Del 374: Inte ens en banan är oskyldig

Vilka följder kan rondellhundsdebatten leda till? Frågan är verkligen vilka prognoser som är de riktiga. Mohamed Omar har idag ställt sin i Uppsala Nya Tidning:

”…anser jag och många muslimer med mig att det är oetiskt att publicera eller sprida bilder vilka ytterligare spär på islamofobin och misstänkliggör muslimer. De som drabbas är ”Leila” som tar hand om våra gamla, ”Mustafa” som kör taxi och ”Fatima” som pluggar till ingenjör vid Uppsala universitet.”

Och läser man vad den andre kombattanten i den tidigare debattduon, Hoomar Anvari skriver på sin blogg förstår man att han har svårigheten att hålla isär Vilks, Sverigedemokraterna och antisemitism.

De båda har problem med att saken kan bli missförstådd – och har själva svårigheter med förståelsen. Omars uppräkning av de folkliga representanterna är en omsorg som uppifrån och neråt vilar över hela demokratin. En komplex debatt där det man ser inte nödvändigtvis är det man omedelbart tror, sådant blir komplicerat för den ovane. Men inte fullt så svårt är det för den intellektuelle och den halvintellektuelle. Uppdelningen är viktig eftersom den visar att en diskussionsgrupp som i bästa fall kan hålla en given nivå är något sammansatt. ”Halvintellektuell” definieras enligt min förläggare som den som kan läsa såväl Frantz Fanon och Giorgio Agamben som att finna glädje i bingospel.

Om ni tillåter (och det får ni väl göra) vill jag skjuta in ett intressant uttalande som min förläggare gjorde häromdagen. Han har förstått att dagens konst handlar om socialkritik och när vi språkade om detta menade han: ”Jag slås av att det är så stora ämnen som konsten tar i sig an. Det verkar inte som om någon av alla dessa konstbiennaler har ett tema om ändringar i våra pensionsförsäkringar.” Jag hade faktiskt aldrig tänkt i de banorna. Konsten tar alltid för sig av de stora och naturligtvis omöjliga frågorna. Som jag nämnde igår har Göteborgsbiennalen precis öppnat med temat ”Om politikens begränsningar och motståndets möjligheter”. Kanske en bättre publikkontakt och ökat inflytande kunde komma med temat: ”Om pensionsförsäkringens begränsningar och dess möjligheter”.

Nå, saken handlade om de hel- och halvintellektuella som inte tycks se någon annan möjlighet än att rekommendera ett politiskt korrekt uppträdande i officiellt tal och skrift – för det oförstående folkets skull. Strategin kan vara felaktig. Måhända är det bättre med ”Släpp åsikterna loss, det är vår!”

muh-hund-aiklit.JPG
Dagens bild visar rondellhunden profeten Muhammed som lämnat sin favoritrondell vid Vanadisplan och lufsat hela vägen till Råsunda. Han stödjer nu helhjärtat AIK och Black Army för att kunna skapa större förståelse för islam i dessa kretsar. Profeten har med sig en banan som han enligt Black Armys traditioner lägger ner på den plats där Djurgårdens Pa Dembo Touray skall vakta målet.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 601 kommentarer

Del 373: Norden, andra tagningen

Dagens hot landade som kommentar på blogg Del 347:

“i will fuck u soon in sweden
i am come fra irans goverment to kill u there!
be sure boy”, skriver Hadi.

Givetvis skall man beakta att det kan finnas verklig substans i ett sådant uttalande, men det som kommer för mig är en mening som ofta citeras:

“History repeats itself, first as tragedy, second as farce.”

Som Karl Marx skrev 1852.

Jodå, när svallvågorna böljade av och an efter de danska teckningarna var det en tragedi som utspelades. Ambassaderna och flaggorna brann, regeringarna var skakade och medierna smög omkring på tå. Nu är det 2007 och dags för andra föreställningen. Medierna tvekar en smula men inte på samma sätt. Och vad vi får är en demonstration i Örebro med ett 60-tal deltagare som lämnar över ett brev. Så här långt ser det ut som om vi har hamnat i farsen. Till farsen underhållande sidor kan man utan vidare räkna de båda debatt- och utställningsavhopparna Mohammed Omar och Hoomar Anvari.

Och på samma sätt som Marx kunde jämföra Napoleon I med dennes egen parodi Napoleon III kan vi – och jag hoppas att jag har rätt – se den andra nordiska akten som ett mera avslappnat faktum. Saken kan debatteras även om inläggen kan vara hårda, förolämpande och hotfulla. Man skall inte se farsstadiet som något löjligt utan tvärtom – som ett framsteg.

På artnet skriver konstkritikern m.m. Charlie Finch om konstens framtid. Han ser depressionen framför sig. Då kommer konceptuell att försvinna:

“What this means for art is a return to the tired old verities of uniqueness and connoisseurship. The implications of such a reality over the next year are as follows: Conceptualism is dead. Artists as interpreters of esoteric events, from their daily perambulations to global warming, are dead in the water. Painting will be prized, but many of the overpriced contemporaries will be downsized.”

Depressionen kommer säkert men jag tror tvärtom att det gynnar konceptualismen. Konsten är beroende av medial uppmärksamhet. Liksom allting annat som pretenderar på att bli en del av den uppmärksammade verkligheten. Idag öppnade Göteborgsbiennalen. Relativt intressant för konstvärlden men knappast utanför. Så kom Pål Hollenders projekt Clean. Biennalen var plötsligt en nyhet. Hollender är sedan länge känd för att kunna skapa uppmärksamhet. Ändå kan det inte vara självklart att kulturnämndens ordförande bojkottar invigningen på grund av Hollenders bidrag. Den detaljen skapar intresset och gör det möjligt att debattera huruvida politikerna skall lägga sig i konsten eller ej. Någon högg på kroken och sedan är det bara att vänta och se hur långt det utvecklar sig. Även om det inte skulle bli så mycket mer har händelsen gjort sin verkan för att visa fram sig själv och biennalen.

Hollender har i varje fall moralen på sin sida. Hans verk handlar om att det faktiskt finns ett knarkproblem. Från politiskt håll är det väsentligast att själv agera byråkratiskt korrekt: Vi gör inga fel.

napoleon-o-eugmindre.JPG
Andra akten: Den store kejsaren försöker framträda som den Store Kejsaren

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, om utställningar m m | 9 kommentarer

Del 372: Vredens dag

Ty den som skriver i harmens tecken kommer alltid att antingen drämma till eller begå ett övertramp. Låt mig kalla detta för en alltid pågående andlig övning.

Ett bra exempel på hur det kan gå för den som irrar på harmens stig levererar Dan Levin i dagens GP. Missnöjet kommer snart fram (”judesugganteckningen blir för honom ogenomtränglig) och fortsätter en spiralfärd genom hans artikel till det bittra slutet där han sätter in sin armbågstackling:

”Sverigedemokraterna i Malmö har ju som sagt tidigare varit intresserade av att visa teckningarna. Kanske är det dags för Vilks att slå dem en signal – han bör kunna räkna med ytterligare uppmärksamhet.”

Så fick han sagt det som alltmer pockade: den cyniske konstnären som inte värjer för att gå ut i extremerna allt för att tillfredsställa sin outsläckliga törst efter uppmärksamhet. En provocerad man har talat. Om Sverigedemokraterna, kan vi just idag slå fast, att några intellektuella giganter är de inte; se när en representant skulle försvara yttrandefriheten i SDS.

Nå, om ”judesuggan” är svår för en politiskt korrekttänkande svensk kan en klartänkt jude lätt reda ut nivåerna. Jag talade med skribenten Jonathan Leman som insett att ”judesuggan” är motsatsen till vad Levin hade fått för sig. Antisemitismen i Sverige är ett förbisett fenomen. Judarna har haft otur och hamnat på fel sida om korrektheten. Läs hans artikel i Expressen.

Idag har det också varit demonstration i Örebro mot Nerikes Allehandas publicering av en teckning. Ett utmärkt exempel på hur en demokrati kan fungera – som redaktören uttryckte det. Ståndpunkter och oenigheter skall läggas fram till fullt beskådande. Och de skall diskuteras. Då kan det kanske bli möjligt att förstå att ingen behöver vara ute efter att vilja den andre illa.

Från konstvärlden har Dan Jönsson i DN ingått med moteld angående det förslag som Mårten Arndtzén lade igår: Att Jönsson och jag skulle traska till psykolog.

Ytterligare nytt från konstvärlden är en uttalat provocerad Ulrika Stahre i Aftonbladet. Hon gör ett tappert försök att försvara Venedigbiennalen (som jag har benämnt enkelspårig):

”en enkelspårighet som nu med perspektiv på saken ter sig som ett under av spännande nyanser”

Visst, hon har rätt. Jag har omsorgsfullt studerat närmare 30 recensioner av utställningen och kan bara bekräfta: Objektivt sätt är det en tämligen bra utställning. Ungefär så är det sammanfattande betyget från kritiker från många olika länder. Min reservation bygger på synpunkten att biennalen är gjord efter en alltmer tröttsam mall och att den inte precis berör några gränser eller ens försöker. Bra konst ser ut så just nu.

Slutklämmen är en alltför generös inbjudan:

”Till sist är jag provocerad av att ett konstnärskap som jag uppskattat har stelnat i ett hånflin. Men det är bara en romantiskt färgad tanke, vi glömmer den. Nu fick du en text till som du kan smula sönder på din blogg, herr Vilks. Varsågod, jag bjuder på det.”

Jag tror inte det är nödvändigt att smula sönder något. Stahre ger oss med sin text en bild av hur konstvärlden ser på sådant som inte passar in och vilken konsensus som råder i dagens biennalklimat.

Ur konstens synpunkt blir konstens bild + den av konsten framkallade verklighetsbilden = konstens bild. Dan Jönsson insåg detta och kunde summera en fullt möjlig konsekvens. Men som jag vill se på saker är det inte tillräckligt att använda sig av konsten för att diskutera konstvärldens problem och gränsdragningar, dess bejakande och förkastelse. Att konstområdet kan producera substans som äger giltighet i världen utanför konstvärlden är visserligen ovanligt men på intet sätt förkastligt. Verkligheten som bild är inte lika lätt att estetisera, under alla omständigheter kommer det att ta lite tid.

Vi har en diskussion.

philiponkorrlit.JPG
För karikatyren av kung Louis Phillipe fick Charles Philipon 6 månaders fängelse och 2 000 francs i böter. Men det var 1832.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 34 kommentarer