Svenskarna vill så gärna ha en stor internationell konstnär. Nu har de utropat Karin Mamma Andersson till en sådan. Mamma Andersson, som fram till i augusti ställer ut på Moderna Museet, är mycket framgångsrik. Åtminstone i ett svenskt perspektiv och om man är förtjust i måleri. Mamma Andersson är emellertid vår näst bästa målare, och definitivt inte som Lars Nittve vill påstå ”som nått störst internationell framgång hittills”. I själva verket finns det närmare 20 svenska konstnärer som ligger före Andersson.
Cecilia Edefalk (1744) är strået vassare än Mamma Andersson (1977). Det kan vara intressant att jämföra de två. Edefalk väckte uppseende och blev en del av det postmoderna genombrottet. I någon mån kan man säga att hon röjde mark och mötte ett visst motstånd. För Mamma Andersson har allting varit en klang och jubelföreställning. Motståndslöst har hon stigit fram som det efterlängtade målerihoppet. För vi skall inte tro annat än att det fortfarande är så att riktig konst, det är måleri, helst i olja. Cecilia Edefalk är inte heller så lockande för recensenterna. Hon lämnar inte mycket utrymme åt konstkritikerns behov av modernistiska fantasier.
Mamma Andersson kan måla, ingen kan säga annat än att hon gör det bra. Och med tillräckligt mycket alibi för att kunna skjutsas in i DIS-området. Två stående epitet framhävs alltid och i alla sammanhang: Hon berättar och hon citerar andra målare.
Recensionerna av Modernas utställning har strömmat till och det finns följande bukett att plocka ifrån:
DN Jessica Kempe
SvD Stig Johansson
Expressen Peter Cornell
Aftonbladet Camilla Hammarström
Sydsvenska Dagbladet Jelena Zetterström
Om konst Susanna Slöör
Intervju Jenny Morelli
Som en snabb titt ger för handen tillhör recensenterna huvudsakligen det gamla gardet och inte de vassaste nutidspennorna. Bortsett från Jelena Zetterström,som har några smärre invändningar i sin kria, är det en hyllningskör som ljuder unisont. Det är värt att läsa sig genom hela biblioteket för det är sällan man ser så fantasieggade skribenter slå sig lösa. Neofantasi, neosubjektivitet och neoestetik är, som vi redan vet, det som dominerar konsttrenden, men det var nog tänkt att i första hand gälla konstnärerna. Här är det alltså skribenterna som fått fnatt i den genren.
Jag tvingas utdela tråkpriset till Susanna Slöör som med Mammas utställning fått vatten på sin kvar i sin outtröttliga kampanj för modernistmåleriets återkomst. Snälla: Vänligen uppdatera sig.
Nå hur bra är då Mamma Andersson? Hyggligt framgångsrik, att vara bland de 2 000 främst i världen är ingen dålig prestation, men stannar nog vid att vara en i huvudsak svensk företeelse. En andra generationens Marlene Dumas, en estetiserad Dick Bengtsson.
Nå, man skulle kunna tro att Mamma och hennes make Jockum Nordström skulle vara välbeställda. Bättre än så här kan det väl inte bli för några stackars konstnärer? Men alltså icke: ”Vi har en tre år gammal Volvo, ett sommarhus, mer än så är det inte.” (se Morellis intervju) Vem tog slantarna?
Men bäst av allt är de grodhopp som vår kära kritikerkår presterar vid detta tillfälle. Här är några stimulerande smakprov:
”Märkligt är det hur denna kärleksförklaring till torftigheten kan frodas med närmast mozartsk lätthet, en skamlös svävande koncentration kring det väsentliga. Hemligheten tycks vara att bära med sig det otympligaste så långt det bara går, att hela tiden våga komma till korta, något virtuosen aldrig mäktar.” (Hammarström)
”Barnet springer i förväg. Men hemkomsten är mångdubbel. Mitt i grönskan står en stängd grind. Ovanför utgörs himlen av ett prydligt rum. Ännu inte intaget av måleri. Utom i gardinerna.” (Kempe)
”Jag ser Faderns frånvaro, och närvaro. I det tomma återstår alltid bilderna som en utväg, de som redan finns och de man oupphörligen kan måla och vrida och vända.” (Cornell)
”De tycks befinna sig i ett tillstånd av sökande efter något, som kanske aldrig infinner sig. Med stirrande ögon och tomma gester är de bara där i sina roller, som försjunkna i ett evigt dröjande, väntande.” (Johansson)
”Den stora berättelsen om varifrån vi kommer och vart vi är på väg är däremot inte tidsbunden men aktualiseras och låter sig omformuleras om och om igen.” (Zetterström)
”Samtidigt påminner scenerna om resterna av alla dessa hem existerande utanför tiden, som likt skingrade dödsbon berättar sina allmängiltiga historier i dunklet på en sommaröppen loppmarknad.” (Slöör)
Karin Mamma Andersson The Best Storyteller 1, 2005
