Vilks.net

Det är nu möjligt att ge en första översikt av hur Documenta 12 har blivit mottagen. Visserligen skall det skrivas ytterligare och otaliga recensioner men några riktlinjer kan man nog skönja.

Allra först kan man poängtera Documentas betydelse. Tillsammans med Venedigbiennalen är det den utställning som bevakas på ett överväldigande sätt med mangrann internationell representation. Inga andra biennaler får en sådan uppvaktning. Whitneybiennalen i New York har haft en liknande status men har det inte längre.

Den svenska bevakningen har varit rik och snabb. Man kan läsa om utställningen i alla större tidningar: DN, SvD, GP, SDS, Expressen, Aftonbladet. Mottagandet är övervägande positivt och onekligen är det en utställning som passar för svenska förhållanden. De perifera nationerna både inom och utom Europa är talrikt representerade, USA en relativt liten nation i detta sammanhang. Könsfördelningen är i det närmaste exemplarisk: 53 kvinnor av 113 deltagare (å andra sidan har de svenske inte knystat ett ljud om hur skevt perspektivet var i Venedig).

Det man klagar över är att utställningen är svåröverskådlig, att informationen är otillräcklig och att det saknas en klar ståndpunkt från paret Buergel/Noacks sida.

En dansk recension följer ungefär samma linje som den svenska, Torben Weirup i Berlingske.

De tyska tidningarna är också övervägande positiva, vilket man också kan säga om de österrikiska. Det brukar vara så och i år är curatorparet från Wien.

De engelska Daily Telegraph och The Guardian är starkt negativa. Så långt kan man ana nationella intressen. England är mycket dåligt representerat på Documenta.

Vi får vänta ett tag på amerikanska uttalanden vilka brukar vara kritiska. Walter Robinson på Artnet är också kritisk men summerar ändå utställningen som positiv.

Spanska tidningar ägnar sig helt åt kocken Ferran Adrià och att han stannade kvar på sin restaurant El Bulli där han nu tar emot gäster från Documenta.

Documenta 12 stakar inte ut någon ny riktning för konsten. Eller gör den kanske det? Trots allt är det inte utställningen som är svaret utan vad man gör av den. Konstvärlden önskar sig nya trender men som det alltid är får man skapa dem tillsammans. Och det är ingen tvekan om att Documenta följer det vi redan sett en längre tid: Mer estetik, mer fantasi och mindre vilja att propagera för sociala förbättringar.

Det händer en del i Kassel. Ai Weiweis tempel föll som en fura i vinden. Men som oftast sker i konsten blir saken bara bättre av en uppseendeväckande händelse.

Juan Davila från Chile: Schrebers Semblance. Davila blev första gästen på El Bulli i Barcelona.

Documenta har nu börjat få ett stort antal kommentarer och recensioner. Helt klart har Buergel lyckats överraska och vinna huvudsakligen positiva poäng. Mitt första intryck av hur utställningen ter sig för kritiker och journalister är att de givna temana fungerar och att uppsättningen av konstnärer inte ifrågasätts.

Det som konstvärlden väntar sig är som alltid något nytt. Och det som är nytt här, ja det är att visa det gamla och att inte använda sig av direkt tongivande samtidskonstnärer. En tillspetsad konklusion är att det inte längre är en ny generation som skall leverera det nödvändigt nya. Svårigheterna att leverera är välkända. De strävanden som vi har sett under det senaste året har handlat om att retirera och framhäva återbruk. Återbruk kräver ny kontext enligt mallen, gamla verk blir som nya med uppfräschad diskurs.

Genom den stränga estetiseringen av utställningen försvinner till stor del dee utmattade kvalitetsbegreppen ”angelägna sociala problem” och ”ställa viktiga frågor om makt, klass och kön”. Den estetiska behandlingen av materialet med ”formernas migration” tycks fungera. Gamla konstverk och konstverk från andra kulturer visar liknande former som nya. Det är ett väl beprövat medel, och jag ställer mig tvivlande till den metoden, men kritikerna är med på noterna. Man har då äntligen fått en utställning där man kan se på saker utan att skämmas och utan att man behöver skriva en halv sida om politiska förhållanden.

”Är modernismen vår antika historia?” har Buergel kastat fram. Jodå, det håller nog, modernismen kan inte återställas utan bara betraktas som en tid då det estetiska inte bara var möjligt utan också självklart. Documenta blir en framställning av vår tids konst sedd genom en modernistisk estetisering. Buergel höll onekligen sitt ord när han tidigare uttalade ”It will be beautiful!”

Så är det fritt fram för kritikerna att välja ut sina favoritverk. Alltså inte längre av angelägenhetsskäl utan för att de bär med sig ett uttrycksvärde, den sociala kritiker dämpad genom estetisering och med modernismen som en ständigt närvarande och ouppnåelig underton. ”Bare life” är lika tunt som genialt. Det finns ett liv som inte behöver omsättas i att vara exempel på något som skall socialkritiseras. Tillvaron är som den är och det är inte mycket konsten kan göra åt den saken.

Genom det stora antalet mindre välkända konstnärer blir det inte heller möjligt att komma med den vanliga kritiken att man har sett bättre saker av dem tidigare. Praktiskt taget allt finns med. USA har fått träda tillbaka, vilket är politiskt korrekt. Att Skandinavien inte har någon position att tala om kan ingen bråka om. Inte ens nordborna.

En av många möjliga favoriter Phantom Truck 2007 av spanjoren Iñigo Manglano-Ovalle (1065). Trucken syftar på ett biovapenlaboratorium som trollades fram av Colin Powell för att få underlag till Irakkriget. Men det är inte mycket socialkritik, långt mera fungerar den som populär skulptur.