Om Konst har en intressant artikelserie om samtidskonstens tillstånd. Senaste bidraget kommer från Sinziana Ravini (bland annat kritiker i GP och Paletten). Många diskussionsuppslag finns att hämta. Jag har några kommentarer till texten:
Ravini menar att ”Någon borde göra en biennal som lyfte fram det mest osedda, det sämsta och det allra minst betydande”.
Nej tack till det! Vad vi då skulle se är en massa epigoner; konceptkonst, socialkritik och nyexpressionism i tredje led. Vad skulle det tjäna till? Men jag förstår vad hon är ute efter, alternativ som slunkit genom konstvärldens fångstnät. Vi skall inte underskatta curatorerna. De har redan dammsugit allt som kan dammsugas – och det fortgår.
Så skriver hon: ”Då jag inte tror på en linjär konsthistorieskrivning utan på en cirkulär, där rörelser ständigt återkommer, vissa oftare än andra, vill jag istället betrakta konstfältet som ett ständigt expanderande fält som har sin begynnelse i ett oändligt antal tider och praktiker, och inte hos en tysk gammal man på 1700-talet vid namn Kant. Konsten är mycket vildare än vad en man vars grannar brukade ställa om klockan efter kan föreställa sig. Nej, istället får vi nog ta och ställa om klockorna efter alla de tider som löper parallellt med varandra, ty samtiden är en bunt samexisterande tider. Konsten kan med andra ord inte vara något annat än synkronistiskt.”
Det är det här som är problematiskt. Ravinia uppträder som en representant för konstvärlden ty där tror man på konstens allomfattande välsignelse, ”redan de gamla grottmålarna” och dylikt. Man brukar kunna vara överens om att konst ”i vår mening”, enligt det ”moderna konstbegreppet” inte finns före Kant. Men frågan är vad som fanns innan. Vad är ”konst som inte är konst i vår mening”? Man skall då komma ihåg att det är först under Kants tid som man något så när får ihop ”konsternas familj”, ”the fine arts”. Om man skall leta efter konst i den tid när man inte hade någon konstgruppering får man med allt som är gjort ”med konst”, alltså det som kräver någon form av teknik.
Men jag förstår att det hade varit bättre om man kunde åberopa en historieskrivning som inleds i människans gryning och som flödar fram och tillbaka i ett multikulturellt spektrum. Jag tror inte detta är möjligt, snarare ett problem för att kunna komma tillrätta med konstens nuvarande situation. Med utgångspunkten att konstens historia är kort och att den helt och hållet bestäms av den tradition som konstvärlden förordar får vi ett läge att diskutera vad hela denna egendomliga företeelse skall ha för plats i vår värld.
En av Ravinis svagheter är att hon emellanåt kan gripas av en förfärlig entusiasm:
”Tittar man på den explicita socialkritiken som konstnärer varit så noggranna med att skylta med, inte minst för att komma åt stipendier och ateljévistelser runt omkring världen, har den numera förflyttats in i akademierna i formen av konstnärlig forskning. Här har konsten möjligheten att arbeta karnevaliskt och vända upp och ner på humanioras, samhällsvetenskapernas och naturvetenskapernas kunskapssyn. Ty inget är konsten främmande!”
Att vända upp och ner på samhällsvetenskapernas och naturvetenskapernas kunskapssyn… Jojo, vi skall komma ihåg att konstforskning är ett marginellt B-stall som ingen bryr sig om utom konsthögskolorna och de studerande som i denna har en möjlighet att finansiera vissa projekt. Allra enklast när en konstnär kan överföra ett pågående konstprojekt till ett konstforskningsprojekt genom ett enkelt namnbyte, lite fotnoter och en litteraturlista. Konstforskningen är idag inget som helst alternativ. Det vi har kunnat urskilja är att det antingen är dessa överförda konstprojekt eller att man så gott man kan imiterar den befintliga forskningen. Om man på allvar skulle vilja ta upp kampen med den befästa forskningen (som finns till beskådande i otaliga skrifter ”Introduktion till vetenskapsteori”) måste man först minutiöst lära sig hur den giltiga forskningen fungerar. Och det är ett mäktigt arbete. Vill man syssla med konst har man inte tid med det.
Det här var några kritiska synpunkter vilket dock inte hindrar att artikeln är väl värd att läsa och begrunda.
Till en helt annan sak.
Debatten häromdagen i Uppsala. Ja, det var där den gode Torssander fällde sitt lätt märkliga yttrande: ”Herregud, hade vi inte varit i Afghanistan hade ingen brytt sig ett ögonblick över den där karikatyren.” Den finns ett referat i UNT. Medverkande var idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi. Han har ett gott öga till mig och jag erinrar mig när han med harm avfärdade mina teckningar som dåliga och barnsliga. I Uppsala hävdade han att:
”Hade bara några muslimska svenska ståuppkomiker raljerat mot Vilks, eller hade muslimska konstnärer ”svarat” och tagit udden av honom hade provokationen kommit av sig.”
En svår uppgift. Klarar ståuppkomiker av konsten? Vi kan nog utgå ifrån att Vilks skulle ha tagit emot raljeringar med jubel. Minnens den egyptiske karikatyrtecknaren som gjorde ett behjärtansvärt försök. Om en muslimsk konstnär skulle ha ”svarat”, då är vi inne i en mycket svår genre. Sådant bygger bara vidare på verket. Det finns ingen enkel desarmering beroende på att rondellhundsprojektet störtade fram i världen på medieböljorna. Jag tror att den bästa lösningen hade varit att be Vilks att själv motarbeta sitt projekt. En sådan utmaning hade han aldrig kunnat motstå. Men stoltheten förbjuder tyvärr sådana goda idéer.
Frågan är om jag (och andra) numera kan lita på den religiöst lagde Mohammad Fazlhashemi. Han sitter i Kulturrådets sakkunnighetsgrupp som ger stöd åt utgivning av facklitteratur. Kan det bli problem för Nya Doxa när de skall publicera Vilks? Och hittills har förlaget nekats stöd för utgivningen av filosofen Michel Onfrays ateistiska skrifter.
Moskva 2003: utställningen Caution! Religion vandaliseras. Arrangörerna döms till dryga böter.
Se vidare här
