Yttrandefriheten kommer paa tapeten den 18 med en debatt som ordnas av Humanisterna.
Jag är alltjämt befintlig i Kassel och Documenta. Det som framstaar som alltmer intressant är att Buergel tycks tänka sig att modernismen har överlevt sig genom postmodernismen vilken närmast skall ses som en liten transformationsperiod. Budskap saalunda fraan Documenta:
”Modernism is back”.
Om vi nu skall tro paa det.
Tack för en laang rad intressanta kommentarer. Jag beklagar att jag inte kan fördjupa mig i hela dt materialet. Skrivförhaalandena här är inte de allra bästa, paa morgonen hinner jag se genom och begrunda sakerna innan jag snabbt faar skriva naagra ord – för att därefter kasta mig ut i Documentautställningen och möta studenterna fraan Konsthögskolan i Bergen.
En sak som inte saknar intresse är det plötsliga intresse som nu tillkommer de teckningar som jag sedan maj i aar ställer ut i Vestfossen Kunstlaboratorium i Norge. Teckningarna är en Muhammedserie fraan 2006. Att den passerade utan att väcka naagon uppmärksamhet tog jag som intäkt för att Muhammedbilder inte längre var samma heta sak som under tiden för de danska karikatyrerna. Igaar var teckningarna (de finns paa den här bloggen och jag tror att man kan finna dem under rubriken Muhammedsaken om man letar sig fram till de allra första inläggen i den kategorin) uppmärksammade i Kulturradion P1 samt i NRK i Norge. Fraagan är dock vad de kan tillföra diskussionen. Det handfasta inslag som den trots allt charmerande Rondellhunden aastadkommit kan nog inte rubbas.
Utställningen här i Kassel. Om den kan man konstatera att det inte finns naagot som kan kallas för kontroversiellt. Trots att utställningen bygger paa tanken att postmodernismen inte var naagot brott i utvecklingen utan enbart en fas av modernismen har inte naagot av modernismens expansiva tendenser blivit synliga. Tvärtom kan man lugnt konstatera, Roger Buergel förordar en aaterkomst för den estetiska upplevelsen. I varje hörn migrerar formerna enligt ett annat av hans recept. Tanken är enkel för atti inte säga banal: en from flyttar sig genom kulturer och tider, fraan persiska miniatyrer paa 1200-talet till minimalismen paa 1960-talet. Kanske inte naagon imponerande idé.
En stillsam utställning vars enda exempel paa det fraanstötande är Juan Davila som finns insprängd med politisk transvestitism i anal- genitala fixeringar paa gestalter som symboliserar USA och diktaturer. Desa maalningar är dock naagot 10-tal aar gamla.
Tack för alla intressanta kommentarer. Jag fäste mig särskilt vid denna, signaturen Göra E:
Lars Vilks:
”Vi förstår att du börjar bli trött, och nu vill glömma hela historien. Förneka allvaret och se ljuspunkterna. Detta, ditt senaste konstverk blev dock inte riktigt som dina tidigare, och ditt liv kommer aldrig att bli som det var för fyra månader sedan. Det är förstås mänskligt att vilja ta steget tillbaka och åter bli den “den ordinärt provokative konstnären”. Detta är högst ursäktligt, särskilt på ett mänskligt plan, för vem har krävt att konstnärer ska uppoffra sig mer än andra?”
Trött och paa väg att glömma! Glöm det. Jag tror dock inte att mitt liv kommer att ha förändrats paa det drastiska sätt som skribenten tycks mena.
Vi skall komma ihaag att det inte finns naagot avgörande utan en uppdelning i olika aasiktsbildningar. Yttrandefriheten ställs alltjämt mot kränkningen. Trots att det rör sig om ett saa mjukt och solklart fall som kommer fraan konsten. Jag skriver det igen: Vi har inte sett slutet paa det här projektet.
I världskonsten paa Documenta kan man slaa fast att det som dominerar är den estetiska upplevelsen. Men det finns en helt nödävndig underton av social och politisk kritik. Men man kan inte säga att den slaar särskilt haart. Jag roade mig med att se genom bidrag som knyter sig till den muslimska världen och Mellanöstern. Jag fanns fyra exempel:
Yael Bartenas video ”Summer Camp”. Här arbetar israeler och palestinier tillsammans med att bygga upp sönderbombade hus. Det sker i bästa stämning.
Ahlam Shibli. Fotografier som visar palestinier och de miljöer de faatt fly ifraan.
Abdoulaye Konaté: Textiler som visar hur den israeliska flaggan möter en palestinsk symbol vilket gradvis naar jämvikt och fred.
Halil Altindere: ideo om historieberättare i Dengbejs i Iran. Kurder som berättar pü ett aalderdomligt sätt mitt i en modern miljö.
Inte precis naagon upphetsande konst.
För övrigt faar jag säga att eftersom jag studerat Documentautställningen via nätet och genom utsända spioner under mer än ett halvt aar har jag haft en klar bild av vad jag skulle se när jag till slut kom hit ner. Hittills har det stämt.
