar sig åt den frisläppta konstupplevelsen återuppståndelse. Ernesto Neto (254) skulle man kunna tänka sig, men inte Carsten Höller (125). Olafur Eliasson (22) trycker omedelbart på de perceptuella knapparna och det är svårt att föreställa sig att en hängivelserekommendation skulle ha någon mening. Och hur skall man få igång en berusande konstupplevelse inför Adel Abdessemeds (767) musätande katt?

Med vår tids måleri är det ännu värre. Instyrd i reflexionens obevekliga strömdrag går det inte att undvika avståndet; det kan inte längre vara som det en gång var. Något ligger emellan.

Det blir en märklig formulering när Lind skriver att Kentridge ”väcker en känslostorm kring upplysningen, liberalismen och den vite mannens skuld”. Vem känner sig skyldig? Skyldig är blott konsten emedan den internationella konstvärldens diktat kräver att det skall finnas en social förankring. Men den drabbar ingen eftersom de som skall upplysas inte är där och de som är där redan anser sig upplysta. Därmed är läckerheten framlagd för omedelbar konsumtion, självklart motståndslöst, något som inte var självklart under modernismen.

Problemet med Kentridge är att han representerar konstvärldens kvalitetsuppfattning. Konstvärlden är överens, hans kvalitet är lika säker som betong och alla kvittrar lika. ”Det är storartat”, avslutar Lind. Ja, det kan man läsa på artfacts.

Kentridgedrawingstudio.jpg
William Kentridge gör kvalitetssäkrad konst

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

22 svar på Del 247: Mig kvittrar det lika

  1. Amit Sen skriver:

    Jo, man blev lite förbluffad över emotionernas svallande i DN. Måhända en självinducerad upplevelse, som reaktion mot och i avsaknad av de intensiva förförelser som populärkulturen annars hänger sig åt. Man har inte roligare än man gör sig…

  2. Yngve Rådberg skriver:

    Jaha Lars, nu blir det som vanligt svårt för mig att förstå vad du egentligen menar. Det är den här dubbelheten – ironi och allvar på samma gång. Menar du att Lind borde förhålla sig mer kritiskt till samtidskonstens kanon, inte bara köpa diskursen i säcken? Eller att hon tvärt om borde förstå att kvaliteten redan är bestämd, att hon inte har något väsentligt att tillägga som kritiker i en perifier dagstidning.

    Att hon inte gör en kritisk läsning är ju lätt att konstatera, men det är svårare att slå fast orsaken. Kanske har hon verkligen blivit förtrollad bortom sans och förnuft. Fast det är också fullt möjligt att hon insett sin plats i beslutsordningen och strategiskt rättar munnen efter matsäcken. Att hon, för att tillfredsställa läsekretsen och ägarfamiljens behov (glöm ej Brodows ord!), klär sin pliktskyldiga hyllning i subjektivt känslodräkt.

    Men i så fall är väl allting i sin institutionella ordning. Kvaliteten, liksom kritikerns ställning, befäster varandra. Vill du läsa något annat?

    /Yngve

  3. karin skriver:

    jag tror att problemet är att allt för många som tycker saker om konst (å kanske inte gör konst själva) är allt för mycket art-lovers. deras hjärtan tar över deras hjärnor..

  4. Lars skriver:

    Yngve, Man kan ställa frågan om var Lind befinner sig. Är hon naiv eller förslagen? Eller för att vara nyanserad, vilket håll lutar det mest åt?

    Vad skall en kritiker representera? Enbart sig själv?

  5. Petter Helje skriver:

    Nu har du väl ändå hoppat i galen tunna, Lars. Är det plötsligt ett problem att någon representerar konstvärldens kvalitetsuppfattning? Jag trodde din poäng var att det inte finns någon annan måttstock och att vi därför med glatt mod får hålla tillgodo med vad eliten på DIS-bergets topp beslutar över våra huvuden.

  6. Ulf Hedetoft skriver:

    Petter du har helt rätt eller så har jag misstolkat Lars övergripande syn på vad som är konst.
    Vi kan ju inte spy galla på alla som tycker illa om samtidskonsten eller som blir hänförda av samtidskonsten eller som inte utövar konstframställning men som har synpunkter eller på de som målar konst.
    Lars, du som är en rak, tydlig och ärlig gestalt börjar tappa lite gnällspik ur din ficka, dom där som vi alla har men som inte alltid syns.
    Musätande katt är ju ingent ovanligt, upphetsande eller nytt.

    Vi kan ju för bövelen inte doppa alla oliktyckare i tjära och rulla i fjädrar. Det är väl meningen att vi skall bli tagna av konsten – även om den är vacker.

    Släng nubben till dom som verkligen behöver dom Lars.

  7. Lars skriver:

    Petter. Det är naturligtvis ett problem när någon representerar konstvärldens kvalitetsuppfattning. Skall det vara nödvändigt, kan man fråga sig. Och är representanten medveten om sitt representantskap? Och i vilken utsträckning och vilken aspekt av konstvärldens kval uppf handlar det om. Kan representanten redogöra för det?

    Att omedvetet dras med i andras uppfattningar och tro att man själv kommit fram till dem är kanske inte helt lyckat.

    Den som repr konstv just-nu standard i bred bemärkelse blir ju en repr för mainstream.

    Det skulle vara intressant att se hur våra kritiker skulle placera in sig på en karta av samtidens kvalitetsuppfattningar och vad man företräder.

    En kritiker bör vara kritisk och se sig som en specialiserad journalist.

  8. Lars skriver:

    Ulf, min poäng är att konstupplevelsen inte är vad den var. Merparten av det som görs lämpar sig inte för det vi brukar förknippa med “konstupplevelser”. Medan det har varit så att konstupplevelsen skulle vara den yttersta bekräftelsen och avsikten med konsten. Nu är det nog så komplicerat eftersom varje konstverk kan vara ett rävspel med fake och distans – eller att det inte lämpar sig för upplevelse som åtskilligt av den socialkritiska verksamheten. Och ibland går det inte alls som när det gäller relationell estetik där du möjligen kan få fram någon form av konstupplevelse av att delta men knappast av helheten.

    Och man frågar sig då vad den oreserverade upplevelsen är för något? En relik eller en förhoppning?

  9. Ulf Hedetoft skriver:

    Lars, jag tror man är inne på en svår väg om man skall ha kriterier för hur konst skall upplevas för betraktaren. Jag utgår från att vi måste få någon perception.
    I så fall måste vi inte bara uppfylla de mål (som du förespråkar) för vad som är “bra” konst utan även ha målkriterier för vad bra konst skall ge för “konstupplevelse”.

    Är det inte att ta i?

    Det är som att konstatera:
    Det är en bra stol!
    Upplever ni att det är en stolupplevelse?

    Eller vad det en pipa?

  10. Yngve Rådberg skriver:

    “En kritiker bör vara kritisk och se sig som en specialiserad journalist.”

    Tack Lars, den skällan vill jag gärna höra mer av. Så klingar också min ståndpunkt. Men med en sådan inställning kan man knappast samtidigt utgå från att konstvärldens uppfattning är identisk med den faktiska kvaliteten. I så fall kommer man att ränna huvudet rakt in i en betongmur man själv varit med och konstruerat.

    /Y

  11. Lars skriver:

    Yngve, vi gräver väl runt i språkliga omständigheter. Den faktiska kvaliteten är ju faktisk därför att den är giltig. Just nu. Men man kan ifrågasätta hur motiverat det är och hur det står till med kvalitetens bäst före datum. Det är fullt möjligt att lägga sig före konstvärlden något tröga kropp liksom det är möjligt att framhäva det man tänker sig kommer att stå sig. Trots att sådana synpunkter inte är giltiga när de framförs.

  12. Lars skriver:

    Ulf, konstupplevelser som refereras av sakkunskapen är mer än privata. De lägger sig rätt och de har ett särskilt värde. Det upplevs inte hur som helst i den delen av världen. Inga kriterier behöver uppställas, det går bra att beskriva och jag kan garantera dig att du får en samstämmig struktur med några få variabler: vem kritikern är och vad den står för.

    Sedan är det med konstupplevelsen att den kan finnas men är inte nödvändig. Ett sidotema enligt devisen ej nödvändigt, ej tillräckligt.

  13. Yngve Rådberg skriver:

    Vadå “inte är giltiga”? Om inte synpunkterna är giltiga finns det väl ingen anledning att framföra dem?

    /Yngve

  14. Lars skriver:

    Yngve nu är du våldsamt ordmärkare. Det går utmärkt att kritisera Kentridge och mena att hela konstvärlden har fel. En sådan ståndpunkt har ingen giltighet i konstvärlden och kan utan vidare nonchaleras men den kan framföras och det går att finna goda argument för den. Och dessutom är det i varje fall möjligt att bedriva en kampanj mot den gängse uppfattningen.

  15. Yngve Rådberg skriver:

    Men varför ska man göra det om den objektivt saknar giltighet. Finns det goda argument mot objektiviteten?

  16. Lars skriver:

    Objektivitetens objekt växlar och vi vet redan att sakernainte kommer att förbli vid sin läst. God beständighet finns endast i det historiska materialet. Låt oss säga att Kentridge kommer att hålla ett tag till eftersom hans fick sitt erkännande först efter 2000. 2002 var det dags för honom att stiga in i Parkett.

  17. Minister of Art skriver:

    Nej, det var ingen pipa – det var ju det som var poängen (för att kommentera IX-kommentaren). MItt förslag är att man låter helt outbildade vardags-journalister gå och recensera konst (så gör man med film och annan kultur så det borde funka fint på konst också. Poängen är att man då också slipper allt gnäll om navelskådning och skriveri för klubben för inbördes beundran. Och på så sätt får vi kanske en hyfsad uppfattning om hur gemene man (och kvinna) i konstpubliken tänker och tycker och vilka konstupplevelser dom har. I och för sig får vi inte veta vad (den initierade delen av) konstvärlden tycker, men det får man nog sällan ändå. Men kanske kan den stora massan få sig en igenkännande mainstream-(läs)upplevelse? Jag drar mig till minnes en stor mästares visdomsord “The problem is, that people like shit.” [BB King]

    PS – Han fällde förresten kommentaren i samband med frågan varför inte fler älskade honom (BB King alltså), han som är så fantastiskt bra.

  18. karin skriver:

    varför skulle man vilja vara intresserad utav vad gemene man tycker egentligen? vad skulle man göra med den informationen? förstår inte

  19. Lars skriver:

    Karin har rätt i det här. Okunskap är ingen fördel. Man kunde t ex låta helt outbildade vardagsjournalister skriva om vetenskapliga rön. Om det bara handlar om att tycka till får vi blott se dumheten i ansiktet.

  20. Yngve Rådberg skriver:

    Lars. För sista gången. Nu måste du välja sida. Märker du inte att du försöker inta två oförenliga ståndpunkter samtidigt?

    Om det inte går att åberopa några andra värden i konsten än anseende och listplaceringar finns det ingen anledning för kritikern (eller någon annan) att bedriva kampanj mot den gängse uppfattningen. Utom förstås om det handlar om att idealistiskt avslöja hela bluffen.

    Men om du menar att det kan finnas över- respektive undervärderad konst, om det kan finnas goda argument för eller emot Kentridges placering, då innebär det att konstvärldens uppfattning inte kan vara en objektiv värdemätare på konst. Ruckar du det minsta på värderelativismen i din institutionella kvalitetsuppfattning faller objektivitetsanspråket och det blir återigen en fråga för (det estetiska) omdömet.

    Jag förstår att det du vill är att beskriva konstvärlden på ett oförvillat – objektivt – sätt. Jag sympatiserar med din ambition. Men grundbulten i din beskrivning blir för mig en käpp i hjulet: En objektiv beskrivningen av vad som värderas inom ett socialt fält förvandlar inte själva värdena till fakta. Det är bara denna logiska vansinnesmanöver jag ber dig fundera över. Det är den som får trovärdigheten i din beskrivning att gå överstyr.

    /Yngve

  21. Lars skriver:

    Yngve, sista gången och sista gången…jag kan säga detsamma. Det är inte så egendomligt. vi har två objektiva värdemätare som båda är giltiga men inte samtidigt. Den beskrivning man kan göra av vad som gäller, gäller en tid. Det vi har nu är giltigt nu. Sedan kommer det konsthistoriska momentet och rensar systemet och vi får en beständigare beskrivning.

    Emellertid kan man redan nu spekulera i vad som kommer att klara sig. Fullt möjlligt att kunna ställa en hygglig prognos för det som kommer att gälla lite längre fram.

    Det finns fler möjligheter: T ex att förutskicka även revideringar av den konsthistoriska framställningen.

    Utöver det finns det naturligtvis inget som hindrar att man hävdar en viss kvalitet som intressantare än den som konstvärlden står för. Det finns åtminstone en teoretisk möjlighet för att en sådan kampanj kan bli framgångsrik.

  22. Yngve Rådberg skriver:

    Nu börjar det likna något. Två värdemätare som båda är giltiga men inte samtidigt. Det börjar likna det jag och Petter hela tiden tjatat om. Den ena “värdemätaren” (den objektiva) är alltså en beskrivning av konstvärlden sedd utifrån ett värdeneutralt perspektiv: Detta betraktas av institutionen som god konst. En sådan beskrivning tar inte själv ställning i frågan.

    Den andra är konstvärldsaktörens enskilda omdöme om det som institutionen tillhandahåller som konst. Så länge du håller den här distinktionen klar har jag inget att invända.

    /Yngve

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.