Fram till den 29 april kan man se Richard Prince på Astrup Fearnley Museet i Oslo. Prince ligger för närvarande bra till i konstvärlden. Man kan väl säga att det rör sig om en stark återkomst. Prince tillhör och mediekritikerna och de approprierande från 1980-talet.
I den generationen finns de alltjämt framträdande gestalterna Jenny Holzer, Barbara Kruger och Sherrie Levine, medan en målande appropriatör som David Salle har hamnat i skymundan. Hetast är dock Prince som nu kan ståta med en placering 73 på artfacts. Han brukar karakteriseras som en blandning av pop och konceptkonst. I varje fall är det uppenbart att hans mångsidighet och aldrig helt fastställda relation till sina källor bidrar till att hålla intresset för hans konst vid liv. Dessutom, och det är inte oviktigt i nuet, målar han och tecknar åtskilliga av sina lån, bearbetar dem och skapar därmed ett starkare intryck av traditionell konst. Och självfallet är han en konstmarknadens gunstling.
Appropriering, referens och citat är oumbärliga redskap för den internationella samtidskonsten. I samma takt som socialkritiken tonas ner (och i den är i regel upphetsningen över ämnet så stor att form blir ett konventionellt inslag – CNN-realism) växer anspelningar upp i alla riktningar. Nya former finns numera bara som hybrider av gamla vilket är gott nog. Man kan erinra sig Edward Saids uttalande om fotografiet: ”Ju rikhaltigare fotografiet är på citat desto större blir området för kreativ tolkning och desto mer av en ’annan slags mening’ får det fotografiska ögonblicket.” Med detta i sina händer står konsten just nu och det tycks inte vara mycket annat att välja på.
Därför blir de gamla stötarna intressanta att skärskåda på nytt. Återkomster är dock återkomster och samma sak med Richard Prince. Han är sin egen storhet och nu skördar han sin konsthistoriska insats. Blir det trots allt lite för mycket måleri och lite för mycket omtagningar av hans gamla jokes?
Prince varumärke nr 1: Marlboro man från 1989.
Prince varumärke nr 2: Joke paintings också från 1989.
Prince nyproduktion, den långa måleriserien ”Nurses”, här blir det
svårare att kunna övertyga. Historien är skriven och nycitaten får
mest funktionen av sidoblickar till den lystna marknaden.
Prince hemsida.
Prince om inte kung så i alla fall bra.
Även om hans iver i dokumentation och spridd nyfikenhet skiftar fladdrar han dock aldrig. En del kanske skulle betrakta honom som spretig eller för kulört eller för text för föreställande för kommersiellt för ikon.
Jag hade gärna sett honom på Malmö Konsthall, men med tanke på att Zarah Sze bara kunde få 30.000 SEK i gage är det väl lönlöst att fråga Prince.
I Sverige är priset på konst ”ChinaPayd”.
Jag tycker nog Richard Prince är rätt tröttsam.. Det är förståeligt att han har den position han har, men innehållsmässigt och uttrycksmässigt är det en stor gäspning från min sida. Fast, det har väl mest att göra med det att jag inte har så mycket för denna typ av konst. Hans namne inom musiken är betydligt mer intressant i mitt tycke.
Kanske är han tröttsam för många och det är ju ok att tycka, men han placeras ändå på 73 plats på Artfacts.
Alltså tillhör han bland världens bäst rankade och intressanta konstnärer i världen.
Alltså bra mycket bättre och intressantare konstnär än vad vi i Sverige kan åstadkomma med vårt tunna nätverk.
Jag tror inte man skall förlita sig allt för mycket på den tröga institutionen…
Det gjorde i alla fall inte Prince.
Ulf: tycker jag gjorde det ganska klart att det var mitt personliga omdöme gällande prince. Känns lite överflödigt att du försöker övertyga med institutionella argument då? Var och en gör som man behagar förstås, och om det är något man kan lära av Prince så är det framförallt hur han byggde sitt nätverk, hur han fick sitt ”nätverkshugg”. Tycker det (helt subjektivt) finns betydligt intressantare konstnärer i samma skikt på artfacts, fast det kanske inte hör hit..
Hej Rasmus!
Rätt.
Jag menade inte som något övertygande argument för Prince – bara en reflektion över Artfact, som jag absolut inte har något mot.
Däremot tror jag framgången ligger även i vad man gör. Mitt motto är att göra det med kraft.
Är det bra kvalitativt för andra kommer du att slå dig igenom institutionen. Med institutionen menar jag delar av den kulturtröga massa som tror att staten skall stå för och betala kulturen.
Man kan ju bara häpna när man hör Konstnärsförbundet uttala sig negativt och kristiskt över att man i Sverige kan hyra dyr konst.
”Då aktiva konstnärer i Sverige förlorar intäkter på detta, så måste vi se till att delar av uthyrningsintäkterna kommer våra medlemmar tillgodo” – fritt översatt från Rapportinslag i TV häromdagen.
Det låter patetiskt. Vi har väl starka konstnärer i Sverige som kan bekräfta sitt eget existensberättigande. Om inte så får vi konstnärer börja knega som vanligt folk tvingas göra för livsuppehället.
Ulf: jo, jag förstår vad du menar och jag håller med om att uttalandet är rätt patetiskt. Konstnärerna lider ju inte direkt av att Gallerier kan verka och hittar nya sätt att förtjäna pengar på. Man blir lätt bekväm av sig, och bl.a. Konstnärsförbundet har haft problem med det. Det blir lätt så med institutionernas tröghet. Var det inte på tal för några år sedan om att ta upp frågan om konstnärslöner med staten emedan allt stupade på att man inte kunde komma överens om kriterierna (varför får inte jag eller min kompis något?). Jag tror också på handlingskraft och också på att man inte alltid ser till sin egen omedelbara fördel i alla lägen.
Rasmus, jag har följt dina kommentarer under bloggen här. Det är lite djävlar anamma och sunt förnuft i ditt resonemang och hoppas att det syns på vad du åstadkommer också. Behåll det, så ser jag med intresse fram mot vad det blir. Låt inte dina verk bli den svaga länken i samklangen med nätverket. Som Lars skrev för ett tag sedan; ”Vi gör alla våra val i livet…”
Se till att må bra i dom valen och mår andra bra av din konst och är villiga att betala – sälj dig inte så billigt som Zarah Sze!
Om du inte mår bra av det förstås.
Må gott!
Tack ulf, må väl du med!