Vilks.net

Jag följer den fortsatta diskussionen fraan Kassel där jag skall se mig genom och tala om Documenta 12. Formellt sätt är jag numera en säkerhetsrisk, varje person i min omgivning löper enligt bedömningar en viss risk. Naaväl, egentligen hör detta mer hemma i en agentfilm än i naagon verklighet men saa är det. Och idag skall man kanske med tanke paa datumet huka sig lite extra, kasta ängsliga blickar över axeln.

Det ser ut som om ett relativt lugn har infunnit sig i den här saken. Jag menar att det maaste vara saa. Projektet handlar inte om att det hela tiden skall inträffa nya kollisioner. En provokation faar för att kunna vara konstruktivt lämna utrymme för en mera sansad debatt.

Och man kan verkligen fraaga sig om inte det provocerande kan vara framgaangsrikt i integrationsdebatten. Den vänliga integrationspolitiken kan inte precis peka paa naagra vackra framgaangar.

Nationer och länder. Svenska muslimer har ställts inför det faktum att det inte är det enklaste att tillhöra nationen Islam och landet Sverige paa samma gaang. När det drar ihop sig finns det ingen annan möjlighet än att välja vilken solidaritet man skall haalla sig till. Paradoxalt som det kan verka för en muslim skall denne välja mig och inte den fanatiska massan som ingaar i den samlade nationen.

Konstprojektet bör alltsaa faa aaterhämta sig i ordnad debatt under naagra dagar. Det kommer mer.

Det är väl inte omöjligt att projektet har kommit till ett stadium då det blir större utrymme för en sakligare debatt. Åtskilliga av kommentarerna som lämnas här vill ju verkligen diskutera och inte strö invektiv omkring sig.

Kritiken har också stabiliserat sig. Det som riktas mot mig är framför allt framkastandet av att mina teckningar är en ”tom provokation”. Eftersom ingen tror på en tom provokation får kritikernas fantasier fylla ut den. Återkommande är påståendet om att konstnären endast önskar publicitet. I så fall borde dessa kritiker känna sig lugnade, för om så vore handlar det ju inte om någon egentlig kränkning utan enbart om en gest. Sedan tjatas det om att teckningarna inte är bra nog. Ett rätt underligt argument. Skulle det ha varit bättre om jag gjort teckningarna i fotorealistisk stil eller som mera traditionell karikatyrer?

Konstnärer är alltid ute efter publicitet. Om det inte blir någon uppmärksamhet blir det ingenting av ett konstprojekt. Om det möts med välvilja blir det ingen diskussion, enbart en bekräftelse. Men det är klart att om uppmärksamheten blir mycket stor blir det också irriterande. Man frågar sig om det verkligen är värt så mycket plats på bekostnad av mycket annat. Jag är själv inte bättre än andra. När någon konstnär lyckats med att erövra mediernas gunst är jag inte obenägen att komma med kritiska synpunkter. Så är det bara.

Konstnär Vilks har avbildats som en uppmärksamhetshungrande rondellhund i Helsingborgs Dagblad.

Jag är inte helt nöjd med utformningen av den och har därför gjort en egen version där jag tillämpat den modernistiska tekniken där man bearbetar teckningen med lite ”rasp”. Den blir då lite mera livfull:

Vilks som rondellhund, version med ”rasp”.

Nå, som jag har sagt många gånger är jag en tillgång för integrationsdebatten. Rondellhunden är onekligen ett pedagogiskt projekt. Den kommer med en enkel provokation om hur man skall ställa sig till ifrågasättande av religiösa symboler inom Islam. Jag har svårt att se hur man kan se det som ”hets mot folkgrupp”. Men Mahmoud Aldebe skriver i en kommentar att den är ”nedsättande, förnedrande och överskrider gränsen för saklig kritik av folkgrupper som har islam som religion. Artikeln och bilderna borde därför falla under straffbestämmelsen – hets mot folkgrupp.”

Om man vill kan man naturligtvis tolka den på det sättet. Mina teckningar av Jesus som elefant och pedofil, teckningen ”Judesuggan” kan också ses ur samma vinkel. Självfallet också Ecce Homo-utställningen. Men det är inte troligt att det finns sådana avsikter.

Sverigedemokraterna har publicerat en hel teckningsserie i samband med mötet mellan statsministern och ambassadörerna från muslimska länder. Ett sådant val är att välja konfrontation enligt ”nu skall vi visa vem som bestämmer”. Jag har svårt att se att detta är ett bra sätt att komma tillrätta med olikheter och motsättningar i frågan. Man uppnår endast att nya strömmar av invektiv kommer från båda ytterflyglarna. Inte heller tror jag att det finns en majoritet bland befolkningen för militanta eller påstridiga attityder. Långt intressantare är att frågan om vad som skall gälla har blivit väckt. Statsministern gjorde det en politiker bör göra, dämpa ner upprördheten utan att gå med på några krav. Därefter lämnas fältet fritt för att bedriva en saklig debatt.

En religiös symbol kan aldrig vara så helig att den inte kan ifrågasättas och utsättas för kränkningar. Men intentionerna kan variera. När man nu så ofta säger att min provokation är en tom provokation, ja då kan det inte vara fråga om hets mot folkgrupp eller islamofobi. Den som har följt mina inlägg på den här sidan och mina övriga uttalanden kan nog inte mena att jag är ute efter något sådant. Fienden är inte konstnär Vilks; problemet är att det uppstått en debatt som kan framstå som obekväm. Men den måste föras.