Svenskarna vill så gärna ha en stor internationell konstnär. Nu har de utropat Karin Mamma Andersson till en sådan. Mamma Andersson, som fram till i augusti ställer ut på Moderna Museet, är mycket framgångsrik. Åtminstone i ett svenskt perspektiv och om man är förtjust i måleri. Mamma Andersson är emellertid vår näst bästa målare, och definitivt inte som Lars Nittve vill påstå ”som nått störst internationell framgång hittills”. I själva verket finns det närmare 20 svenska konstnärer som ligger före Andersson.
Cecilia Edefalk (1744) är strået vassare än Mamma Andersson (1977). Det kan vara intressant att jämföra de två. Edefalk väckte uppseende och blev en del av det postmoderna genombrottet. I någon mån kan man säga att hon röjde mark och mötte ett visst motstånd. För Mamma Andersson har allting varit en klang och jubelföreställning. Motståndslöst har hon stigit fram som det efterlängtade målerihoppet. För vi skall inte tro annat än att det fortfarande är så att riktig konst, det är måleri, helst i olja. Cecilia Edefalk är inte heller så lockande för recensenterna. Hon lämnar inte mycket utrymme åt konstkritikerns behov av modernistiska fantasier.
Mamma Andersson kan måla, ingen kan säga annat än att hon gör det bra. Och med tillräckligt mycket alibi för att kunna skjutsas in i DIS-området. Två stående epitet framhävs alltid och i alla sammanhang: Hon berättar och hon citerar andra målare.
Recensionerna av Modernas utställning har strömmat till och det finns följande bukett att plocka ifrån:
DN Jessica Kempe
SvD Stig Johansson
Expressen Peter Cornell
Aftonbladet Camilla Hammarström
Sydsvenska Dagbladet Jelena Zetterström
Om konst Susanna Slöör
Intervju Jenny Morelli
Som en snabb titt ger för handen tillhör recensenterna huvudsakligen det gamla gardet och inte de vassaste nutidspennorna. Bortsett från Jelena Zetterström,som har några smärre invändningar i sin kria, är det en hyllningskör som ljuder unisont. Det är värt att läsa sig genom hela biblioteket för det är sällan man ser så fantasieggade skribenter slå sig lösa. Neofantasi, neosubjektivitet och neoestetik är, som vi redan vet, det som dominerar konsttrenden, men det var nog tänkt att i första hand gälla konstnärerna. Här är det alltså skribenterna som fått fnatt i den genren.
Jag tvingas utdela tråkpriset till Susanna Slöör som med Mammas utställning fått vatten på sin kvar i sin outtröttliga kampanj för modernistmåleriets återkomst. Snälla: Vänligen uppdatera sig.
Nå hur bra är då Mamma Andersson? Hyggligt framgångsrik, att vara bland de 2 000 främst i världen är ingen dålig prestation, men stannar nog vid att vara en i huvudsak svensk företeelse. En andra generationens Marlene Dumas, en estetiserad Dick Bengtsson.
Nå, man skulle kunna tro att Mamma och hennes make Jockum Nordström skulle vara välbeställda. Bättre än så här kan det väl inte bli för några stackars konstnärer? Men alltså icke: ”Vi har en tre år gammal Volvo, ett sommarhus, mer än så är det inte.” (se Morellis intervju) Vem tog slantarna?
Men bäst av allt är de grodhopp som vår kära kritikerkår presterar vid detta tillfälle. Här är några stimulerande smakprov:
”Märkligt är det hur denna kärleksförklaring till torftigheten kan frodas med närmast mozartsk lätthet, en skamlös svävande koncentration kring det väsentliga. Hemligheten tycks vara att bära med sig det otympligaste så långt det bara går, att hela tiden våga komma till korta, något virtuosen aldrig mäktar.” (Hammarström)
”Barnet springer i förväg. Men hemkomsten är mångdubbel. Mitt i grönskan står en stängd grind. Ovanför utgörs himlen av ett prydligt rum. Ännu inte intaget av måleri. Utom i gardinerna.” (Kempe)
”Jag ser Faderns frånvaro, och närvaro. I det tomma återstår alltid bilderna som en utväg, de som redan finns och de man oupphörligen kan måla och vrida och vända.” (Cornell)
”De tycks befinna sig i ett tillstånd av sökande efter något, som kanske aldrig infinner sig. Med stirrande ögon och tomma gester är de bara där i sina roller, som försjunkna i ett evigt dröjande, väntande.” (Johansson)
”Den stora berättelsen om varifrån vi kommer och vart vi är på väg är däremot inte tidsbunden men aktualiseras och låter sig omformuleras om och om igen.” (Zetterström)
”Samtidigt påminner scenerna om resterna av alla dessa hem existerande utanför tiden, som likt skingrade dödsbon berättar sina allmängiltiga historier i dunklet på en sommaröppen loppmarknad.” (Slöör)
Karin Mamma Andersson The Best Storyteller 1, 2005
Värt att tänka på: Det var en norsk curator (namn?) som lyfte in Mamma i salongen genom att välja ut henne som svensk representant på Venedigbiennalen. Innan dess var hon okänd för flertalet och hon ingick inte alls i den svenska DIS-institutionen. Hade det bara kommit an på detta nätverk skulle nog Mamma fortsatt att harva i gärdsgårdsligan som en i mängden habila samtida målare. Vilket visar att inte bara nätverkstillhörighet avgör konstnärens öde, även slumpen har en del att säga till om! 😉
..sin vilda sommarsång.
Yngve. Slumpen spelar en viss roll, men vi skall också inse att det finns garderingar. Att ha många krokar ute ger större möjligheter. Det är nog riktigt att Mammas deltagande på biennalen 2003 blev hennes genombrott. Men man kommer inte ifrån att det var på gång. Hon hade redan tagit plats i Castenfors ”Sveriges konst under 1900-talet” från 2001. T ex.
Man kan naturligtvis fråga sig varför de två norska feministcuratorerna Jortveit och Kroksnes valde en målare och varför just Mamma men det går nog att få ett svar på det om man gräver tillräckligt djupt.
Första gången jag såg Karin Mamma Anderssons måleri var på hennes avgångsutställning från mejan och jag minns hur förtjust jag då blev och tänkte, detta borde gå bra. Med viss tillfredställelse över att min syn på kvalitet verkar stämma överrens med DIS, gläds jag åt hennes framgångar. Men ångrar lite att jag aldrig köpte den lilla tavlan för endast ”två krogrundors pris”.
Appropå Lars frågeställning, ”vem tog slantarna? ” är en frågeställning jag gärna skulle vilja få en större inblick i.
Om en konstnär säljer för låt säga en miljon kr, låter det kanske imponerande, men över fyra femtedelar hamnar i andra fickor än konstnärens. Först går 25% i moms, sen tar galleristen hälften av de reterande 800 000. På de 400 000 ska efter avdrag för material, hyra och andra utgifter, säg 100 000kr (detta varierar naturligtvis kraftigt, men siffran är inte orimlig för en professionell konstnär) betalas egenavgifter på 20%. Kvar att skatta för blir 240 000kr = 168 000 i plånboken. Det är ju en hyfsad inkomst, inte jättehög men inte heller särskilt låg, men man får också komma ihåg att det inte ingår någon betald semester eller andra förmåner och att många konstnärer har upp mot åtta års studieskulder att betala av på.
/Y
Hej yngve,
När du skriver sälja för en miljon, menar du då ett års produktion?, att alltså 168 000 ska vara en årsinkomst, låter ju faktiskt inget vidare. En kanske naiv fråga, men vad händer om en konstnär som har vunnit en respektabel status avsäger sig sina gallerikontakter och säljer via ett eget bolag? Tycker att samlarna fortsättningsvis måste vara mån om sina investeringar och fortsätta att handla?
Porfavor, att sälja på egen hand skall man akta sig för. Att sköta hela den administrationen med kundvård, lanseringar, kontakter etc är det ytterst få konstnärer som gör – om man inte säljer väldigt lite.
Framgångsrika konstnärer kan naturligtvis förhandla sig till bättre överenskommelser.
Tack för svar Lars. En anna fråga är, finns det nåt land där det råder bättre förhållanden för en konstnär, rent ekonomiskt?
Menar om en konstnär innehar samma status i Sverige som tex Italien, är priserna dock detsamma?
Porfavor, jag är inte säker på om det här är svar på din fråga. Nederländerna har väldigt bra villkor för konstnärer. Främst inhemska men även ditflyttade får mycket stöd. Annars har Tyskland och Schweiz ganska köpstarka samlare, för att inte tala om USA…
Ja, Porfavor, jag tänkte årsinkomst. Det är kanske inte så mycket, men i alla fall över socialbidragsnivå. Jag måste erkänna att jag inte har någon koll på löneutvecklingen, det var så länge sen jag hade något som liknar en normal inkomst. Så det är i alla fall mer än vad jag drar ihop och det är nog inte många konstnärer som kan sälja för den summan varje år, de flesta tjänar säkert betydligt mindre. Jag vet inte vad Karin Mamma säljer för, men med tanke på att hon inte målat på ett år kan det ju inte rasa in pengar direkt.
MLDG hoppade ju av Andréhn-Schiptjenko i protest mot deras höga arvode (60%), men hoppade efter några år på Bel’ Art istället. Privatförsäljning är nog svår att organisera i längden. Man behöver ett publikt forum.
/Y
I denna intressanta ekonomidebatt bör det tillfogas några praktiska synpunkter till det som Yngve lagt fram tidigare. Martin Schibli har påpekat det: Yngve: Avdragen. Varje praktiskt levande konstnär drar av långt förbi skamgränsen. Har man ett fett stipendium kan man utan vidare 0-taxera sig.
Avdragen ändrar ingenting. De är omkostnader i verksamheten, som därmed också drar ner inkomsten i motsvarande grad, och måste kunna verifieras av faktiska utlägg. Man drar ju så klart också av för egenavgifter och moms. Har man inget fett stipendium måste man ha en inkomst, vilket det inte blir om inte intäkterna överskrider utgifterna. Och då blir det oundvikligen skatt.
/Y
Annars är min erfarenhet att det kan löna sig att laborera med avsättningsfonder om man, vilket ju konstnärer ofta gör, tjänar olika mycket olika år.
/Y
Jo, Yngve, avdragen måste kunna verifieras med kvitton och dylikt. Konstnärer lär sig fort att skaffa sig kvitton. Branschen är nu som den är. På gallerisidan avsätts ca 10 % till mutor. Utan kvitton.
Jag förstår vad du syftar på, Lars, men man bör använda fådda kvitton med urskiljning. Om man inte kan visa hur man betalar sina levnadsomkostnader kan man bli sköntaxerad, vilket inte är att rekommendera.
/Y
Tänkte bara bidra med en modell för beräkning av konstpris som också visar vad pengarna tar vägen
Man kan alltså själv fylla i valfritt belopp och ändra värden i formler. (se länk)
http://www.aggregat.se/bin/konst_pris.xls
Modellen visar också vad privatkunden måste tjäna för att frigöra beloppet för konstverket vilket är nästan det dubbla, detta beror på att avskrivningsrätten inte finns på konst i Sverige.
(Sedan ett par år finns detta bl.a. i Danmark)
Konstköparen är till största delen skattfinansierade verksamheter, kommun, stat och landsting.
Den andra delen är konstintresserade privatpersoner (samlare).
Den största marknaden är de privat företagen samtidigt är dessa är inga stora konstkunder av flera anledningar bl.a. därför att de ej vet hur de skall bokföra inköpet eftersom det inte kan göras med normal fakturering etc.
Detta kan vara en potentiell jättemarknad som är stängd för konstnärer.
Yngve i din modell säger du att behållningen skulle vara 168 000 och att produktionskostnaden för miljonförsäljningen är 100 000.
Man kanske borde tillägga att 100 000 av behållningen bör återinvesteras till nyproduktion annars har man ju ätit upp utsädet så att säga.
För övrigt tycker jag att Karin & Jockum är det bästa som har hänt svenskt konstliv på mycket länge.
Roligt, roligt, roligt.
http://www.aggregat.se/bin/konst_pris.xls
– länken är trasig?
Länken är en fil
Välj öppna eller spara.
Kör filen i MS exel
vafan snackar alla om? snackar ni om konst, om karin mamma andersson eller om ni själva? gjort är gjort , målat är målat, spelat är spelat, sådan är konsten – gjord och för evigt ihågkommen eller glömd. men omöjlig att analysera och kritisera och ondgjord över. så håll käften och skaffa er ett liv, ni som gnäller över småspik när det finns tegelsten att rädas.
Gode Lasse, jag skulle gärna vilja veta hur du kan veta att konsten inte kan analyseras.
Käre Lars! Det är självklart att konst inte kan analyseras! Vem fan vill göra konst om någon nisse ramlar in och börjar ANALYSERA? Konsten är mycket mycket djupare än så.
Lasse, har du kommit fram till att konsten inte kan analyseras och är mycket djupare än så genom analys? Eller genom gudomlig förmedling?