Vilks.net

Den sista anhalten i Grand Tour 2007, Münster skulpturprojekt, har kammat hem stor acklamation bland kritikerna. Pontus Kyander är lyrisk i sin recension i SDS: ”en utställning som törs påstå att konst har relevans för fler än ett troget fåtal, och att samtidskonst kan nå en stor publik när den väljer att själv ta sin publik på allvar.” Nu undrar jag vad han egentligen menar, när väljer ”samtidskonsten” att inte ta sin publik på allvar? Eftersom modell Münster är vanligt lite överallt kan man fråga sig om arrangörer och konstnärer inte alltid anstränger sig för att ta sin publik på allvar. När den större publiken, som är ovan vid samtidskonst, konfronteras med utställda projekt och skulpturer i sin vardagliga omgivning blir det ofta omfattande klagomål och vandalisering. Upprepas projektet vänjer sig publiken och det övergår i regel i entusiasm. Vi känner till detta från många platser i Sverige. Man tvingas också tillägga att för mindre utställningar är vandalisering den enda möjlighet att vinna uppmärksamhet. Först efter vandaliseringsincidenter kommer medierna och kritikerna.

Vandalisering och motstånd fanns också när Münster inledde sitt skulpturprojekt. Ja, som är tämligen bekant, tillkom projektet 1977 för att skapa förståelse för samtida skulptur. Men även 1987 fanns det motstånd och arbeten vandaliserades. Numera tycks sådant vara historia. Münster är en betydande ort för den moderna skulpturen (som blivit allt mindre skulptur) Här föddes stadsutställningen där konstnärerna får genomföra sina projekt på utvalda platser. Staden blev ett utställningsrum och besökarna fick det uppskattade nöjet att med en karta leta sig fram till de olika stationerna. Skulpturen förvandlades från objekt till rum och platsspecifik. Därefter blev den interaktiv och relationell, vilket kunde ses på utställningen 1997.
Roberta Smith skriver i New York Times: ”adding another dimension to the idea of sculpture and sculptural experience, reminding us that art is above all in the mind of the beholder and exemplifying the Sculpture Project spirit in unusually pure form.” Och Adrian Searl tillägger i The Guardian: “It is hard to imagine such avid and respectful interest being taken in an equivalent project in any provincial town in the UK. More than half a million visitors came here in 1997.”

Möjligen kan man säga att alla verk är platsspecifika men man kan, som Roberta Smith gör, dela in dem i sådana som kan vara var som helst och sådana som bara får sin mening just här. Pawel Althamers gångstig, uppskattad och omnämnd av de flesta kritikerna, leder ut i stadens ytterområde och avslutas i ett fält. Smith tycker att den är särskilt intagande när hon är helt omgiven av böljande sädesfält. Men självklart kunde den utföras på många andra platser än just i Münster.

Andra är starkt bundna till staden som Silke Wagners byst av Paul Wulf som blev kastrerad av nazisterna. Men man kan knappast säga att det är ett störande inslag för den tyska befolkningen. Vi har alla enats om att detta tillhör ondskans makter. Andreas Siekmanns Trickle Down. Public Space in the Era of its Privatization, lär inte heller skapa några upprörda känslor. Pontus Kyander tycks tro det: ”Öppenheten betyder att politikerna får leva med rätt svidande kritik i en del av verken”, och om Silke Wagner: ”de frågor som ställs på den uppklistrade informationen hettar till och samlar stora läsande skaror. Lika irriterande måste Andreas Siekmanns projekt ’Trickle Down. Public Space in the Era of Privatization’ vara.” Det är nog inte mycket bevänt med det. När konsten är trivsam och för konstvärldens representanter framstår som kvalitetskonst får den självfallet inte vara trevlig. Bra konst skall vara obekväm och skapa debatt.

Lovsångerna till Münsters skulpturprojekt kan följas i en lång rad recensioner. I motsats till det svala mottagandet av Documenta 12 är de tyska kritikerna entusiastiska för Münster, som t ex i Frankfurter Rundschau och Der Spiegel.

Utställningen har inget tema utan ses av de tre curatorerna som ett långtidsprojekt som skall följa utvecklingen av den offentliga skulpturen. Som tidigare har man bett konstnärerna att behandla staden, dess omgivningar och historia.

Intressant är det under alla omständigheter att kunna konstatera att Münster representerar det man i konstvärlden just nu betraktar som bra konst. Det finns något olycksbådande i detta, vi har en utställning som bekräftar det man redan känner till. Ehuru fyndig och övertygande kan man inte komma ifrån att det inte finns något som sträcker sig utöver det vi redan har.

En god videotur bland skulpturerna kan man få genom vernissageteve.

Andreas Siekmann: Trickle Down. Public Space in the Era of Privatization

Silke Wagner: skulptur av Paul Wulf