Vilks.net

Att exportera konsten utanför de västerländska scenerna har sina sidor. Frågan är om det någonsin kommer att få ett reellt fäste. Så länge som hela evenemanget görs på västerländska villkor med rätt curatorer och rätt diskurser och med den huvudsakliga blicken riktad tillbaka hemåt är problemet kanske inte så stort. Men när det går lös utan sådana kontrollinstanser och i konstmässans marknadsnamn får vi ett tröstlöst kaos där konsten består av objekt styrda av varumärken: ”We got some business here”. Läs om när konsten faller utan skyddsnät i Abu Dahbi. En sedelärande berättelse.

Den heliga diskursen kan förhånas och kritiseras men utan den är konsten intet. En utmärkt sammanfattning om diskursen och konsten finner man i Erik Bjerck Hagens bok ”Vad är litteraturvetenskap?” (Natur och Kultur 2005) Det skulle vara önskvärt att en sådan bok producerades med en direkt koppling till bildkonsten. Men den är läsvärd ändå och mycket kan flyttas över utan större ansträngningar.

För att ta ett exempel: Bjerck Hagen skriver om Northrop Frye (1912-91) som publicerade sin Anatomy of Criticism 1957. I den delar han in all litteratur i fyra typer: Romantisk, den som vill förverkliga sådant som äkthet och sanning. Tragisk, verk som reflekterar över detta förverkligandes gränser. Komisk, sådant som improviserar och realiserar värden utan krav på äkthet och sanning. Ironisk, det som destabiliserar verkets potentiella mening.

Man kan tillägga att alla dessa skall tänkas som befintliga på en existentiell nivå, alltså med den ambition som konsten självklart tillräknar sig. Tänker man vidare kan vi betrakta modernismen som genomgående romantisk eftersom den praktiskt taget alltid förmedlar den sanna konstens äkthet. Även de mest uttalade kritiska och ironiska konstriktningar, ta t ex dadaismen, ger inte avkall på att det finns en sann konst som visserligen lider av att ha korrumperats men som likafullt existerar.

I vår postmoderna tid med den internationella samtidskonsten finns det inte längre någon sådan grund. Däremot låter sig nog typerna användas till en beskrivning av vad vår tids konst har för inriktning. Pipilotti Rists och Rirkrit Tiravanijas projekt blir romantiska, Banks Violette står för det tragiska, Fischl & Weiss för det komiska och Elmgreen & Dragset för det ironiska. Det här är bara några framkastade exempel; man får dessutom tänka sig att de olika aspekterna kan kombineras. De torde ändå vara användbara för att fastställa vilket existentiellt perspektiv som man läser in i projekten. Naturligtvis är det inte fråga om konstnärernas intentioner utan om hur verken generellt uppfattas av konstvärlden.

Monica Bonvicini: Romantisk och ironisk

Den 28 mars skall de diskutera ”It”-faktorn på New Museum i New York. Det handlar alltså om vad som slår, vad som gör något attraktivt; kort och gott hur kvalitet springer fram som ett skott i natten, sådant som får all tvekan att falla som käglor, den drabbande stormvinden.

Den panel som skall slita i kvalitetshärvan består mest av arkitekter och designers; konstnärlig representant är Francesco Vezzoli. Nog minns vi Vezzoli, multimedial och med trailern till den ogjorda remaken Gore Vidals Caligula i sitt bagage från Venedig 2005 och Whitney 2006.

Artnet Magazine har förberett frågan genom att låta sina medarbetare delge sina synpunkter på detta intressanta ämne.

Jag får dock säga att inläggen är av begränsat intresse. Och jag vågar dessutom påstå att debatten den 28 mars inte kommer att visa världen några nyheter. Ingen har kommit på den geniala idén att fråga mig. Jag har svaren. Det är inte särskilt svårt att åstadkomma bra konst som väcker stor uppmärksamhet. Varför har ingen annan kommit på detta – eller i varje fall nästan ingen? Det sammanhänger med att man stirrar sig blind på själva konsten och inte vill kännas vid att det i första hand är kringfaktorerna som styr begivenheterna.

Förutsättningen för att utlösa It-faktorn är att vara i rätt läge: tid och plats. Och att där leverera precis vad konstvärlden oformulerat önskar sig. Den svåraste delen är att arbeta upp förbindelserna som gör det möjligt att bli sedd av rätt personer och att framträda på en ambitiös arena. Ingen kommer från ingenstans. Vezzoli kunde få ur sig Caligula på två stora biennaler, men hans historia börjar naturligtvis inte där. Ett liknande scenario fanns för kometen Tino Sehgal, också han slog till på Venedigbiennalen 2005. Hans performance med en grupp som oannonserat dyker upp och agerar bland konstvärldens utsända och som slutar med utropet ”It is so contemporary” är en sådan överraskning som konstvärlden älskar. Ett ytterligare exempel är Robert Kusmirowski som klistrade ihop sin järnvägsvagn på Berlinbiennalen. Han intog då en blygsam plats på artfacts, runt 12 000. Idag finns han på 1406.

En annan sak är en It-faktor med lång hållbarhet. Där blir det svårare eftersom det inte är lika lätt att se vad konstvärlden kommer att titta efter i framtiden.

Emellertid är det alls inte omöjligt att uppnå sådana mål genom strategi och planering. Saken underlättas av att de flesta konstnärer nöjer sig med att ängsligt efterapa varandra.

Francesco Vezzoli Caligula 2005

Tino Sehgal performance på Venedigbiennalen 2005

Robert Kusmirowskis järnvägsvagn i papper, Berlinbiennalen 2006