Vilks.net

Det är inte alltid som man omedelbart kan förstå samtidskonstens struktur. Men saken handlar om ”det som gäller”. Åtskilliga är irriterade över detta. En relativt begränsad grupp i konstvärlden låter sig pekas ut som platsen där konsten sker. Och vad är då detta? Intressant är det onekligen eftersom vi just här finner den i nuet vägande kvaliteten.

Man kan först snitta upp konsten i Modernism och DIS (den internationella samtidskonsten). Den modernistiska jättearmén är en koloss på lerfötter och som trendsättare och debattforum har den mycket liten betydelse. Men även DIS får vi snitta upp, lämpligen i tre delar:

1. Den historiska (med sådana konstnärer som Jeff Koons och Gerhard Richter)

2. Den som är passé (t ex Damien Hirst, Pipilotti Rist, Maurizio Cattelan, Bröderna Chapman)

3. Den sektor som tillhandahåller de giltiga trendsättarna.

Dessutom bör man placera en gråzon mellan 2 och 3 innehållande dem som vippar farligt långt ut på avfallskanten (exempelvis Monica Bonvicini, Liam Gillick, Isaac Julien, Tracey Emin).

Företagsamma medspelare och agenter i DIS får hålla tungan rätt i mun och göra knivskarpa analyser. Rent mänskliga felslut är vanliga. I den pågående biennalen i Moskva (till 1.4) fanns en hel del svenskar, bl. a. vår kompetenta kritiker m. m. Sinziana Ravini. Hon skulle nu dansa, ty det gör man på biennaler, och hade att välja mellan Matthew Barney (77) och Jonathan Meese (249). Då tar hon Barney trots Power Ekroths alldeles korrekta protester. Gick hon efter artfacts istället för att känna av trendigheten? Eller skall saken helt och hållet skrivas på hjärtats konto? Hur som helst har vi något att lära av denna händelse. I den uppkomna situationen är det Meese som gäller eftersom han är en av de stora just-nu-trendsättare. Och visst är det intressant eftersom Meese då kan sägas representera det som är kvalitet i konstens spetsfunktion. Där svänger pendeln relativt fort men inte ohejdat och Meese är en rätt stabil kvalitetsstod. Han är givetvis inte det enda namnet, listorna på de gällande blir långa men något osäkra. Låt mig ytterligare föreslå Gerard Byrne, Adel Abdessemed, Trisha Donnelly, Saâdane Afif; däremot knappast Terence Koh som mera är ett fenomen än en allvarlig konstnärlig utmaning.

Jonathan Meese, som tidigare presenteras (Konstvilks Del 261), är sevärd. En stor del av hans produktion är stora fula målningar och installationer. Mest sting är det nog i hans framträdanden, så bänka er gott folk och ta er genom två performance, den första med text och uppläsning av Ezra Pound, den är nästan bra, och så en riktig Meese som exorcist i den barocka skepnaden Noël Coward is back, Tate Modern 2006. Så sitter trenden, åtminstone i en väsentlig förgrening. Och välj danspartner med omsorg.

I valet mellan att dansa med

Matthew Barney

eller

Jonathan Meese – tog hon Barney och hamnade i fel DIS-grupp.

I dessa tider när konstkritikernas roll ständigt diskuteras är det inte alltid lätt att finna pennans väg på konstens hälleberg. Skam dock den som ger sig. I gårdagens Helsingborgs Dagblad har Jonas Ellerström tagit för sig av Rauschenbergutställningen på Moderna. Vi har hört och sett om den länge nu och man kan förstå att det gäller att finna en fyndig vinkling för en ambitiös skribent. Ellerström bestämmer sig för att skapa en alternativ konsthistoria som en inledning i all enkelhet innan han når fram till Rauschenberg.

De avlösande ismerna, skriver Ellerström, kronologin, upproret är bara en del av sanningen; det finns andra kriterier än de vedertagna. Och så tänker Ellerström till och vill placera 1900-talskonsten mellan polerna Rent och Orent. Därefter börjar hans sorteringsarbete där han prydligt stoppar in de rena formerna, konkretister och minimalister och konceptualister i den rena boxen. Där ryms även Warhol och postmodern textbenägenhet samt Duchamp (”den vita keramiken”). Dadaisterna blir exempel på oren konst, kanske är det av utrymmesskäl vi inte får fler. Antagligen skall den tyska expressionismen vara oren men måste väl då få sällskap av Matisse (och det övriga franska färgköket) som knappast kan kallas för rent men som inte heller platsar i det orena. Dock får vi inte veta hur det här skulle redas ut eftersom Ellerström snabbt avslutar sin alternativa skrivning när han nått fram till Rauschenberg som får fylla ut den sista tredjedelen av hans funderingar.

Lite enklare hade det varit om recensenten återknutit till Nietzsches gamla konstteori om det dionysiska och apolloniska, en teori som starkt påminner om Ellerströms. Den är dock så pass fyndig att den undviker den ovannämnda kollisionen.

Man skall nog se sig om ordentligt innan man börjar experimentera med konsthistorien. Den är obevekligt kronologisk eftersom dess grundstomme är konstbegreppet vilket ständigt utvecklas till en allt större komplexitet. Det sker genom de verk som skapas och genom teoribildningar och reception. Varje verk som skapas finns någonstans i detta linjära system och får genom sin placering en mening och möjliga referenspunkter. Ingen kommer undan detta. Många har t ex roat sig med att kritisera minimalismens purism genom att imitera den. Sådant är möjligt på vissa punkter i en kronologi. Men inget verk bär på en egen betydelse hur det än ser ut. Sedan kan man roa sig med att sortera sakerna efter mått och vikt eller eventuellt skriva en konsthistoria om däggdjuren som motiv i 1900-talets konst.

Skall man tala om tvåspårsfunktioner under 1900-talet är det långt mera fruktbart att studera modernismen kontra konceptualism/postmodernism. I det sammanhanget finns det fog för att tala om en alternativ historia invävd i modernismens dominans.

Den alternativa konsthistoria som snart bör skrivas är att skildra konstbegreppets och dess referenssystems historia: Det som ackumulerat görs, tänks och ges mening är det som vi kan skriva om. Lika enkelt som i det närmaste självklart. Men den traditionella konsthistorien ser inte ut på det sättet så vi lär få vänta ännu ett tag.

Nietzsche delar alltså upp konsten i det apolloniska och dionysiska (Tragedins födelse 1872).

Upphöjd Apollon

Dionysos svingar däremot en bägare

Men ingen av dem är längre aktuell som konstmetafor. Nu har vi istället Hermes, vagabonden och tjuvarnas gud:

Det fortsatta livet efter detta är en självklarhet för konstnärer. Konsten kan då alltjämt erbjuda en obruten karriär. Men inte utan vidare, samma regler gäller för döda som för levande: bygg nätverk, positionera, bli synlig. Varken döda eller levande konstnärer kan på allvar genomföra sådana aktiviteter på egen hand, sådana faktorer handhas av gallerister och curatorer.

För snart ett år sedan inträffade tragedin med de svenska konstnärerna Lena Gustavsson och Ola Pehrson. Men alltjämt är de båda aktiva. Av en händelse stötte jag på några arbeten av Lena Gustavsson på konstmuseet i Västerås där hon deltar i utställningen Split Vision. Någon dag senare observerade jag att Ola Pehrson efter São Paulo biennalen nu ställer ut på Hammer Museum i Los Angeles. I en recension i Artforum blir Pehrsons verk en kommentar till Baudrillards bortgång.

Om det kommer att hålla hela vägen är svårt att säga, Ola Pehrson skulle nog ha behövt ett par år till för internationell etablering och produktion. Men den som lever får se.

Många, från jordens yta försvunna, konstnärer är synnerligen aktiva och framgångsrika. Jag har roat mig med att göra en lista på några av dem som kan räknas till de samtida (tacksam för kompletteringar om någon läsare har några ytterligare). Döden är inte enbart en nackdel för en konstnär (jag hoppas ni förstår att jag strikt menar ”konstnär”) utan kan också avsätta en kvalitetsgivande aura av mystik.

I en klass för sig finns Francesca Woodman vars korta karriär med svartvita foton med poetiskt anslagna genusuttryck har skapat en alldeles unik position. Basquiat är lättare att förstå. Hans förbrännande liv och hans produktionstakt är kongenialt med hans verk. Absalon förblir med sina husmodeller ett fascinerande och mångtydigt objekt för konstvärlden och han lär hänga med länge än. Något som också tycks gälla för Blinky Palermo som måhända inte är omedelbart bekant för alla. Konstnärens minimalistiska spel med färg, material och rum är utgångspunkten för den fängslande berättelsen om Beuyseleven som bytte namn och dog under oklara omständigheter på Seychellerna. Julians Schnabel hugfäste hans minne med en typisk Schnabelmålning. Om dessa konstnärer är tämligen intressanta är några i mausoleet riktigt heta: Bas Jan Ader, återkommande legend, Hélio Oiticica, Brasiliens och hela världens hjälte, återfunnen sedan ett decennium. Ana Mendieta tillhör tveklöst favoriterna bland konstvärldens stora mytiska gestalter; fullständigt odödlig är Felix Gonzales-Torres som representerar USA på sommarens Venedigbiennal. Och Kippenberger som bara blir bättre och bättre för varje år som död.

Francesca Woodman 1958 – 1981 22 år 1.019
Jean-Michel Basquiat 1960 – 88 27 år 243
Absalon 1964 – 1993 29 år 1.069
Bas Jan Ader 1942 – 1975 33 år 496
Blinky Palermo 1943 – 1977 33 år 695
Eva Hesse 1936 – 70 34 år 247
Michel Majerus 1967 – 2002 35 år 344
Robert Smithson 1938 – 1973 35 år 146
Gordon Matta-Clark 1943 – 1978 35 år 149
Ana Mendieta 1948 – 1985 37 år 210
Felix Gonzales-Torres 1957 – 1996 39 år 67
Jason Rhoades 1965 – 2006 41 år 321
Ola Pehrson 1964 – 2006 42 år 6.300
Robert Mapplethorpe 1946 – 1989 42 år 118
Hélio Oiticica 1937 – 1980 43 år 477
Martin Kippenberger 1953 – 1997 44 år 16

Lena Gustavsson: Kollektion Vår/Sommar 2004, Barnvagnar

Absalon: Cell nr 1 1992

Blinky Palermo: Prototyper 1970