Vilks.net

Nu är det dags för en svensk pristävling i konsterna. DN har instiftat ett kulturpris där företrädare för musik, film, scenkonst, litteratur och konst & form skall tävla mot varandra. Kulturchef Maria Schottenius har inspirerats av renässansens paragone-fråga* och en tävling i England där man röstade fram de 100 största britterna. Schottenius ursäktar tävlingen med att säga: ”Vi vet att man inte kan tävla i konst eller konstnärliga genrer, men ta det inte så blodigt. Vi hoppas att ni ska få inspiration, och få syn på något som ni kanske inte sett förut.” Vad tävlingen egentligen går ut på får man inte veta. Men troligen är det själva tävlingen som är det roliga. Någon skall vinna och har därmed vunnit.

Intentionsdjupet är inte besvärande stort, det blir folket som skall rösta per mobil och nät och dessutom en jury. Det är alltså eurovisionsschlagerkonceptet. Antagligen går det inte att undvika, tiden talar genom listor och tävlingar som helst skall vara interaktiva. Alla kan vara med. Som kandidat för konst & form har man valt Karin Mamma Andersson. Sune Nordgren är den ansvarige inom den sektorn och vi får anta att det är han som snickrat ihop motiveringen:

”För att konsthistorien slår in i hennes konst på samma självklara sätt som filmen eller renässansporträtten plötsligt kan slå upp i medpassagerarna på tunnelbanan. Hon är en skarp samtidsskildrare. Allt kan omprövas och speglas i allt. Hennes ytor har en sprödhet som om de vore av glas och hennes målningar fungerar som panoramor över tiden.”

Nu är det inte lätt att komma med vettiga motiveringar. Den främsta förtjänsten med ovanstående är dess återanvändningspotential. Det går utmärkt att placera in praktiskt taget vilken annan konstnär som helst i motiveringen. Ja, ”hennes målningar” kan bytas ut mot ”hennes videor” eller ”hans installationer”.

Varför väljer man då en av de mindre framträdande internationella profilerna i svensk konst? Varför inte Ann-Sofie Sidén eller Annika Larsson? Eller om man tvunget vill ha en målare varför inte Cecilia Edefalk? Ja, det är rätt självklart. Mamma Andersson är den enda bland de tänkbara kandidaterna som är något så när känd för en lite större svensk publik.

Det var det evenemanget: Ett publikanpassat kandidatval i en tävling där man framför allt tävlar om röster utan någon annan synlig mening.

* Paragone-frågan (”jämförelsefrågan”) under renässansen handlade framför allt om att få några av dåtidens hantverk (främst måleri och skulptur) accepterade som fria konster. Tillhörde man de fria konsterna slapp man erlägga vissa skatter och åtnjöt högre status. Det blev också en inbördes strid om vilken eller vilka som kunde anses värdiga.

Karin Mamma Andersson: Samla tankarna 2005

Konstrundan är i gång. En landsplåga under ständig expansion. I Skåne rör det sig om ca 600 konstnärer och konsthantverkare. När vi talar om konstvärlden blir man vid sådana tillfällen klar över att det finns ett antal.

Konstrundorna är helt övervägande modernisternas plats. Kvalitetsnivån är varken hög eller låg. Av de mera framgångsrika modernisterna är inte alltför många representerade. Helst vill man nog slippa. Konstrundornas anseende är inte det allra bästa, men, som sagt, inte heller det sämsta. Det förekommer också några enstaka exemplar av konstnärer som kan räknas till DIS.

Det finns tre saker som Konstrundan kan räkna till sin fördel: Försäljning. Det brukar vara god försäljning för många konstnärer. Uppmärksamhet. Medierna är förtjusta i konstrundor och evenemanget får ett stort utrymme i press och tv. Publik. Konstrundan har en mycket stor publik och lockar ändlösa skaror ut på vägarna.

Särskilt det sistnämna är en tungt vägande post som konsten alltid har haft svårt att hantera. När konsten blir avancerad blir publikunderlaget snabbt begränsat. Bortsett från att vissa spektakulära och provocerande verk kan skapa nyfikenhetens sensation är regeln att intressant samtidskonst inte har någon annan publik än den som är specialintresserad – och som därför söker sig till biennaler och andra platser där man kan få ta del av den. Om en konstnär eller en utställning av någon orsak (alltså bortsett från provocerande sensation) får en publik måste det vara något fel. Samtidigt önskar sig samtidskonsten ingenting hellre än att få en publik.

Nu finns det en konstpublik för de stora och avancerade arrangemangen. Documenta XI (2002) hade ca 650 000 besökare, naturligtvis ingen dålig siffra. Men publiken är selektiv och det är inte precis den ordinarie Kasselbon som är den genomsnittlige.

Här har vi problemets kärna. Hur skall det vara möjligt att göra samtidskonstutställningarna intressanta för en bredare publik? Med tanke på att dagens samhälle alltmer mäter allting i publiksiffror är det svårt att komma undan. Generellt sätt går det ändå bra för samtidskonsten. Aldrig har det funnits så många konstnärer från så många länder och aldrig har vi haft så mycket biennaler, konstmässor och andra utställningar. Det selektiva urvalet ger med andra ord ett rätt hyggligt publikunderlag. Men inte det breda.

Roger Buergel som är ansvarig för Documenta XII (som öppnar i juni) är inte omedveten om problemet och visar ett aktivt intresse att försöka engagera den lokala befolkningen. Det är ingen ny idé utan en ständigt pågående: Den bildade medelklassen vill genom information och pedagogik visa sin välvilja mot den breda massan. Några avsevärda resultat har aldrig uppnåtts. Orsaken är naturligtvis att informationssteget är för stort. Vem vill bilda sig tillräckligt mycket för att ta del av något som man inte har ett direkt intresse av?

Konstrundorna har en enklare struktur. Där krävs inte mycket mer än att titta och tycka.

Publik kan transporteras till en utställning som ett konstprojekt.
Så blir det på Documenta XII där Ai Weiwei (1962) i fyra omgångar
kommer att totalt placera 1001 kineser i Kassel (Fairytale).