Det har varit på tapeten ett flertal gånger. Lunds konsthall tappar publik, förra året hade man 64 000 besökare, året innan 109 000. Och det här året har öppnat ännu sämre, hittills har det kommit 28 399. Konsthallen har precis satsat stort på sitt 50-årsjubileum vilket man trodde skulle inhösta många intresserade. Men så blev det inte.
SDS har kontaktat Zoltan Wagner (kd), ledamot av Kultur- och fritidsnämnden. Han har ett imponerande namn. Kanske är han bättre på hästar än konst eftersom han har varit engagerad i Lunds ”Hestival” i år. Wagner har dock synpunkter, han ”menar att det är konstnärerna som misslyckas med att förmedla sin konst.
– Det kanske är så att utställningarna har varit konstiga, att det är därför som publiken uteblivit. Konsten ska vara sådan att du som publik inte ska behöva ha någon som tolkar åt dig. Då är det något som är tokigt”
Och dessutom menar han sig veta var man skall finna den rätta konsten: ”Vi kanske inte har haft de vassaste konstnärerna heller. Vi kanske skulle kunna ta konstnärer från San Fransisco, New York och Berlin, där finns mycket av det verkligt intressanta idag.”
Men även om enfalden kan vara stor i nämnderna kvarstår problemet för hallens båda ledare Åsa Nacking och Anders Kreuger. De har misslyckats med att få publiken till hallen. Utställningarna som de visat är av internationell samtidskvalitet, inget att säga om det, men frågan är till vem man riktar sig – och varför. Det är svårt att se annat än att Lunds konsthall är en mellanstation för de båda konstagenterna och då gäller det att samla utställningspoäng för den fortsatta karriären, publiksiffror spelar i det sammanhanget i regel ingen större roll.
Och inte ser det särdeles lysande ut när man ser på den kommande utställningstablån. Först kommer sommaren med Lunds kommuns konstinköp följt av två månader Ann Lislegaard (1272) samt två månader Fiona Tan (444). Säkra kort men varken särdeles upphetsande för vare sig den kräsna publiken eller för den breda. Vi kan nog förbereda oss på några svårgenomträngliga videoinstallationer. Som inlägg i den aktuella konstdebatten är det inte heller något lockande program. Tans tema är identitet, minne och perceptionen av kulturell olikhet. Hon hade sin stora tid under förra Documenta. Lislegaard (som representerade Danmark på senaste Venedigbiennalen) ställer i regel stora krav på sin publik.
Det är nog tid att fundera på begreppen utställningspolitik och konstpedagogik.
Ann Lislegaard: Bellona 2005
Fiona Tan: Facing Forward 1999
Mer konst? Se Mirakeldagarna.
