Del 302: Som fattat tidsgaloppen

Jag brukar ha rätt och ni som följt skriverierna härstädes har säkert hört det åtskilliga gånger: Mer fantasi och estetik, det är den klara tendensen.

Rasmus West har kommenterat att vi nu kan iaktta tendensen även på svensk mark: ”Konsensus verkar råda – det personliga och det till synes inåtvända är inte längre eskapism utan står i förhållande till omvärlden, vilket jag även personligen kan relatera till…”

Två utställningar berör saken. På Bonniers konsthall och på Milliken Gallery i Stockholm.

Så rätt och riktigt, så långt. Men det är inte okomplicerat. Det vi talar om är en tendens och den skall samsas med mycket annat. Dessutom är sådant som jagets introverta återkomst inte värt särskilt mycket om det inte finns en diskurs i vilken den kan häkta fast sig. Världen utanför konsten har en gång för alla blivit något som man inte kommer undan så lätt.

Mitt vidare tips är att den nya fantasin och vad som där eljest utspelar sig kommer att förbinda sig med det sociala.

Clemens Poellinger skriver i SvD att utställningen på Bonniers konsthall är ”Inget mindre än en konstchock eftersom ”jaget” – det introverta, känsliga och sentimentala subjektet – varit något av ett tabubelagt ämne.”

Här har han fal. Jaget och det sentimentala subjektet har i hög grad varit i ett aktuellt ämne i konsten. Däremot har hängivelsen och tron på konstnärsjagets förmåga att frambringa en autentisk känslokommunikation varit något som starkt betvivlats. Med all rätt. Ett par utställningar löser inte problemet, vem vill på allvar ha tillbaka den romantiska uppfattningen om konstnärsjaget?

Frågan blir alltså hur distansen skall föras in och vad man egentligen vill säga. Den frågan väntar ännu på sitt svar.

Intressantare är nog det som visar sig på Documenta 12 om en månad. Samma tendens kommer med stor sannolikhet att bli synlig där. Ni kan läsa mina synpunkter på Kunstkritikk.

Kunstkritikk har inte lyckats få fram mina bilder. En av dem kan ni studera här. Det är en översikt över var de 60-70 konstnärer som vi nu känner till kommer ifrån. Tyskland/Österrike dominerar, men, liksom i schlagerfestivalen, rycker Östeuropa fram.

mapstorusekontrlit.JPG

Och förresten, ny subjektivitet & fantasi torde nog gå mer i riktning Jonathan Messe. Se denne outtröttlige entusiast ta sig an Die Frau

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 302: Som fattat tidsgaloppen

  1. Rasmus West skriver:

    “utan står i förhållande till omvärlden”

    Med det menar jag i princip det som du menar. Diskursens utrymme..
    Det som slog mig tidigare var, vad kommer efteråt? Ytterligare en diametralt motsatt ansats eller något annat? Det är kanske ingen större poäng att tänka alltför mycket på det iom att det finns helt tillräckligt att göra i nuet, men du kanske har nån fundering, Lars?

  2. Lars skriver:

    Hej Rasmus

    Vi skall komma ihåg att vi inte har mycket mer att spela med än en tendens som markerar sig men inte mycket mer. Jag tror inte på att vi står inför någon drastisk nyorientering. Konstvärlden fängslas för närvarande av den ekonomiska boomen. Det är i den som konsten lever som starkast och marknaden tillåter gärna lite subjektivitet. Sådant gillar samlarna.

  3. david 28 malmoe skriver:

    Tjena Lars! Jag förväntar mig en liten recension av, eller några (förmodligen dräpande) kommentarer gällande “Kritik av den negativa uppbyggligheten”. Har jag kanske missat dem i en tidigare blogg?

  4. David 28 malmoe skriver:

    Den talande tystnaden…….eller?

  5. Karin skriver:

    Jag ville kommentera din teckning om Muhammed som hund men det gick inte så jag gör det här istället. Jag tycker du förtjänar ett hårt straff som har mage att skända ett sånt fint djur som hunden genom att avbilda hunden som Muhammed!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.