Del 310:När publiken sviker: Lunds konsthall i svårigheter

Det har varit på tapeten ett flertal gånger. Lunds konsthall tappar publik, förra året hade man 64 000 besökare, året innan 109 000. Och det här året har öppnat ännu sämre, hittills har det kommit 28 399. Konsthallen har precis satsat stort på sitt 50-årsjubileum vilket man trodde skulle inhösta många intresserade. Men så blev det inte.

SDS har kontaktat Zoltan Wagner (kd), ledamot av Kultur- och fritidsnämnden. Han har ett imponerande namn. Kanske är han bättre på hästar än konst eftersom han har varit engagerad i Lunds ”Hestival” i år. Wagner har dock synpunkter, han ”menar att det är konstnärerna som misslyckas med att förmedla sin konst.
– Det kanske är så att utställningarna har varit konstiga, att det är därför som publiken uteblivit. Konsten ska vara sådan att du som publik inte ska behöva ha någon som tolkar åt dig. Då är det något som är tokigt”

Och dessutom menar han sig veta var man skall finna den rätta konsten: ”Vi kanske inte har haft de vassaste konstnärerna heller. Vi kanske skulle kunna ta konstnärer från San Fransisco, New York och Berlin, där finns mycket av det verkligt intressanta idag.”

Men även om enfalden kan vara stor i nämnderna kvarstår problemet för hallens båda ledare Åsa Nacking och Anders Kreuger. De har misslyckats med att få publiken till hallen. Utställningarna som de visat är av internationell samtidskvalitet, inget att säga om det, men frågan är till vem man riktar sig – och varför. Det är svårt att se annat än att Lunds konsthall är en mellanstation för de båda konstagenterna och då gäller det att samla utställningspoäng för den fortsatta karriären, publiksiffror spelar i det sammanhanget i regel ingen större roll.

Och inte ser det särdeles lysande ut när man ser på den kommande utställningstablån. Först kommer sommaren med Lunds kommuns konstinköp följt av två månader Ann Lislegaard (1272) samt två månader Fiona Tan (444). Säkra kort men varken särdeles upphetsande för vare sig den kräsna publiken eller för den breda. Vi kan nog förbereda oss på några svårgenomträngliga videoinstallationer. Som inlägg i den aktuella konstdebatten är det inte heller något lockande program. Tans tema är identitet, minne och perceptionen av kulturell olikhet. Hon hade sin stora tid under förra Documenta. Lislegaard (som representerade Danmark på senaste Venedigbiennalen) ställer i regel stora krav på sin publik.

Det är nog tid att fundera på begreppen utställningspolitik och konstpedagogik.

lislegaard-bellona-2005-venedigblit.JPG
Ann Lislegaard: Bellona 2005

tan-facing-forward-99.jpg
Fiona Tan: Facing Forward 1999

Mer konst? Se Mirakeldagarna.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

16 svar på Del 310:När publiken sviker: Lunds konsthall i svårigheter

  1. Liisa skriver:

    Intressanta att lästa som det mesta andra du skriver, även fast ibland har jag lite svårt att förstå, men hoppas att det ska bli bättre med tiden då jag hela tiden försöker lära mej mer om ämnet. Men just den här kunde jag inte låta bli att kommentera. Jag tyckte det var en så underbar beskrivning han kom med om konst. citat ” Konsten ska vara sådan att du som publik inte ska behöva ha någon som tolkar åt dig.” Det är den bästa beskrivningen jag hört på länge. Underbart att höra att det finns fler om tycker som jag.

  2. Lars skriver:

    Jo Liisa, det vore bekvämt om det var på det sättet. Men så ligger det inte till. När vi inte behöver någon tolkning står vi inför något som vi redan känner till och får bekräftat.

    Klart att man kan göra sin egen tolkning men det är mycket begärt av den enskilde. Lite tips, kunskaper och infallsvinklar gör möjligheterna rikare.

    Vad du gör dig entusiastisk över är inget annat än bekvämligheten.

  3. Liisa skriver:

    Kanske, kanska inte.

    Jag medger att jag är ovetande inför den så kallade samtidskonsten, och jag ska lära mej mer, inte för att jag egentligen vill, utan för att jag ser det som nödvändig kunskap jag måste vara medveten om, eftersom jag ämnar att försöka bli yrkesarbetande konstnär (om ca tio år).

    Men om jag struntar i det i ett ögonblick och bara beskriver vad jag känner och tror för ögonblicket med den kunskap och erfarenhet jag har hitills.

    Dels tror jag på att man kan skapa meningsfull, värdefull och betydelsefull konst som inte är något nytt. Om man med nytt menar något som inte liknar något som någon anna gjort hitills. Nytt blir det ju ändå på samma sätt som en människa upplever en känsla på nytt även fast grottmänniskorna med upplevde samma sak.

    Den konst som behövs tolk till tycker jag mer liknar något som man skapar medveten för att stänga ut människor för just utestängandes skull. Ingen skulle älska diamanter om de inte var så sällsynta, samma är det med deras så kallade konst, de måste stänga ut folk, måste få folk att tro att det är något speciellt det de gör, för annars skulle ju alla göra sådan kost och då skulle den inte vara något värd. Eftersom samtidskonst är ju något som till och med min son på 3år kan göra. Medans den konsten jag vill jobba med och hårt arbetar för att lära mej, den är jag inte änns värd att kalls nybörjare på och ändå har jag hållit på att försöka utvecklas i mer än 10år sammanlagt. Där behöver man inte stänga ut någon eftersom konsten får ett värde genom det av naturliga orsaker inte är något alla kan göra.

    Men vist, det kan vara att jag har helt fel och att jag ändrar min uppfattning, vem vet – i framtiden kan vad som helst hända.

  4. Lars skriver:

    Hej igen Liisa, Det är bara alltför lätt att falla i bekvämlighetens fälla. Vi har en dominerande underhållningskultur och kommersialism omkring och de verksamheter vill inte ställa några krav på förståelse. I konsten krävs det lite mer eftersom den har en ambition att påkalla något hos den tilltalade och den har en historia. Ingen skulle få för sig att mena att det är fel på en bok skriven på ryska om man inte kan språket. Vill man läsa sig den får man lära sig språket – eller få hjälp av en översättare. En ytterligare möjligheter är att själv fantisera efter vad man ser bland tecknen och vad man själv tänker på. Men det är ingen särskilt bra idé.

  5. Liisa skriver:

    Tack för intressanta argument, ska verkligen fundera på det.

    Men kan ändå inte låta bli att ännu en gång komma med mina åsikter.

    Du pratar om bekvämlighet, hm ja det är nog en mänsklig dragenhet att vilja ha saker bekvämt för sig, men problemet med den konstform som jag tar avstånd från, visserligen begränsas mina erfarenheter mest till vad jag läser i tidningar, men ändå. Den fråga jag ställer är vem är det egentligen som har fallit dit för att hellre göra det bekväma i stället för att verkligen göra något betydelsefullt.

    Samtidskonsten i dag går inte att kritisera, det går inte att vara emot den, de har heller inget ansvar. Det tycker jag låter som en ganska bekväm ställning – inte sant!?

    Varför är det så, jo för att det aldrig går att hävda att konstnären gjort något dålig, låg kvallitiet och så vidare. För konstnären kan alltid hävda att det minsann inte är fel på henne/honom eller konsten utan felet ligger givetvis alltid på betraktaren som är okunnig och bara vill ha färdigtuggad mat. Vilken skit de än skapar (i några fall rent bokstavligt talat) så är de givetvis genier som öppet utan minste problem kan visa sin förakt inför alla som inte dyrkar dem.

    För att sen även kommentera din jämförelse med en rysk bok. Nä jag tror faktiskt ingen skulle säga att det är fel på boken… Många skulle nog låta bli att lära sig ett språk bara för att få ta del av boken. De flesta skulle nog tycka att det var synd att boken inte fanns på svenska. Själv ska jag lära mej lästa den ryska boken bara för att veta vad den är, men jag kommer högt troligt aldrig att börja skriva ryska böcker själv, utan gör hellre besväret att försöka skriva en egen svensk bok. Inte i första hand för bekvämlighet skull, i så fall skulle jag nog tycka att det var lättare att följa normen att skriva på ryska, utan för att jag ärligt tror att det behövs svenska böcker. Som är skriva utan förakt mot de som inte ville läsa den ryska boken.

  6. Dorinel Marc skriver:

    Hej Liisa!

    Jag gillar att du är ärlig i det du skriver, men jag föreslår att du öppnar dig lite mer gentemot samtidskonsten eftersom den är öppen för alla uttryck och tekniker även för den tradition som du verkar arbeta i.
    Att din treåriga son kan göra samtidskonst beror nog på att han inte har några fördomar mot samtidskonsten.
    Många tror att samtidskonsten är svår att förstå medan äldre konst är lätt. Men så är det inte alls. Att se vad en figurativ målning föreställer betyder inte att man förstår budskapet i målningen. Tänk bara på det äldre stillebenmåleriet som är full av koder och symboller. Hur skulle vi veta vad konstnärerna ville säga utan att få hjälp av sakkunniga uttolkare på området. För att förstå Leonardo da Vincis nattvarden tex, måste man känna till Nya Testamentet.
    Du uppskattade inte Lars Vilks exempel med boken på ryska därför skall jag försöka ge ett exempel som inte är kopplat till språk:
    Nästan vem som helst kan känna igen siffrorna i en matematisk ekvation men det betyder inte att alla som kan läsa siffrorna också förstår själva ekvationen.

    De tekniska färdigheter som du skriver om betyder inte att de per automatik leder till att man gör konst. Det du pratar om är en teknik som man kan också utföra maskinellt, tex med hjälp av en fotokamera.
    Många med dig upplever modernismen och samtidskonsten som svår och teknisk outvecklad och jag tror att det beror på att några av dess företrädare sökt eller söker det primitiva sättet att utrycka sig konstnärligt. Det du upplever som något som även din treåriga son kan göra är sökandet efter det som gick förlorad när västerlandet bestämde sig för att konst skall vara olja på duk utfört med stor konstnärlig skicklighet.
    Jag tycker att det skall vara lika lätt att uttrycka sig konstnärligt som att skratta eller gråta. Det kan t o m en treåring göra, men problemet är att alla inte vågar eller får göra det.

  7. karin hasselberg skriver:

    test- jag tror jag är blockad

  8. karin hasselberg skriver:

    aha ok, inte. försökte bara göra ett inlägg att wagner iallafall hajjat djurtrenden.

    varför inte bjuda in en häst från N.Y. en från san-fran samt en från berlin, till museet. låta dom husera där ett tag. så kan man ju föreställa sej utfallet. ganska nice.

  9. Liisa skriver:

    Tack Dorinel Marc för ditt intresse att svara mej. Kan som vanligt inte låta bli att kommentera det lite.

    Anledningen till att jag tror att min treåring kan göra samtidskonst är för att det enligt mej inte kräver något alls av konstnären, utan allt är upp till betraktaren att bestämma vad den betyder, förutom att man inte har rätten att tycka illa om det, för så blir man idiotförklarad. Det är i alla fall så jag upplevt det i min kontakt med samtidkonsten, även fast jag är den första att erkänna att den kontakten har inte varit så mycket att skryta över.

    Och med tanke på hur grovt du missuppfattat mej så är jag tydligen inte någon vidare på att uttrycka mej i text heller. Kanske på grund av att jag nu rör mej på tun is och är medveten om det.

    Den samtidskonst jag kommit i kontakt med har varit mycket tom på budskap och uttryck överlag, det jag har fått förklarat för mej och det jag läst mej till är att det inte är meningen att samtidskonstnären ska ha något att säga överhuvudtaget utan allt handlar om mötet mellan konstverket och betraktaren. Med den synen på samtidskonsten kan man inte säga att den är svår att förstå, för då betyder ju konsten precis det man vill att den ska göra. Den tappar allt värde i alla fall i mina ögon. Sen har jag väll lite mot min vilja blivit påmind om att det existerar sådana som kallar sig samtidskonstnärer som endast är ute efter att vara så extrema som möjligt. Ju mer de förnedrar andra människor, kränker och äcklar des bättre tycker de att det är. Men jag hoppas att det är något annat än det som varit i diskussion här tidigare.

    Jag har aldrig menat framställa föreställande konst som ett banalt och enkelt uttrycksmedel, utan just det motsatta. Jag håller med om att all föreställande skapelse inte är det samma som konst, men menar att det finns ingen begränsning för vad man kan skapa med den, det samma tycker inte jag gäller samtidskonsten.

    Den tekniska färdighet som krävs för all annan konst förutom samtidskonst, är precis som du säger ingen garanti för att man kan skapa konst. Men det jag arbetar för är inte bara att lära mej ren teknik utan minst lika mycket till att lära mej använda tekniken för det ända mål jag vill ha det till. Men jag står för att jag tror på vikten av att kunna tekniken först, annars kommer det alltid att fläcka ner allt det man skapar.

  10. Liisa skriver:

    Har försökt skriva ett svar, men får det inte med det tycker det ser ut som spam, kanske är det för att jag i stort sätt alltid kopierar in minna inlägg, det gör jag för att jag har dysexi och stora problem med stavning.

  11. Lars skriver:

    Liisa, Samtidskonst är naturligtvis inte genomgående bra. Och det går att kritisera den. Om du tänker på konstkritik är det relativt sällan en konstnär blir helt utskåpad. Det vanligaste är att man överhuvudtaget inte skriver något alls. För den som är införstådd med hur man uttrycker positivt/negativt/mittemellan är det inte svårt att läsa ut vad en viss konstnär går för. Och det brukar råda en relativt stark konsensus på den punkten.

  12. Lars skriver:

    Hej Dorinel. Tack för hjälpen. Spamfiltret var boven.

  13. Dorinel Marc skriver:

    Hej igen Lars!

    Nu verkar det vara fixat så alla Liisas kommentarer är på rätt plats så jag ber dig att ta bort mina kommentarer där jag påpekar att Liisas kommentarer är borta, de skapar bara förvirring för nya läsare. Tack!

  14. Dorinel Marc skriver:

    Hej Liisa!

    Det är inte första gången som folk missuppfattar varandra på en blogg. Jag tycker att du uttrycker dig bra i skrift och det är intressant att debattera med dig.
    Men jag håller inte med dig om att det inte ställs några krav på treåringens konst utan enbart på betraktaren. Tror du att din son inte reagerar och tänker till om du inte förstår vad hans bilder föreställer? Samtidigt som du som betraktare lär dig att tolka barnets tecken och symboler så lär sig barnet att teckna tydligare.
    Det verkar vara så i konsten att det nyaste ligger alltid närmast det primitiva. Därför dina kopplingar till barnet.
    Som jag sagt tidigare så innefattar samtidskonsten alla tekniker och uttrycksätt, så jag förstår inte varför du hyser så mycket agg mot samtidskonsten.
    Googla gärna på samtidskonst (bilder) så får du se att det finns en mångfald i det som du drar över en kam som samtidskonst. För enkelhetensskull kommer här en länk till sökresultatet.
    http://images.google.se/images?hl=sv&q=samtidskonst&btnG=S%C3%B6k+bilder&gbv=2

    På återskrivande
    Dorinel

  15. Liisa skriver:

    Tack för dina snälla ord om mej =0)

    Ett stort problem jag upplevt under diskussionen är att jag inte vet hur jag ska namnge den konst jag syftar på. Det har blivit ordet samtdiskonst eftersom den delsvis stämmer, samtidigt stämmer den inte alls om man syftar på all konst som görs i dag. Jag vet om många konstnärer som arbetar i dag som jag beundrar enormt, men de håller inte på med det som jag har kallat samtidskonst. Som sagt så känner jag en stor svaghet just i det området att beskriva det jag menar.

    Har funderat mer över den konst jag ogillar, det jag lite kommit fram till är att det mycket möjligt har med klassklyftor att göra. Jag är av arbetarklass och känner ingen som är för den konststilen, inte ens våra lärare på estetiska var utalat för den konstformen.

    Nä nu måste jag på jobb, men kortfattar ändå min tanke i att; om allt är konst är inget konst längre. Och det tycker jag gör världen till ett fattigare ställe.

  16. Dorinel Marc skriver:

    Hej Liisa!

    När jag skrev att samtidskonsten är öppen för alla tekniker och uttryck så menade jag inte att allting är konst. Det vi kallar konst är en form av kommunikation och den kan förmedlas genom stort sett allt som finns, men det betyder inte samma sak som att att allting är konst.
    Det verkar som många blir förvirrade av den mångfald av tekniker och uttryck som samsas under beteckningen samtidskonst och tolkar det som att samtidskonstnärerna påstår att allting är konst.

    Jag vet inte om din inställning till samtidskonsten har att göra med att du kommer från arbetarklassen, men du verkar ganska motsägelsefull. Du skriver att den typ av konst som du eftersträvar att göra inte kommer att verka utestängande eftersom “… konsten får ett värde genom det av naturliga orsaker inte är något alla kan göra.”
    Detta uppfattar jag som ganska elitistiskt, ungefär som att säga att endast klassiskmusik är riktig musik för det är nåt som inte alla kan göra.
    Jag ser konsten som ett behov och jag tycker att alla har rätt att uttrycka sig konstnärligt på sitt eget sätt även om det ser ut som något som vem som helst kan göra. Jag tror på fullt allvar att även djuren håller på med konst, men vi människor inte förstår deras konstnärliga kommunikation. Det är inte så konstigt med tanke på hur svårt det är för en människa att känna igen konsten när det inte ser ut som olja på duk.

    Hälsningar
    Dorinel
    Ps Jag kommer också från arbetarklassen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.