Del 368: Så skapade Guillou Vilks fälla

Idag var det dags för Jan Guillou i Aftonbladet att gå in i teckningsdebatten. Samtidskonst är väl inte hans starka sida men han gör så gott han kan. Det får jag vara glad för eftersom konstvärldens sakkunniga i denna sak befinner sig i tystnadens dal.

Guillou använder en del standardformat, att teckningarna är usla och, eftersom han befinner sig på vänstersidan, att de drabbar en utsatt grupp. Men han skapar också något nytt: Vilks fälla. Vilks har omsorgsfullt valt ut sina offer, en skola och en hembygdsgård. Och sedan är det igång, nya deltagare dyker ständigt upp i verket. Guillou blir också en konstdeltagare ehuru ”något motvilligt”. Men teckningen, den blir publicerad i Aftonbladet.
Jodå, så kan man se det om man har lust. Men bortsett från den relationella estetiken finns det ändå en substans: Hur intressant är det att ta hänsyn till alla som tror på tomtar och troll?

Och Vilks fälla, ja den är framför allt en skapelse av Guillou själv. Så skall det naturligtvis vara i konsten. Betraktaren skapar verket. Och den kan bli så verklig att man inte ens ser bilden.

Snart återstår bara det mest oerhörda och fruktansvärda: Att visa originalen med de känsliga strecken från konstnärens hand. Kommer Sekulära Muslimer att klara av det när Minaret har hoppat av? Vad skulle måhända profeten själv ha sagt i frågan? Han kunde citera sig själv: ”Sanningen från er Herre framstår nu klar och tydlig: låt därför den tro som vill tro, och låt den förneka tron som vill förneka den.” (18:29)

guilloulit.JPG
Guillou skapar Vilks fälla och går sedan motvilligt in i den (i expressionistisk stil).

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 15 kommentarer

Del 367: När Det Absoluta kommer tillbaka

Det Absoluta hade sin sista storhetstid under den tyska idealismen. Alltså tankar om vad som kan vara den yttersta grunden för tillvaron. Till exempel tänkte sig Fichte att Det Absoluta var den skapande aktiviteten. Den moderna konsten tar sin början i ett sådant klimat. Med det romantiska geniet skapas föreställningen om att världens harmoniska helhet kan förmedlas genom geniets verk och den estetik som springer ur detta. Såväl filosofins som konstens Absoluta är ändå relativt tilltalande tankegångar. De blir aldrig statiska eftersom ingen systembyggare eller konstnär kan fixera något allmängiltigt. Inga påbud om filosofi och konst kan på allvar föras fram. Det är en kritisk verksamhet, lika uppbyggande som nedrivande. Ett ständigt uppbrott. Motsatsen är religionerna som inte bara förutsätter Det Absoluta utan dessutom specificerar det, ofta in i minsta detalj och med påföljande intolerans.

I konsten finns det numera varken geniets verk eller ens en storslagen estetik. Och långt mindre Det Absoluta. Ett fragment finns kvar i det anspråk som konsten visar och förväntas visa: Konsten behöver inte väja för något, den kan i sitt suveräna universum av idel fiktioner utmana varje anspråk på Det Absoluta. Syftet är välmenande om man kan acceptera en sekulariserad och kritisk världsbild: allting är i rörelse och kan ifrågasättas. Dock inte just denna grund: friheten till den kritiska granskningen som kan bedrivas med alla medel.

Så länge bildkonsten hade estetiken som identitet och till ständig omdisposition och förnyelse var dess uppgift oproblematisk. När estetiken försvann bokstavligen ut ur bilden blev det värre. Idag har vi all anledning att fråga oss vad konsten skall tjäna till.

En storstilad vision steg fram när konsten lämnade estetiken: Konsten in i det sociala med angelägna frågor om samhället och dess missförhållande. På sitt sätt var det en konsekvens av uppfattningen att konsten inte längre ägde några gränser som kunde överskridas.

Slutsatsen var förhastad och jag menar att jag på det enklaste sätt lyckats visa att konstens gränser finns på samma sätt som tidigare fast de inte längre handlar om estetiska gränser. Vad som helst kan vara konst men det säger fortfarande inte något om den konst som påvisar en gräns i konstvärlden. Vi skall komma ihåg att mötet med sådana gränser alltid kommer att framstå som klumpigt, onödigt, vulgärt och felaktigt.

Idag fick jag tre påminnelser från dem som menar sig besitta och följa Det Absoluta. Först en gammal bekanting som jag flitigt blir påmind om:

We, the Moslems around the world, object the insulting pictures of our Prophet Mohammed. We strongly demand removing these pictures from your website and publishing a formal apology to all Moslems around the world

Så ser den ut. Sedan har vi den ettriga övertygelsen (klicka en extra gång för förstoring):

http://i14.tinypic.com/6ahz9lw.jpg

Och slutligen ett telefonsamtal: ”Du skall nog få uppmärksamhet…”

Till våra tidigare kända kategorier av människan, Homo Sapiens, Homo Ludens och Homo Faber bör nog tilläggas Homo Absolutum.

Minnens mitt lilla valspråk: Allvar är den enfaldiges sköld.

trelle-eldharjad-juli-07.jpg
Det Absoluta som rondellhund

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 19 kommentarer

Del 366: Något om nya rörelser, socialkritik och en elefant

På den här bloggen har jag under lång tid rapporterat om vad som sker i samtidskonsten. På grund av mitt teckningsprojekts vindlande konsekvenser har den kommit att handla om detta. Emellertid har jag inte slutat att bevaka vad som sker i konstvärlden. Ännu råder mest sommarens lättja i konsten. Men något rör sig. Förr brukade nyheterna uppstå i Soho New York och även i år pekar Roberta Smith i New York Times på vad som utspelas där. Vill man läsa hennes artikel får man logga in, men man kan också besöka Peter Blum Chelsea. Konstnärerna som visar sig i den begynnande höstsäsongen brukar sedan kunna ta sig in på Whitneybiennalen och bli ännu intressantare. Men konsten fungerar inte längre så entydigt. Nyheterna från New York är bara en del av det stora utbudet. I varje fall är det som man försöker med ”back to basics”, material och fullt med referenser till konsthistorien. Man kan också säga att estetiken brer ut sig, åtminstone något. Det är dessutom den överhettade konstmarknadens tid vilket blivit utgångspunkten för en utställning på F15 i Moss i Norge. Hur samlaren dekorerar sitt hem med samtidskonst, det kan man läsa om på Kunstkritikk.

Den socialkritiska konsten, skall helst, för att passa in i konstvärlden, ha något fragmentariskt och mångtydigt med sig. Ett exempel är Emily Jacir (Palestina) som på Venedigbiennalen visar ett projekt om Wael Zuaiter, palestinsk aktivist och poet som blev avrättad i Rom av Mossadagenter 1972. Projektet är en installation av material till en möjlig film.

jacir-1001-natt-vol-1-zuaiter.jpg
Emily Jacir: Material for a film, 2005-, Zuaiters exemplar av Tusen och en natt som han hade med sig när han blev avrättad. En del av kulorna träffade boken. Allt enligt uppgifter från Jacir.

Ett ytterligare exempel på socialkritisk konst, också från Venedigbiennalen är Paolo Canevaris video Bouncing Skull. En ung man spelar fotboll med ett huvud i ruinerna av det serbiska militärhögkvarteret. Huvudet är dock av gummi. Se ett utsnitt av videon här.

Förstå därmed skillnaden gentemot mina brutala teckningar som inte tycks leverera de tvetydigheter som är nödvändiga för att vinna poäng i konstvärlden. Det kanske inte är så enkelt, men strunt i det. Jag vill istället betona det intressanta förhållande, med dessa alltmer famösa bidrag till konsten, att jag har fått två invitationer till att ställa ut dem. Det första kom från den ganska ovänlige signaturen ”shorm” den 13 augusti. Han erbjöd mig att ställa ut dem i hans trädgård i Olofström. Det nästa förslaget kom från Sekulära Muslimer. Paradoxalt nog har utställningsmöjligheterna enbart kommit från muslimskt håll.

”shorm” skriver också irriterat ”Varför inte rita Jesus som en elefant”? Ett intressant uppslag men jag kan garantera att ingen kristen kommer att känna sig kränkt.

elefant-jesus-somlit.JPG
Kristus som elefant 2007

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, om utställningar m m | 24 kommentarer