Vilks.net

Skutt, skutt, så hoppade de av spelplanen, de båda öppenhjärtiga muslimerna, Minarets Mohamed Omar och den sekuläre Hooman Anvar. Nå, de skutten har nog varit efterlängtade en tid och första bästa ursäkt utlöste sprången. Jag hade igår gjort en skojig bild av en judesugga (man får vara mer än blind för att inte förstå att det är en parodi på en karikatyr, allt efter Ingmarie Fromans förslag: ”Jag har därför ett anspråkslöst förslag till Vilks: varför inte rita en modern judesugga?”)

Med hoppet gick också hoppet om en intressant debatt förlorat. Nåja, det är en stor och komplicerad fråga och säkert kommer fler tillfällen.

Återigen gör konsatkritikern Mårten Arndtzén sig hörd i Expressen. Jag har deklarerat att en av mina avsikter är att visa hur toleransgränserna löper i konstvärlden. Arndtzén hjälper till med detta projekt.

Han medger ett visst resultat: ”Konstvärlden bågnar av hyckleri.” Ett sådant uttalande kostar så lite eftersom praktiskt taget varje konstvärldsmedlem uttalar sig på det sättet. För att därefter fortsätta på samma sätt som tidigare, samma gränser, samma preferenser.

Det går fortfarande inte att ställa ut mina teckningar i konstvärldens institutioner.

Men Arndtzén börjar därefter klaga på verket. Nu är han irriterad och drämmer till:

”…använder sig av grov, anti-semitisk ikonografi med kopplingar till Förintelsen
i enda syfte att dryfta för-hållandena inom denna, för de allra flesta ganska marginella kultursfär, är det något som fattas.
Respekt för andra människor? Kontakt med verkligheten?”

Det är inte vanligt att konstverk får någon kontakt med världen utanför. Därför spelar det inte så stor roll vad verken handlar om annat än för den inre kretsen. Men när det någon gång inträffar tycker åtminstone jag att man nogsamt bör beakta vad som utvecklas. Jag skrev också detta igår och påpekade precis den begränsningen i Dan Jönssons tolkning. Ingalunda har jag förhållit mig cynisk till islam och religion. Tvärtom har jag med liv och lust kastat mig in i dessa diskussioner. Ett konstverk är vad det blir och kan det utnyttjas på flera sätt finns det inget som förhindrar detta.

Klart att man kan fråga sig om judesuggan är ett förbjudet objekt på samma sätt som profeten. Enklast kan det uttryckas så här: Enligt Islam är profeten en så helig gestalt att han inte kan karikeras och kränkas. Tillkommer att även vi utanför skall respektera påbudet. Med motiveringen att muslimerna är en utsatt grupp med svagt självförtroende. Jag har tidigare framhävt det olyckliga i resonemanget. Profeten kan utanför de egna leden av dem som så önskar sorteras in under kategorin ”tomtar och troll”. Att tro något annat är en privat affär.

Judesuggan är något annat. Ingen tror på den. Den är – och då även för dem som använder den i hatiska avsikter – inget man tror på vare sig som helig eller ens ohelig varelse.

Jag vill mena att det är bra att judesuggan kom med. Skall vi ha fritt fram för yttrandefriheten i ett dylikt fall? Användandet av detta bisarra väsen är praktiskt taget alltid förknippat med ont uppsåt. Dock inte den jag visade igår. Den är en bild av en bild.

Den norske konstnären Thomas Kvam visar oss en, kanske godtagbar, väg till neutral avbildning av profeten. Verket visas för närvarande på Vestfossens kunstlaboratorium i Norge. I samma utställning, Oh My God visar jag en rad Muhammedteckningar. Inga som helst protester.

Idag talade en röst från konstvärlden. DN:s konstkritiker Dan Jönsson gick emot strömmen och skrev att teckningarna faktiskt lyckats visa en gräns som markerar något av den ideologiska uppbyggnad som konstvärlden har – trots allt dess tal om öppenhet och gränslöshet. En konvention om politisk korrekthet. Jodå, det har lyckats även om jag inte blivit särskilt populär på kuppen.

Samtidigt vore det cyniskt av mig att inte inse att reaktionerna från världen utanför konstvärlden är väl så intressanta. Konstvärlden i all ära, men den har för närvarande hög mysfaktor på merparten av de utställningar som skall behandla den klassiska triaden av angelägna frågor kring klass, kön och etnicitet. Skall man utnämna världens bästa utställning just nu är det enligt en i det närmaste totalt samstämmig kritikerkår Skulpturprojekt Münster. För någon vecka sedan skrev Anna Brodow om den i SvD och fann sig föranledd att tala om ”konstvärldsturism”. Det är spännande, trevligt och bra, låna en cykel och åk runt bland projekten i staden. Men det som konstvärlden säger sig vilja mer än allt annat är att ha någon betydelse i den sociala verkligheten utanför sin egen lekstuga. Det har visat sig svårt.

Helt ofrånkomligt är att frågan om islam och muslimer starkt väckts till liv genom teckningarna. Mohammed Omar är pessimistisk:

”Tyvärr kommer det ytterligare spä på islamofobin. På Minaret tror vi att det bästa sättet att motverka islamofobin är att ignorera”

Att det skulle finnas en hotbild vill däremot Hooman Anvari inte tänka sig:

”Jag tror inte ens att det finns någon ”hotbild” från muslimskt håll. Det här är något som blossat upp i media.”

Man skall inte glömma att de två censureringarna av teckningarna skedde på grund av att arrangörerna gjorde bedömning att en sådan fanns. Jag tror inte mycket på det men det visar vilka uppfattningar som finns hos människor som ändå får ses som rimligt insiktsfulla. Jag har själv också mottagit ett antal hot och vill Anvari förneka den aspekten kan han se på dagens lilla skörd från sajten Sindbad (klicka för att förstora).

Om bojkott

Om dödsstraff

Och ännu lite mera alldeles färskt hot i inboxen:

”Att rita Jesus , frid och välsingelse över honom , som en elefant va också fel från dig Lars och du kommer inshAllah att straffas

Du har inte mycket tid kvar”

Jag som alltid är optimist, välvillig och med intresse för frågor om andlig utveckling, förkovring och distans tror tvärtom. I den politiska korrekthetens tecken finns en förlamning. En justering av beteende som framför allt äger rum på ytan. Lite hårdare möten behöver inte betyda att avståndet växer. Finns det t ex något merparten av de inblandade (och faktiskt är det hela befolkningen) kan enas kring?

Ett problem med islam är att varje beteende och handling i princip skall förankras i Koranen (jämte traditioner; hadither, sunna, fiqh) som de flesta muslimer torde uppfatta som Guds autentiska ord. För att anpassa sig till ett modernt samhälle blir det fråga om att tolka och tänja i alla riktningar för att få verklighetsbilden att stämma. Och långt ifrån alla är villiga att acceptera nytolkningar. Men en sådan gestalt som Tariq Ramadan (professor i religion och filosofi i Tyskland och Schweiz) menar t ex i en vid tolkningsram att idéerna om mänskliga rättigheter, frihet, jämlikhet och broderskap är förenliga med såväl islam som religion som tidigare tolkningstraditioner.

Västerlänningar kan ha svårt att förstå att muslimer inte kan enas om något för att man tycker att det är bra oavsett vad skrifterna säger. Men så är det. Inte heller är det något som är okänt i väst. Under den tid då kristendomen regerade västvärlden krävdes ungefär samma sak, Guds ord i Bibeln utgjorde den absoluta grunden för vad som skulle gälla. Rester finns sannerligen kvar, den katolska kyrkan är suspekt i detta avseende och vi har frikyrkor som exempelvis Jehovas Vittne som ihärdigt kräver att skriftens bokstäver skall efterföljas.

Här har vi väl det egentliga problemet: Religionen som privat eller statligt kollektiv. Frågor som kan diskuteras vidare.

Profeten (i mitten) illa behandlad av Dante i Divina Comedia. Han är placerad djupt i Malebolges brunn i den 8:e kretsen av helvetet. Illustration av Gustav Doré 1857. Är det en kränkande bild eller är den för gammal och alltför mycket konstbild?

Det var en gång en samstämmighet. Ja, så var det ju, SEMUS (sekulära muslimer) och Mohamed Omar (tidskriften Minaret) hade tänkt sig att visa mina bilder och utveckla en diskussion. Nu råder inte längre full enighet. För idag är Omar på dåligt humör. Han fräser till ordentligt på sin blogg och gör den därmed särdeles läsvärd. Intet är som då människan visar sina sjudande känslor.

Omar har nu fått se närmare på mina teckningar. Och det domslut han fäller är ingalunda nådigt:

”Tidigare skrev jag en debattartikel i Expressen där jag sade mig vara ’smått kränkt’. Då hade jag bara sett Vilks infama ’rondellhund’. Nu har jag via en journalistkollega fått titta närmare på en del andra av hans vidriga streckgubbar och blivit nödgad att revidera mitt uttalande. Jag är inte längre ’smått kränkt’. Jag är djupt äcklad och indignerad.”

Med hjälp av begreppet ”otillbörligt” bryter Omar ut i diatriber mot ”liberaler” (som han avslutningsvis definierar som anti-muslimer). Jag kan inte säkert avgöra om jag själv också skall ta plats i denna skara.

Omar väljer några mindre välvalda exempel på liberalernas tystnad:

”…knäpptysta när en iransk tidning i februari 2006 anordnade en tävling för att häckla Förintelsens offer. Var var hurraropen då?”

Ja, det var den statligt kontrollerade tidningen Hamshari som stod för den bravaden. Nog inte så mycket att hurra för. Ser man på bilden från utställningen kan man konstatera att de karikatyrer som är synliga är gammal hederlig USA och antijudepropaganda. Ingen bryr särskilt om detta, vi har sett det till leda och det kan även (med diskurskorrektioner) få plats på konstbiennaler.

Två konstintresserade damer på Hamsharis karikatyrutställning i Teheran i maj 2006

Men missnöje spirar även från andra håll. Vi skall inte glömma bort att judarna får en hel del stryk från muslimskt håll utan att någon tycks vara intresserad.

Ingmarie Froman har i dagens SvD lite bekymmer med teckningarna. Hon skriver också följande:”Jag har därför ett anspråkslöst förslag till Vilks: varför inte rita en modern judesugga?”

Inte bör jag visa mig oäven och högdragen inför en sådan given uppgift. Varsågod Ingmarie Froman:

Modern kapitaliststinn judesugga på väg ut för att böka sönder några fredliga byar
(i Cézannes stil)

Man kan vila tryggt i konstens famn. Som Schiller sade, franska revolutionen hade gjort sig bättre i konsten med fiktiva giljotiner. Men det gäller att bevara lugnet och den intellektuella nivån. Och denna lilla batalj mellan Omar och mig borde inte påverka vår gemensamma vilja till öppet samtal och diskussion.

Även om jag inte är särskilt imponerad av profetens svavelosande predikningar (det är samma paternosterverk som i GT) har han rätt ibland. Profeten valde rätt tandborste, han borstade sig med en misw?k vilken vetenskapligt bevisats vara bättre än plasttandborsten.

Misw?k – den bästa tandborsten

Skall religionen bli ett intressant område för konsten? Det var länge sedan sist. 00-tal har precis kommit ut med nr 24-25 om religion och DN:s konstkritiker Dan Jönsson skriver två artiklar där han konstaterar att det är tunt med religionsaspekter i konstvärlden.