Vilks.net

Del 467: Farligt, farligt

Postat den 2007 11 december av Lars Vilks

Signaturen ”Gote” funderar över den eventuella cirkulariteten i den institutionella konstteorin:

”Blir inte det lite som:
Vem är snygg?
Den som de snygga säger är snygg!
Vem bestämmer vilka som är “de snygga”?
De som är snygga!”
Han tillägger också att man kan se Österlenskonstnärerna ”som en helt egen konstvärld”.

Det är riktigt att man har all anledning att tala om flera olika konstvärldar. Den som gäller är naturligtvis den som utgör Den Internationella Samtidskonsten (vilken jag brukar förkorta till DIS). Giltigheten kommer av att den representerar den arena där nyheterna och diskussioner dyker upp. Det finns knappast skäl att se Österlenskonstnärerna som en egen konstvärld. De representerar något som finns t ex över hela Sverige, de allra flesta kan föras till Modernisterna, vilka utgör den kvantitativt största konstvärlden. Men den gäller alltså inte som särskilt intressant.

Att DIS bedömer sin egen kvalitet är dock ingen cirkularitet. I DIS finns ett stort antal olika aktörer som konstnärer av olika rang och generationer, kritiker, curatorer, gallerister, teoretiker, samlare m fl. Att dessa har en relativ konsensus kring vilka konstnärer som är intressantast är inte märkligt. Vem bedömer t ex vilka vetenskapsmän som är de bästa? Vetenskapsvärlden naturligtvis.

Vilka kriterier finns då att gå efter? Inte heller så svårt. Först handlar det om de trender och tendenser som råder vid en viss tidpunkt. Och sedan sådant som förnyelse, kreativitet, balansen mellan innehåll och form m m. Självklart kan varje enskild aktör vinna fördelar genom att arbeta sig fram genom kontakter och nätverk. Men så är det också på alla andra håll.

Den alltid lika ovänlige vännen Torssander biter sig frenetiskt fast i att allt jag skriver skall handla om mig själv: ”Lars Vilks hävdar att det som definierar dagens konstnärer – inberäknat honom sjäv får man förmoda – är att de är “‘problematiserande’ och ‘obekväma’”.

Jag vill bara tillägga att det inte är mycket att hävda. Det torde vara en helt konventionell beskrivning av vad konstnärer sysslar med inom ramen för socialkritiken vilken ännu är ledmotivet i samtidskonsten.

Torssander kommer så med en bredsida (kommentar under gårdagen): ”Som ett utskott inom borgarklassens akademier och därigenom ständigt avporträtterande borgarklassens inskränkthet. I olika media och med olika tekniker givetvis. Utan hopp om någon framtida bot eller ens bättring.”

Det känns som nostalgi. Det slags formuleringar vimlade det av kring 1970, inte minst i konsten. Vi skall dock komma ihåg att Torssanders ideologi och diskussionsmetod har samma källa som det mesta: Borgerlighetens skapelse. Och den är full av salongsrevolutionärer.

Till en helt annan sak.

Jag skrev i mitt senaste inlägg att jag skulle rapportera från de ärevördiga Lukasbrödernas julmöte i Lund. Som alltid sker, sedan över 100 år, utför en del av brödernas konstnärer planscher som skildrar en del av medlemmarnas görande och låtande under det gångna året. Att Lukasbroder Vilks uppmärksammades är kanske inte att förvånas över. Men det blev med censur. Vid pressvisningen av planscherna valde Lukasbröderna att hålla undan den eftersom…ja, ni vet. Konstnären, vars namn inte kommer ifråga att nämnas, önskar också tills vidare att ligga lågt: ”det är ju inte alldeles ofarligt med publiceringar…”.

Bilden kan inte heller visas här annat än i en version där man inte kan se vad saken handlar om.

Lukasbröder intill den farliga planschen

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Muhammedsaken | 10 kommentarer

Del 466: Konstvärld och genier

Postat den 2007 11 december av Lars Vilks

I denna sena timme skall jag endast besvara några kommentarer. Yngve Rådbergs förslag till Västerlandets första konstnär får dock anstå till i morgon. I morgon skall det också bli en bildkommentar från Lukasbrödernas årliga verkstadsarbete. Men här alltså ett par saker

”Joanna” skriver:
”Om konstvärlden definierar vad som är konst och inte, bör man också definiera konstvärlden. Några av mina vänner skulle kunna vara en del av konstvärlden, men de bor inte alla i Stockholm, är det ett hinder? Vad är konstvärlden, vem ingår och vem ingår inte?”
I konstvärlden ingår principiellt alla som har en aning om vad konst är. Men merparten av denna väldiga kategori har ju obetydligt inflytande. För att finna den intressanta delen av konstvärlden handlar det om att urskilja dem som i någon större utsträckning påverkar konsten och konstlivet. Det går att bo utanför Stockholm och vara inflytelserik, men det är ganska självklart att Stockholm är en plats där det mesta sker. Därför är möjligheterna att hävda sig betydligt större där.
Fred Torssander skriver detta:
”Lars Vilks hävdar det synnerligen föråldrade “Sturm und drang” idealet att konsverk skall betecknas som sådana om och endast om de skapats av “Det romantiska geniet.” Och vem avgör vilka som räknas som romantiska genier – jo konstvärlden.”
Här missförstår du mig tydligen ordentligt. Det romantiska geniet är en föråldrad idé. Sådana genier har vi inte stort längre än fram till det tidiga 1800-talet. Vilka som betraktas som dylika genier avgörs dock av konstvärlden. Men valen är knappast kontroversiella: Michelangelo, Lionardo, Rembrandt, Goya t ex.
Men det romantiska geniet är ett högst väsentligt för att inte säga avgörande inslag i konstens utveckling. Det dyker upp bland litteraturskribenterna i England under 1700-talet. Orsaken är att man vill revidera den ”vilde” Homeros som ansågs underlägsen den bildade Vergilius. Homeros skrev inspirerad av naturen, en andlig princip och att han blandade högt och lågt motiverades med att han var ett konstnärligt geni. Geniet var en sådan som överskred det rådande och bröt mot konventioner. Därmed fanns grogrunden för att uppfatta konstnären som något annat än en simpel hantverkare. När det romantiska geniet blir en alltmer löjlig idé får vi istället de ständigt gränsöverskridande modernisterna och slutligen vår tids ”problematiserande” och ”obekväma” konstnärer. Vilka som skall platsa för att tilldelas centrala positioner bestäms naturligtvis av konstvärlden, vem skall annars kunna bedöma saken. I samtiden är bedömningarna osäkra, i ett lite längre historiskt perspektiv brukar valen framstå som okontroversiella.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 16 kommentarer

Del 465: Den första konstnären

Postat den 2007 9 december av Lars Vilks

Konsten har hamnat i en situation där det inte är lätt att säga vad som skall göras. Några avgörande nyorienteringar av större betydelse finns inte tillgängliga och fullt berättigat ställs frågan om vad konsten skall tjäna för syfte. Ett sätt att närma sig saken är att uppmärksamma de historiska förutsättningarna. Som jag nämnde i mitt föregående inlägg (utifrån Om Konsts serie av inlägg i ämnet) har konsten ingen lång historia. Vem var den första konstnären? Jag har tidigare velat framhålla Caspar David Friedrich. Ett mera vederhäftigt förslag är nog Gustave Courbet (1819-1877). Med Courbet introduceras en konstnärsmodell som ännu står sig och som därför kan kasta lite ljus över vad konsten kan tänkas handla om. Det pågår en stor Courbetutställning på Grand Palais i Paris. Varför det är intressant med Courbet just nu hänger åtminstone delvis samman med att forskningen på området kommit med nya synpunkter på Courbets konst och karriär. Man kan t ex se detta i Petra Ten-Doesschate Chus THE MOST ARROGANT MAN IN FRANCE: GUSTAVE COURBET AND THE NINETEENTH-CENTURY MEDIA CULTURE.

Nåväl, Courbet kom från landet till Paris beväpnad med självförtroende och med faderns republikanska visdomsord: “Skrik högt och gå rakt fram!” Konstnären var en upprorsman som på sitt naiva sätt vill ”måla som det är”. Bort, alltså, med akademier och estetiska ideal. Det känns igen, konsten skall genom den nya generationen opponera sig mot den etablerade. Ända in i våra dagar har det varit så, nu är det svårare eftersom de äldre generationerna är lika oppositionella.

Courbet förstår att skaffa sig intressanta vänner. Han vinner både skalders, som Baudelaire, kritikers och journalisters gunst. Men långt ifrån alla är med honom. Han har en rad kritiker och konstnärer emot sig. Därmed skapas det gunstiga klimatet Kontroversiell. Han blev verkligen det.

En konstnär behöver nödvändigtvis inte ha någon bra idé för att lyckas väl. Courbets ”realism” var en naiv föreställning om att det bara handlade om att måla det man såg. Men den var tillräcklig för att han skulle göra något som skilde honom från de andra samtida.

Hur det än är måste en konstnär bygga på konstens historia. Och det gjorde Courbet genom flitiga studier av holländarna och spanjorerna. Han var flitig och lärde sig på egen hand hantverket vilket ingav respekt. Även för hans motståndare framstod han som begåvad.

Och att inte vara försagd. Courbet hade svar på allt, vanligtvis på ett tämligen naivt sätt, men fullt tillräckligt för att ständigt kunna hävda sig. Historien om Napoleon III:s besök på salongen är en av de oemotståndliga berättelserna. Kejsaren stannade framför Courbets Badande och tilldelade den sedan ett piskrapp, medan kejsarinnan Eugénie undrade om det var ett ardennersto. Efter händelsen kunde Courbet triumfera bland jublande kroggäster: ”Hade jag vetat det skulle jag tagit en tunnare duk.”

Han fick sin teoretiker. Visst var konstnären också sin egen teoretiker, han strödde gärna diverse uttalande som ”realismen är en demokratisk konst”; han fick också tillfällen att hålla föredrag om sin konst, det vi idag kallar för ”artist’s talk”. Men i P. J. Proudhons socialistiska teorier fick han en förespråkare. Visserligen byggde detta på ett rent missförstånd, konstens uppgift var, enligt Proudhon, att påtala sociala orättvisor, men Courbet var smickrad.

Gustave Courbet fick dock sin största utmaning när han inträdde som kulturchef i den i Paris 1871 efter kejsardömets fall upprättade socialistiska Kommunen. Vi kan lära oss av detta att konstnärer skall vara varsamma att blanda samman konst och politik. Självfallet var det omöjligt för Courbet att estetisera sin roll och sina göranden, ännu låg den relationella estetiken långt i framtiden. Det hände med honom samma sak som den symbol han gav sig på: Vendômekolonnen, en symbol för kejsardömet, störtades av kommunen – med vederbörligt deltagande av kulturchefen.

Ja, i med våra dagars terminologi kunde man ha talat om en bokstavlig socialkritik, men det gick illa för Courbet som efter omständigheterna behandlades tämligen väl. Ett oöverskådligt antal misstänkta kommunarder sköts på gatorna utan omsvep. Konstnären fick efter hand erfara större ovilja och det slutade med landsflykt efter det att han ansetts ensam skyldig till hela företaget. Händelsen har inte missgynnat konstnären. Tvärtom, det ger den upproriske artisten den tragiska slutkomponent som toppar en välfylld biografi. Tiden har också hjälpt till att estetisera händelsen.

Det är sig rätt likt, från den ”första” konstnären till samtidens. Skillnaden finns framför allt i att för Courbet och ett sekel framöver handlade konsten om att överskrida konstspråkets och konstuttryckets gränser. Idag finns det inte särskilt mycket att göra inom den sektorn. Konstnärerna har fått kasta sig över den omgivande verkligheten(s) (språk). Man skall dock komma ihåg att formerna för språk och uttryck är vad konsten, i bästa fall, kan något så när behärska.

Det är alltså rekommendabelt att konsten inte ger sig på att försäkra förändra något. I ett sådant läge blir den ett svagt kort. Däremot kan den öppna diskussionerna.

Gustave Courbet De badande 1853