Del 304: Där modernistbjörkarna susa

Svenskarna vill så gärna ha en stor internationell konstnär. Nu har de utropat Karin Mamma Andersson till en sådan. Mamma Andersson, som fram till i augusti ställer ut på Moderna Museet, är mycket framgångsrik. Åtminstone i ett svenskt perspektiv och om man är förtjust i måleri. Mamma Andersson är emellertid vår näst bästa målare, och definitivt inte som Lars Nittve vill påstå ”som nått störst internationell framgång hittills”. I själva verket finns det närmare 20 svenska konstnärer som ligger före Andersson.

Cecilia Edefalk (1744) är strået vassare än Mamma Andersson (1977). Det kan vara intressant att jämföra de två. Edefalk väckte uppseende och blev en del av det postmoderna genombrottet. I någon mån kan man säga att hon röjde mark och mötte ett visst motstånd. För Mamma Andersson har allting varit en klang och jubelföreställning. Motståndslöst har hon stigit fram som det efterlängtade målerihoppet. För vi skall inte tro annat än att det fortfarande är så att riktig konst, det är måleri, helst i olja. Cecilia Edefalk är inte heller så lockande för recensenterna. Hon lämnar inte mycket utrymme åt konstkritikerns behov av modernistiska fantasier.

Mamma Andersson kan måla, ingen kan säga annat än att hon gör det bra. Och med tillräckligt mycket alibi för att kunna skjutsas in i DIS-området. Två stående epitet framhävs alltid och i alla sammanhang: Hon berättar och hon citerar andra målare.

Recensionerna av Modernas utställning har strömmat till och det finns följande bukett att plocka ifrån:

DN Jessica Kempe
SvD Stig Johansson
Expressen Peter Cornell
Aftonbladet Camilla Hammarström
Sydsvenska Dagbladet Jelena Zetterström
Om konst Susanna Slöör
Intervju Jenny Morelli

Som en snabb titt ger för handen tillhör recensenterna huvudsakligen det gamla gardet och inte de vassaste nutidspennorna. Bortsett från Jelena Zetterström,som har några smärre invändningar i sin kria, är det en hyllningskör som ljuder unisont. Det är värt att läsa sig genom hela biblioteket för det är sällan man ser så fantasieggade skribenter slå sig lösa. Neofantasi, neosubjektivitet och neoestetik är, som vi redan vet, det som dominerar konsttrenden, men det var nog tänkt att i första hand gälla konstnärerna. Här är det alltså skribenterna som fått fnatt i den genren.

Jag tvingas utdela tråkpriset till Susanna Slöör som med Mammas utställning fått vatten på sin kvar i sin outtröttliga kampanj för modernistmåleriets återkomst. Snälla: Vänligen uppdatera sig.

Nå hur bra är då Mamma Andersson? Hyggligt framgångsrik, att vara bland de 2 000 främst i världen är ingen dålig prestation, men stannar nog vid att vara en i huvudsak svensk företeelse. En andra generationens Marlene Dumas, en estetiserad Dick Bengtsson.

Nå, man skulle kunna tro att Mamma och hennes make Jockum Nordström skulle vara välbeställda. Bättre än så här kan det väl inte bli för några stackars konstnärer? Men alltså icke: ”Vi har en tre år gammal Volvo, ett sommarhus, mer än så är det inte.” (se Morellis intervju) Vem tog slantarna?

Men bäst av allt är de grodhopp som vår kära kritikerkår presterar vid detta tillfälle. Här är några stimulerande smakprov:

”Märkligt är det hur denna kärleksförklaring till torftigheten kan frodas med närmast mozartsk lätthet, en skamlös svävande koncentration kring det väsentliga. Hemligheten tycks vara att bära med sig det otympligaste så långt det bara går, att hela tiden våga komma till korta, något virtuosen aldrig mäktar.” (Hammarström)

”Barnet springer i förväg. Men hemkomsten är mångdubbel. Mitt i grönskan står en stängd grind. Ovanför utgörs himlen av ett prydligt rum. Ännu inte intaget av måleri. Utom i gardinerna.” (Kempe)

”Jag ser Faderns frånvaro, och närvaro. I det tomma återstår alltid bilderna som en utväg, de som redan finns och de man oupphörligen kan måla och vrida och vända.” (Cornell)

”De tycks befinna sig i ett tillstånd av sökande efter något, som kanske aldrig infinner sig. Med stirrande ögon och tomma gester är de bara där i sina roller, som försjunkna i ett evigt dröjande, väntande.” (Johansson)

”Den stora berättelsen om varifrån vi kommer och vart vi är på väg är däremot inte tidsbunden men aktualiseras och låter sig omformuleras om och om igen.” (Zetterström)

”Samtidigt påminner scenerna om resterna av alla dessa hem existerande utanför tiden, som likt skingrade dödsbon berättar sina allmängiltiga historier i dunklet på en sommaröppen loppmarknad.” (Slöör)

andersson-mamma-the-best-storyteller-1-05.jpg
Karin Mamma Andersson The Best Storyteller 1, 2005

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 23 kommentarer

Del 303: Den biennal nu kommer i augusti

Den 25 augusti kör man igång Göteborgs 4:e internationella biennal. Förutsättningarna är inte de bästa. De båda curatorerna Joa Ljungberg och Edi Muka har fått uppdraget sent och i vanlig ordning kommer det att tillstöta diverse ekonomiska problem.

Men vad värre är att de båda curatorerna tycks ha fallit ned från månen. Läs bara om tematiken; deras ”intention med Göteborgs Internationella Konstbiennal 2007 är att undersöka samtidskonstens roll och situation i vår globaliserade värld. Kan konsten idag utgöra en stark röst i den sociala, politiska och kulturella diskursen utan att för den sakens skull förlora sitt konstnärliga uttryck och värde?”

Det där behöver man inte en biennal för att besvara: Jodå, konsten kan utgöra en stark röst, men för vem? Och även det vet vi svaret på: För konstvärldens biennal- och galleripublik.

Dessvärre är det nog en helt korrekt slutledning varför curatorerna bör överväga en snabb kurskorrigering. Inget fel i det, trendförskjutningen mot neoestetik, neofantasi och neosubjektivitet har nyss blivit ett faktum och det är inte lätt att veta sådant i förväg. Tänk på den saken, Ljungberg & Muka, och ni kan få till en betydligt intressantare biennal.

Vad skulle vara ett intressantare tema? T ex ”Varför är neoestetik något annat än den modernistiska?” ”Och varför är den inte detsamma som estetiskt i allmänhet?” Samma ramsa kan tas med de båda andra neo-. Därför kan helheten summeras: Varför är vi i konsten så speciella?

biennalen_gbgkorr.JPG
Den svenska biennalen

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 4 kommentarer

Del 302: Som fattat tidsgaloppen

Jag brukar ha rätt och ni som följt skriverierna härstädes har säkert hört det åtskilliga gånger: Mer fantasi och estetik, det är den klara tendensen.

Rasmus West har kommenterat att vi nu kan iaktta tendensen även på svensk mark: ”Konsensus verkar råda – det personliga och det till synes inåtvända är inte längre eskapism utan står i förhållande till omvärlden, vilket jag även personligen kan relatera till…”

Två utställningar berör saken. På Bonniers konsthall och på Milliken Gallery i Stockholm.

Så rätt och riktigt, så långt. Men det är inte okomplicerat. Det vi talar om är en tendens och den skall samsas med mycket annat. Dessutom är sådant som jagets introverta återkomst inte värt särskilt mycket om det inte finns en diskurs i vilken den kan häkta fast sig. Världen utanför konsten har en gång för alla blivit något som man inte kommer undan så lätt.

Mitt vidare tips är att den nya fantasin och vad som där eljest utspelar sig kommer att förbinda sig med det sociala.

Clemens Poellinger skriver i SvD att utställningen på Bonniers konsthall är ”Inget mindre än en konstchock eftersom ”jaget” – det introverta, känsliga och sentimentala subjektet – varit något av ett tabubelagt ämne.”

Här har han fal. Jaget och det sentimentala subjektet har i hög grad varit i ett aktuellt ämne i konsten. Däremot har hängivelsen och tron på konstnärsjagets förmåga att frambringa en autentisk känslokommunikation varit något som starkt betvivlats. Med all rätt. Ett par utställningar löser inte problemet, vem vill på allvar ha tillbaka den romantiska uppfattningen om konstnärsjaget?

Frågan blir alltså hur distansen skall föras in och vad man egentligen vill säga. Den frågan väntar ännu på sitt svar.

Intressantare är nog det som visar sig på Documenta 12 om en månad. Samma tendens kommer med stor sannolikhet att bli synlig där. Ni kan läsa mina synpunkter på Kunstkritikk.

Kunstkritikk har inte lyckats få fram mina bilder. En av dem kan ni studera här. Det är en översikt över var de 60-70 konstnärer som vi nu känner till kommer ifrån. Tyskland/Österrike dominerar, men, liksom i schlagerfestivalen, rycker Östeuropa fram.

mapstorusekontrlit.JPG

Och förresten, ny subjektivitet & fantasi torde nog gå mer i riktning Jonathan Messe. Se denne outtröttlige entusiast ta sig an Die Frau

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 5 kommentarer