Del 331: Art Grand Tour, tidsandan

Det är naturligtvis inte över än, sommarens stora äventyr med konst i långa banor. Den första och tätaste strömmen av recensioner och reaktioner har kommit på plats men det kommer mera. Dessutom anländer nu och ända tills det bittra slutet i höst karavaner av konstintresserade. Skall man karakterisera de fyra stationera i konstens Grand Tour 2007, kan man skriva:

Venedigbiennalen, där skall man bli sedd och synlig.

Baselmässan, där sålde man (som aldrig förr enligt direktören Samuel Keller).

Documenta, där skall man lägga fram konstens nuvarande ståndpunkt.

I Münster visas hur den offentliga konsten ter sig.

Finns det något gemensamt och sammantaget som bör noteras? Åtminstone en sak som recensenterna är överens om: Utställningarna har ett påtagligt inslag av politiska manifestationer. Man får göra ett undantag för Basel, handeln där var en diversehandel.

Från det kan man fundera på ett gammalt spörsmål. Speglar konsten den tid vi lever i?

När jag läste konsthistoria i Lund på 1970-talet undervisade professor Oscar Reutersvärd oss i de tre teorierna om konsten och samhället. 1. Konsten är ett avtryck av sin samtid. 2. Konsten uttrycker en direkt motsats till sin egen tid. 3. Det finns inga som helst överensstämmelser.

Ser man på dagens konst kan man inte undgå att se att det handlar om teori nummer 1 och endast den. Men det finns en skillnad som gör att man inte längre talar om Reutersvärds tre teorier. På den tiden tänkte man sig att konsten på ett djupare sätt uttryckte sin samtid. Det samtida samhället var inte i stånd att se sig själv. Konsten föregick andra institutioner. Vad det var för något som uttrycktes kunde aldrig på ett övertygande sätt formuleras ens i efterhand. Men lägg märke till att vad vi har här är en tanke om konstens identitet. Den skulle uttrycka något värdefullt, tidens anda, på ett annat sätt.

Idag är sådant som bortblåst och konstnärerna ger uttryck för tidsandan på ett omedelbart sätt och med utgångspunkt i journalistik, dokumentärt arbete och från aktuell debatt. Redan när Documenta 11 visade sin postkoloniala socialkritik påtalade åtskilliga kritiker att konsten led av CNN-realism. Under de fem år som förflutit sedan dess har en sådan tunnats ut genom att en rad störnings- och oklarhetsinslag har tillkommit, en estetisering i högre grad än tidigare. Men det hjälper fortfarande inte. Om konsten skall behandla samtiden på vilket sätt kan den tillföra något som andra institutioner inte kan?

Ett svar finns och jag misstänker att det är det korrekta. Den samtidsprodukt som konsten visar fram på de stora utställningarna är specialdesignad för konstvärldspubliken. Den vill ha en lite häftigare version av världshändelserna. Lite svårförståelig, lite abstraherad och med inslag av underhållning. Konstvärlden vet redan vad den vill veta om världen.

Det som blivit klarlagt är följande: Konsten har ingen djupare mening. Det hade den förr, eller rättare sagt: Tidigare trodde man det. Därför blir det förtvivlat svårt att retirera från socialkritiken. För närvarande är det otänkbart att konsten inte i första hand skall handla om samhället och dess problem. Konstvärlden kan acceptera att det finns en del arbeten som inte direkt har att göra med uppenbara samhällsproblem men när sådana arbeten förs fram kommer de oundvikligen att förses med en diskurs som visar att de trots allt är sociala kommentarer.

Dagens rekommendation: Se en guidad tur av Venedig med Waldemar Januszczak från Sunday Times. För att se den skall man gå in på den här länken. Därefter får man skriva in reporterns namn, alltså Waldemar Januszczak i sökrutan. Man tvingas också att se en outhärdlig reklamsnutt. Men det är värt besväret. Vi får t ex veta av Tracey Emin att hon gjorde sina 49 teckningar på en eftermiddag.

gernes-vattentorn-besk.jpg
Ett gåtfullt inslag på Documenta: Dansken Poul Gernes utkast till vattentorn.

keller-direktor.jpg
Den avgående direktören för Baselmässan Samuel Keller iförd gymnastikskor

Det här inlägget postades i Grand Tour 2007, Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

2 svar på Del 331: Art Grand Tour, tidsandan

  1. Lars Cuzner skriver:

    Jag kan tycka om uttalandet “Konstvärlden vet redan vad den vill veta om världen.”

    Just nu är det den såkallade bioart som kissar på mitt ben (man kanske kan gruppera mycket teknik/konst där). Det verkar helt klart finnas ett helt område som vill visa utställningar enbart i sin genre. Men intressant är att mycket av den konst som blandar sig med vetenskap verkar vilja ändra konsten, mer så än att ändra världen. men vad får denna konst för utrymme i de stora sammanhangen? Det är en intuitiv känsla, men bioart verkar åka samma tåg som konstpedagiken. Konstpedagogiken vet redan vad den vill veta om konstvärlden, med en ambition att ändra den. Minderåriga försöker komma in på krogen, de står och sparkar vid utgången till de tröttnar och kastar en sten mot fönstret med full avsikt att missa. Konsten försöker desperat vara viktig för världen vi lever i, när det inte går så bra är det estetiken vi spottar fram som rönnbär i rör tagna från klädgaljar vi snodde från HM.

    Du kan väl skriva några rader om denna genre, bioart, och hur den förhåller sig till din ställning till socialkritikens och estetikens ställning i konstvärlden.

    Du kanske har skrivit om det förut? Säg var i så fall.

    lars

  2. Lars skriver:

    Jag kan inte se att bioart är särskilt påträngande. Det finns några exempel och då även sådana som varit med ett tag som Orlan och Stelarc. Forskningen och konsten, av den stora tanken blev det inte heller så värst mycket. Jag tror snarast att det rör sig om inspirationskällor och subvärldar. Eduardo Kac, Ionart Zurr, nja, det är för marginellt, åtminstone än så länge.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.