Vill du lära känna konsten, lär känna konstvärlden. Den meningen har mer med sig än man önskar. Ja, hur skulle det kunna vara annorlunda? Konstvärldens agenter producerar, väljer, skapar mening, samlar, ställer ut och inte minst umgås. Vi vill helst tro att det är något annat som gäller, sådant som konstens själv, angelägna frågeställningar, konst som respekteras för att den verkligen gör något med världen utanför. Den romantiska föreställningen om konst och konstnär kommer att bestå länge än.
Man skall dock inte förneka att konsten har något sympatiskt i sig. Men inte är det utrymmet stort och för att det överhuvudtaget skall överleva är det för konstnären av allra största vikt att lära sig navigeringskonsten i konstvärlden.
Bortsett från att jag och Martin Schibli givit ett litet bidrag i denna konst genom Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar (2005) finns det mer litteratur. Samma år publicerades Pablo Helgueras bok Manual of Contemporary Art Style men då på spanska. Den kom 2006 på engelska. Den är värd en och annan eftertanke även i det politiskt korrekta Sverige. Boken ger svar på många ömmande frågor som ”Bör man gå till sängs med en konstnär vars arbeten man inte tycker om? Hur skall man uttrycka sig när nära vänner ställer ut dåliga verk? Hur skall man stilfullt närma sig en konsthandlare? Hur slinker man iväg från en ändlös videoinstallation när man är omgiven av andra? Och hur bör en konstnär uppträda för att framhålla sin egenart och visa prov på överraskande beteende?” Två konkreta råd finns i denna sak: Begär alltid businessklassbiljetter när du blir inbjuden och se till att ha färgade sockor (oväntade detaljer).
Mycket i konsten handlar om att upprätta sociala kontakter. Alltså att närma sig någon. Helguera har bland annat gett en lista över nåbarheten hos några kändisar. Arthur C Danto är t ex lätt att få kontakt med. Ett par svårflirtade är Richard Serra och Thomas McEvilley.
Pablo Helguera (4385) är en konstnär som kommer från Mexiko, utbildad i Barcelona och verksam i New York. Han vet vad han talar om. Den bild han målar är den amerikanska men det är inte svårt att översätta den till andra länder. Koderna är något annorlunda i t ex Stockholm, men principerna är desamma.
Ironin är allestädes närvarande i en sådan bok. Men det beror i första hand inte på skribenten eller boken utan på att konstvärlden är sådan – man skulle ju tro att den är ironisk men så är inte fallet.




