Vill du lära känna konsten, lär känna konstvärlden. Den meningen har mer med sig än man önskar. Ja, hur skulle det kunna vara annorlunda? Konstvärldens agenter producerar, väljer, skapar mening, samlar, ställer ut och inte minst umgås. Vi vill helst tro att det är något annat som gäller, sådant som konstens själv, angelägna frågeställningar, konst som respekteras för att den verkligen gör något med världen utanför. Den romantiska föreställningen om konst och konstnär kommer att bestå länge än.
Man skall dock inte förneka att konsten har något sympatiskt i sig. Men inte är det utrymmet stort och för att det överhuvudtaget skall överleva är det för konstnären av allra största vikt att lära sig navigeringskonsten i konstvärlden.
Bortsett från att jag och Martin Schibli givit ett litet bidrag i denna konst genom Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar (2005) finns det mer litteratur. Samma år publicerades Pablo Helgueras bok Manual of Contemporary Art Style men då på spanska. Den kom 2006 på engelska. Den är värd en och annan eftertanke även i det politiskt korrekta Sverige. Boken ger svar på många ömmande frågor som ”Bör man gå till sängs med en konstnär vars arbeten man inte tycker om? Hur skall man uttrycka sig när nära vänner ställer ut dåliga verk? Hur skall man stilfullt närma sig en konsthandlare? Hur slinker man iväg från en ändlös videoinstallation när man är omgiven av andra? Och hur bör en konstnär uppträda för att framhålla sin egenart och visa prov på överraskande beteende?” Två konkreta råd finns i denna sak: Begär alltid businessklassbiljetter när du blir inbjuden och se till att ha färgade sockor (oväntade detaljer).
Mycket i konsten handlar om att upprätta sociala kontakter. Alltså att närma sig någon. Helguera har bland annat gett en lista över nåbarheten hos några kändisar. Arthur C Danto är t ex lätt att få kontakt med. Ett par svårflirtade är Richard Serra och Thomas McEvilley.
Pablo Helguera (4385) är en konstnär som kommer från Mexiko, utbildad i Barcelona och verksam i New York. Han vet vad han talar om. Den bild han målar är den amerikanska men det är inte svårt att översätta den till andra länder. Koderna är något annorlunda i t ex Stockholm, men principerna är desamma.
Ironin är allestädes närvarande i en sådan bok. Men det beror i första hand inte på skribenten eller boken utan på att konstvärlden är sådan – man skulle ju tro att den är ironisk men så är inte fallet.
Pablo Helgueras bok
Både ’Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar’ och ’Manual of Contemporary Art Style’ har sina förtjänster. De skingrar en del av den mystisism som fortfarande omgärdar konsten. Men likt alla manualer beskriver de bara hur ett visst givet system vid en viss given tidpunkt. Deras livslängd är därför ytterst begränsad. De är ofast passé redan innan de har lämnar tryckeriet.
Det låter som ett underbart sätt att hantera sin bitterhet!
Johan: är det inte så att en del av upplysningen är passé medans en annan del har relevans och fortsättningsvis kommer att ha det? På så många sidor lär mer eller mindre kärnfulla saker komma med.
Johan. Jag tror du överskattar förändringstakten i konstvärlden. Det tar tid med förändringar. Det skulle vara intressant om du ville ge några exempel på vad som förändrats och vad som blivit passé enligt de här två skrifterna. Från 2005 till 2007 kan jag inte se annat än nyanser som skiftat.
Och herr Klants: Var fick du bitterheten ifrån? Är det din egen?
Hur man stilfullt närmar sig en konsthandlare? Ja, det skulle man ju bra gärna vilja veta. Vett och etikett för samtidskonstnärer med andra ord.
Hej Petter. Du satte verkligen fingret på den springande punkten. Sedan har vi frågan om det går att skilja vett & etikett från det övriga i konsten.
Tjaha, det borde väl du kunna som har skrivit en dylik handbok. Det övriga i konsten är motsatsen till vad som står att läsa i den.
Men Lars: Bitter är väl varandets krydda. Förlåt en novis som halkat in på din sida, men nog andas även ironiserandet över konstvärlden en liten bitter touch. För det är väl där man som konstnär vill vara? eller kanske inte alls egentligen.
ok helguera kommer från mexico. martin å lars från sverige. kan man dra slutsattsen att dessa böckers tillkomst är ett periferi-land-fenomen?
eller uppkomst kanske det heter
Herr Klantz, nej, det finns ingen bitterhet där. Den som inte sedan länge förstått att konstvärlden fungerar som den gör bör nog välja söndagsskolan. Att nätverksförbindelser är detsamma som konstnärlig kvalitet, skulle det vara något att vara bitter över? Och budskapet är det glada: Alla kan bli framgångsrika om de vill.
Karin. Helguera kommer från Mexiko men man kan inte räkna honom dit. Han tillhör sedan länge New York-världen och är ingen perifer gestalt.
Det här är ju min söndagsskola, Lars! Jag har lite svårt att ta till mig det glada budskapet bara. Men jag försöker verkligen. 🙂
lars- jag menar såklart hans ursprung, i sammtiden behöver man ju inte vara mer perifer än vad man gör sej, och att detta ursprung är anledningen till att han skriver boken. jag tror inte att en N.Y.-född eller L.A.-född eller tysk-född skulle känna behovet att skriva en sådan bok.
Har svårt att tro på din teori, en föregångare är ju Tom Wolfe.
ha ha jag ska precis börja läsa i am charlotte simmons. och det är väl inte direkt en teori jag har, utan snarare en inuition. men jag återkommer i ärendet om det utvecklas till en teori.
Förresten, apropå social konstruktivism så skrev P C Jersild något idag som kanske kunde intressera dig, Lars (DN:s ledarsida):
”Författaren och astronomen Peter Nilson lanserar i en av sina böcker tanken, att om man på medeltiden trodde att jorden var platt, så var den faktiskt platt. En idé många finner svår att ta på allvar. Redan före Kolumbus visste araberna att jorden är ett klot. Och jorden kan ju knappast samtidigt ha varit platt i Europa och rund i Arabien. Men kan man vara alldeles säker?”
Givetvis har du rätt, Lars. Förändring sker långsamt. Din och Helgueras bok kommer nog ha relevans några år. Deras syfte är att beskriva, inte dekonstruera, den rådande regimen. Men likt alla förment stabila system är den dödsdömd. Vi kan bara hoppas att döden sker snabbt och smärtfritt.
Man kunde ju tänka sig jorden som ett halvklot, med snittet draget från pol till pol ungefär vid Suezkanalen…
Petter, den sociala konstruktionen i praxis tar inte hänsyn till utomeuropeiska synpunkter. Peter Nilsson menar väl att plattheten är en västeuropeisk företeelse. Om den nu fanns eftersom det är komplicerat. Bildade människor visste att jorden var rund och därför var den både rund och platt beroende på vilken samhällsklass som såg på den.
Om man säger att bildade människor VISSTE att jorden var rund, kan man då också säga att de lägre samhällsklasserna visste att den var platt?
En annan sak som jag funderar på är om det fanns någon på den tiden som visste att jorden är både rund och platt, eller om det är en helt och hållet ny upptäckt. Vad tror du?
Jersild tänker sig tydligen att mänskligt medvetande är något i sig, att människan ”egentligen” sett världen enligt centralperspektivet osv.
Jag tror att en riktigare bild är att människan har sina, skall vi säga ”paradigm” genom vilka man uppfattar världen. Under den tid man tänkte sig att Bibeln är Guds ord och att allt som står där är absolut sant (tillika med teologernas styrande tolkningar) är det svårt att tala om att man ”egentligen” inte skulle tro på allt detta.
När ett paradigm försvinner blir det möjligt att tänka på ett helt annat sätt. Människans hjärna ändras naturligtvis inte, men världsbilden blir annorlunda. Vi ser ju särskilt den utveckling som kom efter det att den teologiska världsbilden förlorat sin absoluta makt. Människan blir då det grundläggande mysteriet istället för Gud. Och vi får den vetenskapliga inriktningen, att belägga och tolka efter bestämda principer.
Under medeltiden fanns inget utrymme för (ur vår synpunkt) mera sofistikerade uppfattningar om hur världen såg ut för olika folkslag. Kristendomen hade sanningen och allt annat var antingen primitivt eller barbariskt. Det var först långt senare som man kunde komma med sådana tankar som att med respekt betrakta andra folkslags världsuppfattningar. Men det är fortfarande mest en tankelek i den politiska korrekthetens anda. Västvärldens vetenskapliga världsbild har inga allvarliga konkurrenter.
Men till när ska vi datera upptäckten att jorden är BÅDE platt och rund (eller åtminstone var det på medeltiden)? Och vem är det egentligen vi har att tacka för denna revolutionerande upptäckt? Är det Peter Nilson?
Du kan väl inte på allvar mena att denna föreställning inte eftertryckligt konkurrerar med vår vetenskapliga världsbild? Jag skulle säga att den fullt ut kan jämföras med den koperikanska revolutionen.
Petter, jag kan inte se att det är något större problem. Några anser att jorden var platt och andra att den var rund. Därigenom blir ju en beskrivning av uppfattningar vid den tidpunkten, alltså medeltiden, att jorden var både och beroende på vilken uppfattning man vänder sig till. Det vetenskapliga svaret är ju givet.
Vad det är för revolutionerande upptäckts som gjorts har jag också svårt att förstå. Att det existerar motsägelsefulla uppfattningar är knappast något nytt.
🙂
Jag trodde det var samma sak: att några anser att jorden var platt och andra att den var rund, och att den var både platt och rund. Är det inte det?
Du intar en extrem position där, Petter. Kanske lämplig som konstprojekt. Frågan är vem som annars skulle tro på två olika synpunkter och välja en kompromiss.
Vem som annars skulle tro på två olika synpunkter och välja en kompromiss? Ja, jag tänkte mig någonting i stil med ”Hur man blir en samtida filosof på tre dagar”.
Petter, att bli samtida filosof på tre dagar är något annorlunda än att bli samtidskonstnär. Filosoferna har inga biennaler och inga sensationer till varje pris. Istället handlar det om att publicera sig i rätt tidskrifter och med korrekt ämnesval och att delta i de gällande konferenserna och seminarierna. Gemensamt är betydelsen av ett intensivt nätverksbygge.
Lars, jag har en bekännelse att göra. Jag tror jag är objektivist. Jag har en sorts tvångsföreställning om att jorden var rund redan under antiken.
Ingen fara Petter. Du har många med dig om rundheten. Även under antiken var det en utbredd föreställning att jorden var rund.
De intressanta synpunkterna i denna fråga (allmänt) är när man genomför retroaktiva ståndpunkter, t ex när den svenska regeringen ber samerna om ursäkt för tidigare dålig behandling. Man betedde sig tidigare på ett sätt som idag anses vara brottsligt. Och då kan man säga att det var ett brott redan då det begicks. Svårare att påverka de vid tiden aktuella händelserna.
Det är värre än så, Lars. Jag föreställer mig att jorden var rund redan innan det fanns några människor…
Jag tror du kan vara lugn även i detta fall. Big Bang slog ju till för 14 miljarder år sedan och då fanns det varken postmodernister eller ens deras föregångare. Några vill ju påstå att Big Bang bara är ett halvsekel gammal men det är en utbredd tanke att det skall ha skett något innan dess.
Och vad är din uppfattning?
(Jag hoppas du inte uppfattar mina frågor som alltför impertinenta!)
Nejdå, inte ser jag någonting impertinent. Min uppfattning är att verkligheten kan beskrivas på många sätt. Att Big Bang-teorin kan vara riktig är inget problem. Vi kan utan vidare tänka oss att beskriva universum innan det fanns människor. Väljer man ett socialt utgångsläge blir det givetvis annorlunda. Då är Big Bang en sen åkomma.
Det går också alltid att tänka sig att ingen av beskrivningarna, även när det gäller platt / rundfrågan, är korrekt. Det skulle kunna bero antingen på att det finns ett komplexare samband (jordens form kanske går att beskriva mer exakt utifrån ett fyrdimensionellt perspektiv, allting kanske sker exakt samtidigt i rumtiden) som återstår att upptäcka, eller på att det överhuvudtaget inte är möjligt att beskriva någonting. Det sista verkar lite underligt i mina ögon eftersom det ju också är en beskrivning, bara, till skillnad från den första ,en logiskt inkoncistent sådan.
/Yngve
Underbart, Lars! Då är vi åtminstone två. Jag misstänker att Yngve lutar åt det hållet också, men det kan vara falsk flagg.
Ett hett tips till Yngve: ”Hur man blir en samtida fysiker på tre dagar.”
Kan man förresten tänka sig att blåvalar eller något annat forntida djur som rörde sig över världshaven ”visste” att jorden var rund? Eller att några valar anade det medan andra, t.ex. grönlandsvalarna, trodde att den var platt?
Och kunde man i förlängningen av detta resonemang hävda att jorden var BÅDE rund och platt redan under forntiden? Eller kunde man drista sig till att påstå att blåvalarna i så fall hade ”rätt” gentemot grönlandsvalarna? Kniviga frågor.
Ingenting är ju i sig själv. Det måste vara någon som företräder en uppfattning. Denne kan hävda att uppfattningen är en absolut sanning men det är inte så lätt att få gehör för sådant. Om några menar att jorden är rund och andra att den är platt så kan man beskriva jorden som både platt och rund beroende på vilka uppfattningar man tar med. Det kan vara så att man själv inte kan bestämma sig utan menar att båda är lika bra. Valarna kommer sällan till tals men deras beteende kan möjligen avläsas som att de vet hur det förhåller sig. Men det är ett annat vetande än det som vi hanterar.
Yngve. Det går nog att klämma fram hur många beskrivningar som helst. Man kan gå ner till mikrokosmos och laborera med varierande antal dimensioner.
Du menar att det måste finnas någon som företräder en uppfattning om valarnas uppfattning? Kanske en bläckfisk? Tror du att någon enda sofistikerad bläckfisk kan ha snuddat vid insikten att jorden är både rund och platt, dvs. ha åstadkommit någon tidig form av pluralistisk syntes? Eller ska vi utgå ifrån att dessa djur trodde sig sitta inne med den absoluta sanningen?
När jag tänker efter så är detta kanske ett uppslag för min bror, som är biolog. Han har dåligt med pengar och kunde göra sig en hacka på ”Hur man blir en samtida marinbiolog på tre dagar”.
Jag tror inte det är nödvändigt att kalla in några bläckfiskar. Valarna tycks redan ha en företrädare i Petter Helje.
Att bli samtida marinbiolog på tre dagar kan vara enklare än att bli konstnär. Det som är nödvändigt är att leverera något intressant uppslag om hur större delen av marinbiologins fauna och flora kommer att försvinna inom kort genom effekterna av global warming.
Jag menar inte att jag sitter inne med någon absolut sanning ifråga om konflikten mellan objektivister och relativister bland valar och andra marina varelser. Detta är spekulationer, givetvis.
Du har nog rätt om det här med global warming. Men finns det inte risk för att en sådan bok skulle vara passé innan den ens har lämnat tryckeriet? Vad tror du om postmodern genusteori applicerad på flasknosdelfiner? Är det för kontroversiellt?
En samtida marinbiolog innebär inte alls samma trendkänslighet som konsten. Global Warming håller länge än och framför allt kan man få forskningspengar om man håller på med sådant.
Flasknosdelfinerna och postmodern genusteori. Du får ha särdeles goda argument för att inte uppfattas som inkorrekt ironiker och därmed riskera att bli hudflängd av genusentusiasterna.
Naturligtvis har du rätt, Lars. Jag får tacka för ett givande samtal och hoppas att det varit till ömsesidig nytta. Hur står det till med Nimis förresten, apropå det marina?
Tack själv Petter. Tillståndet för Nimis, tag dig en aktuell titt på http://thub.wordpress.com/
Det är bra, Lars! Vi hörs!