Vilks.net

Det är naturligtvis inte över än, sommarens stora äventyr med konst i långa banor. Den första och tätaste strömmen av recensioner och reaktioner har kommit på plats men det kommer mera. Dessutom anländer nu och ända tills det bittra slutet i höst karavaner av konstintresserade. Skall man karakterisera de fyra stationera i konstens Grand Tour 2007, kan man skriva:

Venedigbiennalen, där skall man bli sedd och synlig.

Baselmässan, där sålde man (som aldrig förr enligt direktören Samuel Keller).

Documenta, där skall man lägga fram konstens nuvarande ståndpunkt.

I Münster visas hur den offentliga konsten ter sig.

Finns det något gemensamt och sammantaget som bör noteras? Åtminstone en sak som recensenterna är överens om: Utställningarna har ett påtagligt inslag av politiska manifestationer. Man får göra ett undantag för Basel, handeln där var en diversehandel.

Från det kan man fundera på ett gammalt spörsmål. Speglar konsten den tid vi lever i?

När jag läste konsthistoria i Lund på 1970-talet undervisade professor Oscar Reutersvärd oss i de tre teorierna om konsten och samhället. 1. Konsten är ett avtryck av sin samtid. 2. Konsten uttrycker en direkt motsats till sin egen tid. 3. Det finns inga som helst överensstämmelser.

Ser man på dagens konst kan man inte undgå att se att det handlar om teori nummer 1 och endast den. Men det finns en skillnad som gör att man inte längre talar om Reutersvärds tre teorier. På den tiden tänkte man sig att konsten på ett djupare sätt uttryckte sin samtid. Det samtida samhället var inte i stånd att se sig själv. Konsten föregick andra institutioner. Vad det var för något som uttrycktes kunde aldrig på ett övertygande sätt formuleras ens i efterhand. Men lägg märke till att vad vi har här är en tanke om konstens identitet. Den skulle uttrycka något värdefullt, tidens anda, på ett annat sätt.

Idag är sådant som bortblåst och konstnärerna ger uttryck för tidsandan på ett omedelbart sätt och med utgångspunkt i journalistik, dokumentärt arbete och från aktuell debatt. Redan när Documenta 11 visade sin postkoloniala socialkritik påtalade åtskilliga kritiker att konsten led av CNN-realism. Under de fem år som förflutit sedan dess har en sådan tunnats ut genom att en rad störnings- och oklarhetsinslag har tillkommit, en estetisering i högre grad än tidigare. Men det hjälper fortfarande inte. Om konsten skall behandla samtiden på vilket sätt kan den tillföra något som andra institutioner inte kan?

Ett svar finns och jag misstänker att det är det korrekta. Den samtidsprodukt som konsten visar fram på de stora utställningarna är specialdesignad för konstvärldspubliken. Den vill ha en lite häftigare version av världshändelserna. Lite svårförståelig, lite abstraherad och med inslag av underhållning. Konstvärlden vet redan vad den vill veta om världen.

Det som blivit klarlagt är följande: Konsten har ingen djupare mening. Det hade den förr, eller rättare sagt: Tidigare trodde man det. Därför blir det förtvivlat svårt att retirera från socialkritiken. För närvarande är det otänkbart att konsten inte i första hand skall handla om samhället och dess problem. Konstvärlden kan acceptera att det finns en del arbeten som inte direkt har att göra med uppenbara samhällsproblem men när sådana arbeten förs fram kommer de oundvikligen att förses med en diskurs som visar att de trots allt är sociala kommentarer.

Dagens rekommendation: Se en guidad tur av Venedig med Waldemar Januszczak från Sunday Times. För att se den skall man gå in på den här länken. Därefter får man skriva in reporterns namn, alltså Waldemar Januszczak i sökrutan. Man tvingas också att se en outhärdlig reklamsnutt. Men det är värt besväret. Vi får t ex veta av Tracey Emin att hon gjorde sina 49 teckningar på en eftermiddag.

Ett gåtfullt inslag på Documenta: Dansken Poul Gernes utkast till vattentorn.

Den avgående direktören för Baselmässan Samuel Keller iförd gymnastikskor

Jag skrev igår att jag skulle diskutera den tyska kritiken av Documenta. Efter att ha fördjupat mig i den, och även i övrigt, har jag kommit fram till att den tyska kritiken bör tas på allvar. Den är för övrigt inte bara tysk, se också New York Times.

Men låt oss se på utställningens relativt okontroversiella svagheter.

1. Aue-paviljongen.

Dessa temporära byggnader framför Orangeriet är tänkta som utställningens flaggskepp. Men här är praktiskt taget alla överens: Buergel har packat rummen fulla med konst längs golv och väggar. Och det är inga tjusiga lokaliteter trots alla draperier och textiler. Vid utdömandet av Aue-paviljongen skräder de tyske inte på orden: ”Ein Rumpelkammer” (en skräpkammare) som Nicola Kuhn skriver i Der Tagespiegel. ”Växthus som slukar väldiga luftkonditioneringsanläggningar”, Holger Liebs i süddeutsche.de. ”Har charm som ett bayerskt öltält”, skriver Frank Kallensee i Märkischer Allgemeine.

Ta en titt på ”flyktingbarack eller birtält”.

Alltså och uppenbarligen blev trängseln ogunstig i paviljongen. Nå, Buergel har inte gjort några utställningar att tala om, han är en oerfaren curator vilket också gäller hustrun Noack.

2. Tanken var att röran i Aue-paviljongen skulle hållas samman av det estetiska temat, formernas migration. I första rummet skall man uppfatta den gröna färgen och de där befintliga konstverkens form som det sammanlänkande (enligt Buergels egen guidning). Trots att det rör sig om vitt skilda objekt från olika kulturer. Det här köper inte den tyska konstkritiken och inte väl någon annan heller. Att det finns formöverensstämmelser är en rent tillfällig affär och om en sådan skall vara tillräcklig för att hålla samman en så gigantisk utställning som Documenta krävs betydligt mer uppbackning. Men det finns inte mer. Den tyska kritiken kastar sig över detta och t ex skriver Tim Ackermann i Welt Online: ”Formförvandlingskonceptet visar sig vara en intellektuell luftblåsa”. Han har rätt i sak. Det håller inte.Jaha, då kommer man till de enskilda konstnärerna.

3. Kriterier för urvalet av konstnärer. Vad kan det vara för något? De tyske har här samstämmigt kommit fram till att det inte finns något sådant, valen är tillfälliga. Jo, något finns det: Buergel/Noack vill inte visa tongivande konstnärer som har marknadens gunst. Sådana får inte vara med (bortsett från Gerhard Richter). Ett annat kriterium är att man skall ha varit med i äktaparets tidigare utställning Die Regierung. Men även om man skrapat botten i den församlingen så räckte det inte, det behövdes 100 till. Ut och samla! Så har det tydligen blivit lite här och lite där. En princip är en jämn könsfördelning. Det kostar så lite när man har en samling konstnärer som kan bytas ut mot en annan samling utan att resultatet skulle påverkas nämnvärt. När man i huvudsak använder sig av konstnärer som rankas på artfacts från 2 000 och uppåt finns det många att välja på. ”kvaliteten på de något över hundra konstnärerna verkar dåligt samordnad”, skriver t ex Claudia Spinelli i Die Weltwoche. Troligen är det riktigt. Buergel blir bjuden på middag på El Bulli i Barcelona och genast bestämmer han sig för att invitera mästerkocken Ferran Adrià till Documenta. Osv.

4. Konstbegrepp. Enligt ett tidigare uttalande i Frankfurter Allgemeine har Buergel inget konstbegrepp. ”För mig spelar frågan om något är konst eller inte ingen roll”, säger han i Kunstzeitung 130). Och i Frankfurter Rundschau anger Buergel sin vittomfattande syn på konsten: ”Konstnärlig intelligens manifesteras inte i något bestämt medium, att konst inte bara identifieras med fotografi, skulptur och måleri etc.; även, under vissa omständigheter, kan matlagning vara konst.”

Ja, vad kan det vara för omständigheter? Förmodligen när Buergel känner för det.

5. Konstpedagogiken. Det finns två speciellt intressanta områden i konsten. Dels estetiken (vad skall man göra med den) och dels konstpedagogiken (ett eftersatt lågstatusfält). Buergel har onekligen gett sig i kast med dessa. Som redan framgått var hans tolkning av estetikens återkomst mest ett försök till förnyelse av den känslige konnässören (som inte ens var särskilt känslig). Konstpedagogiken behövs mer än någonsin. Documenta har gått in för detta och hur är utfallet? Den tyska kritiken är skoningslös. Bazon Brock (legendarisk kulturpersonlighet som bl. a grundade besökarskolan på Documenta 1968): ”Det här är slutet på den av staten befrämjade konsten; D12 kan inte uppfylla sitt eget framlagda bildningsuppdrag.”

Holger Liebs gör sig lustig över Roger Buergels röst i den Audio-Guide som besökaren kan gå runt med och citerar honom direkt: ”Vad händer när man fogar bild till bild? Uppstår en” /konstpaus/ ”ordning? Kanske t o m” /konstpaus/ ”en värld” ”Så går vi vidare”.

Han är långt ifrån ensam om att inse det löjliga i Buergels ambition att på ett förfinat konnässörsätt förklara konsten. Farbror Roger använder sin mjuka stämma för att förmedla finstämd konstpedagogik. Inledningsorden i Audio-Guiden avbryts nästan omedelbart med ett musikaliskt inslag som skall ange den stämning i vilken man tydligen skall försätta sig när man vandrar runt. Det blir Schumanns sång med pianoackompanjemang ”Kvinnokärlek och –liv”, den första sången ”Sedan jag sett honom”.

Att ge sig på det konstpedagogiska problemet är en god idé men man får se upp. I detta landskap sitter det många kalkoner i träden.

Även om ni inte kan tyska bör ni lyssna på inledningen i Audio-Guide med Buergel. Man tvingas nog säga att här blev det katastrof.

Säkert fungerar Documenta ändå. Ett inte alltför lyckats statement är trots allt en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen. Vi kan dock lära oss följande: ”Du skall inte göra som Roger gör.”

De ”bayerska öltälten” eller ”Ikea-extrapris”

För ett par dagar sedan påstod jag att Documenta 12 blivit i huvudsak positivt mottaget i Tyskland. Detta mitt första intryck av tidningsrapporterna är knappast med sanningen överensstämmande. Kritiken sprudlar i recensionerna och nådig är den inte. I varje fall bör den samling på ca 20 tyska kritiker som jag nu förfogar över ge en uppfattning om den tyska receptionen. Men det tar sin tid att analysera så mycket text och jag ber därför mina läsare om tålamod till i morgon. Då blir det åka av på tyska kritikervägar.

Idag tänkta jag bara skriva något om Skulpturprojekt 07 i Münster, den sista av de fyra stationer som ingår i Grand Tour 07. Ja, tre av dem pågår hela sommaren, blott Basel har mässat färdigt.

För att orientera sig kan man skaffa sig ett videointryck genom att snabbt och behändigt skåda några av verken på vernissagetv.

Dessutom bör man läsa Peter Cornells recension i Expressen. Han finner projektet sympatiskt. Och det är lätt att hålla med om. Det ordnar sig alltid till det bästa i Münster. Den legendariska upplagan 1987 har lagt grunden för en skulpturform som varit mycket framgångsrik. Münster har nått därhän att utställningen kan beskrivas som trevlig i ordets bästa bemärkelse. En meriterad skara av konstnärer garanterar att nivån är tillräckligt hög för att dra till sig uppmärksamhet. En liten detalj: I listan över konstnärer finns David Hammons men han har i övrigt försvunnit. Det sägs att han per telefon skall meddela en väderprognos för en viss dag i Münster. I linje med vad Hammons brukar säga: ”Ju mindre jag gör ju mer konstnär är jag.” Detta kan äga sin riktighet under förutsättningen att konstvärlden är informerad om att han ibland inte tänker göra något (för trots allt gör han en hel del). Ingen lätt sits att vara en outsider som är en insider (artfacts 419).

Legendarisk Hammons i New York 1983, försäljning av snöbollar

Cornell gör ett par reflektioner: ”Men årets Skulptur projekte pekar inte ut någon ny riktning. Det skulle i så fall vara en anda av självrefererande och tillbakablickande.” Och: ”Syntes, minne, självreflektion – är det den nya andan?”

Man kan inte begära att Münster skall peka ut någon ny anda eller riktning. För att komma vidare i denna intressanta fråga skall man nog vända sig till Documenta. Inte för att utställningen i sig har alltför många svar. Om man överblickar utställningen + receptionen kan man skissera en bild av var konstvärlden står. Redan nu är jag beredd att ge ett första bud: Den egendomliga kompromissen mellan det sociala och det estetiska.

Hans-Peter Feldmanns bidrag: Upprustning av en offentlig toalett

Deltagande konstnärer i Münster:
Pawel_Althamer | Michael_Asher | Nairy_Baghramian | Guy_Ben-Ner | Guillaume_Bijl | Martin_Boyce | Jeremy Deller | Michael_Elmgreen und Ingar_Dragset | Hans-Peter_Feldmann | Dora_Garcia | Isa_Genzken | Dominique_Gonzalez-Foerster | Tue_Greenfort | David_Hammons | Valérie_Jouve | Mike_Kelley | Suchan Kinoshita | Marko_Lehanka | Gustav_Metzger | Eva_Meyer und Eran_Schaerf | Deimantas_Narkevicius | Bruce_Nauman | Maria_Pask | Manfred_Pernice | Susan_Philipsz | Martha_Rosler | Thomas_Schütte | Andreas_Siekmann | Rosemarie_Trockel | Silke_Wagner | Mark_Wallinger | Clemens von Wedemeyer | Annette_Wehrmann | Pae_White