Del 265: När saltet förlorar sin sälta

Att exportera konsten utanför de västerländska scenerna har sina sidor. Frågan är om det någonsin kommer att få ett reellt fäste. Så länge som hela evenemanget görs på västerländska villkor med rätt curatorer och rätt diskurser och med den huvudsakliga blicken riktad tillbaka hemåt är problemet kanske inte så stort. Men när det går lös utan sådana kontrollinstanser och i konstmässans marknadsnamn får vi ett tröstlöst kaos där konsten består av objekt styrda av varumärken: ”We got some business here”. Läs om när konsten faller utan skyddsnät i Abu Dahbi. En sedelärande berättelse.

abu_dhabi.JPG

Den heliga diskursen kan förhånas och kritiseras men utan den är konsten intet. En utmärkt sammanfattning om diskursen och konsten finner man i Erik Bjerck Hagens bok ”Vad är litteraturvetenskap?” (Natur och Kultur 2005) Det skulle vara önskvärt att en sådan bok producerades med en direkt koppling till bildkonsten. Men den är läsvärd ändå och mycket kan flyttas över utan större ansträngningar.

För att ta ett exempel: Bjerck Hagen skriver om Northrop Frye (1912-91) som publicerade sin Anatomy of Criticism 1957. I den delar han in all litteratur i fyra typer: Romantisk, den som vill förverkliga sådant som äkthet och sanning. Tragisk, verk som reflekterar över detta förverkligandes gränser. Komisk, sådant som improviserar och realiserar värden utan krav på äkthet och sanning. Ironisk, det som destabiliserar verkets potentiella mening.

Man kan tillägga att alla dessa skall tänkas som befintliga på en existentiell nivå, alltså med den ambition som konsten självklart tillräknar sig. Tänker man vidare kan vi betrakta modernismen som genomgående romantisk eftersom den praktiskt taget alltid förmedlar den sanna konstens äkthet. Även de mest uttalade kritiska och ironiska konstriktningar, ta t ex dadaismen, ger inte avkall på att det finns en sann konst som visserligen lider av att ha korrumperats men som likafullt existerar.

I vår postmoderna tid med den internationella samtidskonsten finns det inte längre någon sådan grund. Däremot låter sig nog typerna användas till en beskrivning av vad vår tids konst har för inriktning. Pipilotti Rists och Rirkrit Tiravanijas projekt blir romantiska, Banks Violette står för det tragiska, Fischl & Weiss för det komiska och Elmgreen & Dragset för det ironiska. Det här är bara några framkastade exempel; man får dessutom tänka sig att de olika aspekterna kan kombineras. De torde ändå vara användbara för att fastställa vilket existentiellt perspektiv som man läser in i projekten. Naturligtvis är det inte fråga om konstnärernas intentioner utan om hur verken generellt uppfattas av konstvärlden.

bonvicini-not-for-you-2006.jpg
Monica Bonvicini: Romantisk och ironisk

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 265: När saltet förlorar sin sälta

  1. karin skriver:

    NOT FOR ME

  2. Pontus raud skriver:

    hallo,

    egyptian tapborder therefor no swedish letters.
    either its ironic,romantic, tragic or comic they all live in a hell desert. its sand sand sand sand sand sand sand and then some bulding comstruction, very romantic, maybe arabic history, and inside these walls there is a comfotable world. Bell boys, staff, whats youre roomnumber, gin and tonic and puzzlefood. Its tourism and its a big part of this world. Maybe everyone change their clothes after a dayshift and go home to a total different world. Another cultural, that is exotic and unaware about western capitalism. Maybe so, or its just their lost history ,we all herritage from, hanging like a ghost and whisper ancient promises.
    Best pontus raud
    Egyptian tourist

  3. Lars skriver:

    Tack för den rapporten Pontus. Men de är nog inte så omedvetna om den västliga kapitalismen. Den generar lönsam turism. Folk lär sig fort när det finns stålar att hämta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.